Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. »Skandinavismens fata morgana.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rationerna. Den Manderströmska pennan utvecklade här=
under mycken flit och förmodligen äfven mycken habilitet.
Men det är dock emellanåt rätt svårt att förstå, hvartill, efter
allt som passerat och allt hvad han skrifvit och sagt, ena
eller andra noten skulle tjäna och hvad han därmed trodde
sig kunna uträtta.
Afsåge han att härmed öfvertyga sig och andra därom,
att mot konsekvensen och lojaliteten i hans och Sveriges
hållning kvarstode ingenting att på allvar anmärka? Må=
hända förväntade vår utrikesminister, att han skulle kunna
suggestera danskarne sin »fasta öfvertygelse», att de kunde
vara alldeles lugna för landets integritet, enär stormakterna
aldrig i världen skulle tillåta landets sönderstyckande, utan
laga så att de till sist finge igen Slesvig och troligen äfven
Holstein. (Jfr noten den 12 febr..) Eller förmenade han verkli=
gen, att han i sina många ord skulle kunna inlägga en sådan
kraft, att de tyska makterna ingåfvos respekt och de neu=
trala oemotståndligt drefvos att ingripa till Danmarks förmån?
Såväl i senare delen af januari som omedelbart efter kri=
gets utbrott protesterade han mot det tyska ultimatum
och förklarade sig ha mottagit ett obehagligt intryck däråt.
Likaså afvisade han bestämdt de tyska påståendena om både
att Danmark i själfva verket genom författningen inkorpo=
rerat Slesvig och om Danmark som den angripande parten.
Genom den sistnämnda beskyllningen fogades, sade M., hån
till våldet. Fastän diplomat kunde väl icke Manderström
undgå att äfven i det afseendet vara så pass barn af sin tid,
att han hemföll åt tidens benägenhet för patos och stora
ord. Han afslutar ock sin not den 2 februari på följande
onekligen ganska patetiska sätt:
»Europa skall döma. Å vår sida behöfva vi icke förnya
den redan framställda protesten, men vi kunna icke finna
ord nog kraftiga för att döma ett förfarande, som vi må
hoppas icke skola se oftare upprepadt i vår tidsålder och
hvars följder skola förr eller senare återfalla på de makter,
som trott sig böra använda det mot ett land, hvars mate=
riella resurser icke kunna mäta sig med Europas två största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
