Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anna Maria Lenngren - Lefnadsteckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
akademien: "hon afskydde blotta föreställningen derom. Antingen
hennes kunskap i de gamla språken ej hunnit fullkomnas, eller
hon ville aflägsna allt sken af annan bildning än den hon,
med en, kanske öfverdrifven grannlagenhet, ansåg tillhöra sitt
kön, så lade hon snart bort alla latinska böcker och försakade
hellre umgänget med Horatius sjelf än blottställde sig för
misstanken om den lärdom, som dertill fordras."
Modersmålet blef emellertid det fält, der hon främst skulle
utmärka sig. Intrycket af det småstadsaktiga fruntimmerslifvet
omkring henne lockade hennes skaldeåder till den första
utgjutelse, som blef känd utom hennes enskilta omgifning: vid
17 eller 18 års ålder författade hon poemet Té-konseljen, en
satir, den hon dock sedermera ogillade. I detta stycke ser
man icke desto mindre "liksom i en outslagen knopp hennes
egendomligt utmärkande skaldegåfva redan förete sina
grunddrag, ehuru der ännu blott antydda och groftecknade".
Det fält, der fäderneslandets snillen den tiden förnämligast
försökte sig och rönte uppmuntran, var den dramatiska
litteraturen. Ehuru mamsell Malmstedt icke offentligen gifvit sig
tillkänna såsom författarinna till åtskilliga smärre stycken, som
utkommit bland allmänheten, hade likväl hennes namn blifvit
bekant och hon sjelf vunnit högaktning och beundran, särdeles
af de unga män, som umgingos i hennes föräldrars hus och af
hvilka flere sedan blefvo utmärkta litteratörer. Hertigen af
Södermanland vardt äfven uppmärksam på hennes anlag. Han
uppmanade henne att öfversatta ett dramatiskt sångspel, Lucile,
hvilket för öfrigt ingalunda var utmärkt genom något poetiskt
värde. Emellertid utsatte den unga öfversättarinnan sitt namn
under dedikationen till hertiginnan. Lucile uppfördes på kongl.
svenska teatern första gången 1776. Ett utmärktare arbete,
operan Zemir och Azor, försvenskades derefter af hennes hand,
och Kellgren, just då på höjden af sin ära, författade prologen
till detsamma. Ett par andra dramatiska öfversättningar, Arsène
och Silvain, följde derefter. Dessa arbeten, i hvilka skaldinnan
visserligen saknade tillfälle att utveckla sitt eget snille, torde
dock hafva bidragit att utbilda hennes förmåga i afseende på
versens tekniska fullkomlighet. Hennes lediga behag i stil
och versifikation framlyser i dessa öfversättningar midt igenom
allt det tvång, som det ännu mindre bearbetade språket och
den gifna musiken medförde.
Märkvärdigare än samtliga dessa öfversättningar är på
visst sätt den, som afslutade det första tidskiftet af hennes
författarskap, nemligen Ovidii heroid Dido till Eneas (1778),
gjord, väl icke (såsom nu äskas med efterbildning af originalets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
