Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Kvinnorörelsens inverkan på moderskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kände sig nödvändig för modern och barnet. När kvinnan,
genom behag och ömhet, lärde mannen älska, ej endast åtrå,
då steg hans humanitet omätligt.
I vår tid börjar genomsnittsmannen erfara, att kvinnan ej
längtar efter honom såsom man, att hon ser ned på honom
som ett lägre slag af människa, att hon ej behöfver
honom som försörjare. Han fattar ej ens hvad det är
den högst stående kvinnan söker, fordrar och väntar af
hans kön. Men han erfar, att äfven genomsnittskvinnan
förkastar det bästa, han erotiskt har att gifva; att hon
i sin »allmänmänsklighet» icke längre söker honom såsom
sin könsliga varelses utfyllnad. Då vaknar inom honom ånyo
brutaliteten; då mister hans erotiska lif, hvad det vunnit
af humanitet; då börjar han hata kvinnan. Och icke med
teologens, tänkarens, diktarens idérika, teoretiska hat:
nej, med den grofva harm, som den svagares ringaktning för
den starkare hos denne väcker. Därmed stå vi inför kanske
den innersta orsaken till den nutida, inom bokvärlden
som inom arbetsvärlden då och då framträdande fiendskapen
mellan könen.
Här leker den ensidigt ytterliga feminismen ovetande
vid en afgrund: urdjupen i mannens natur, ur hvilka de
elementära, hundratusenåriga drifterna välla, de drifter,
dem inga kulturella vinningar eller inflytanden kunna
utrota, så länge människosläktet alltjämt lifnär och
förökar sig under de nu gifna betingelserna. Den feminism,
som drifvit individualismen till en punkt, där den enskilda
häfdar sin personlighet, ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
