Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Kung Karl i konstnärskretsar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men med mindre smidighet, mindre kunskaper och – mindre
öfvertygelse behandlade flera af de unga målarne den
gammalsvenska historien. Lämnar historiemålningen
mytens område, så stannar den antingen vid den aflägsnare
medeltiden eller föredrar, om den vänder sig till nyare
tider, gärna genreartade motiv framför de strängt historiska.
Äfven den akademiska ungdomen försökte sig på svenskt
historiskt måleri, men något personligt har den ej att lägga
in i sina försök. Först då Georg v. Rosen lärde känna en
modern arkaistisk stil och började tillämpa den i sina egna
arbeten, infördes ett nytt element i den gängse historiska
uppfattningen.
Genren liksom landskapsmålningen behandlade fosterländska
ämnen. Äfven flertalet bland de genremålare, som vistades
utomlands, stannade i sitt motivval inom Sveriges gränser.
Folklif, typer, seder och bruk, helgdag och hvardag, utsikt
af leende bygder och af karg vildmark målas lika väl af dem,
som studera konsten i Paris, som af Düsseldorfarne:
Med 1850-talet hade, framhåller Dietrichson, börjat de
senares regemente. D´Uncker, Nordenberg, Axel Nordgren,
Jernberg, Amalia Lindegren, Vilhelm Wallander, Edvard
Bergh, Markus Larsson, Koskull, Josef Stäck, Agnes Börjeson
och Alfred Wahlberg skapade sig ett namn på 50–60-talen.
De fyra förstnämnda stannade i utlandet, men de
åtta sista och flera med dem vände tillbaka och fullföljde
helt eller delvis sin konstriktning i Sverige. I Italien hade
Palm fått sin hufvudsakliga utbildning. Isolerad stod Egron
Lundgren, som tillbragte nästan hela sitt lif på resor.
Under femtiotalet kom München på modet, och där gjorde
Boklund och Höckert sina lärospån under Kaulbachs spira.
Men med Höckert, som i Vickenbergs spår förlagt sina
studier till Paris, vändes blickarna mot Seinestaden, och
sedan slutligen vid tiden för världsutställningen 1867 äfven
Alfred Wahlberg blifvit parisare, var Frankrikes öfvervikt
gifven för framtiden, och för dörren står där en tid af nya
sammanstötningar mellan gammalt och nytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
