Fången, fången ... jag vill slita mina bojor.
Med smärtsamt vreda läppar går jag genom livet.
Mina avgrunder, vad frågar jag efter er, I förtjänen intet namn.
Brons fogar sig till brons och blir en människa,
och människan går med järn i sitt hjärta.
Men har väl bronsen detta skrämmande sken över pannan
av blixtrarnas gud?
Jag kastar mitt hjärta på vägen, må gamarna dela det -
fullmånen föder mig ett nytt.
(Februari 1919)
