Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. »Sveriges förste konstitutionelle konung.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honnör. För sådant ändamål vore bäst att förbli vid sta=
tus quo.
I öfverensstämmelse härmed vägrade kungen i norskt
statsråd den af hela norska regeringen enhälligt tillstyrkta
sanktionen, men sökte något förtaga bitterheten häråt genom
en förklaring till protokollet, att norska regeringens åsikter
i allt väsentligt öfverensstämde med konungens egen upp=
fattning af sakens betydelse och vikt för Norge, men att
tidpunkten efter den senaste tidens erfarenhet icke vore
läglig, hvarför kungen ville afvakta en tjänligare tid och då
själf komma med förslag till stortinget.
Nu kom turen till revisionsfrågan, som enligt programmet
borde uppskjutas på obestämd tid. Men frågan om hvad
kungen skulle yttra eller icke yttra i sammanhang med ett
sådant uppskofsbeslut gaf, äfven den, anledning till många
och heta meningsbrytningar mellan de svenska och norska
statsråden, närmast De Geer och Sibbern, och bidrog till
att tidtals göra situationen ganska invecklad. Konungens
afsikt hade ursprungligen varit att betona sin uppfattning
af ståthållarfrågan som en uteslutande norsk angelägenhet.
Men genom De Geers bestämdhet och fyndighet bragtes
han slutligen i sådan situation, att det befanns bäst att han
icke yttrade någonting alls om sakens natur.
De Geer var mycket angelägen såväl att företaga eventuellt
ogynnsamt intryck däraf, att äfven om kungen icke alls
uttalat sig i principfrågan, han dock faktiskt åtgjort ståthål=
larsaken i norskt statsråd, som ock att förebygga att konun=
gens tystnad skulle kunna tagas till intäkt för den norska
uppfattningen. Han bedref ock båda sakerna mycket behän=
digt, och hvad som kom att stå kvar i kungens protokolls=
diktamen lät snarare använda sig som ett vapen mot den
norska uppfattningen än tvärtom.
I en adress, vid hvars författande bl. a. gemensamt samver-
kat de tre framstående stortingsmännen Anton Martin
Schweigaard, amtmannen Aall och Johan Sverdrup, häfdade
stortinget den 23 april 1860 de norska statsmakternas ensam=
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
