Pappa snusade - och hur många pappor göra inte det!
Nå - men pappa gjorde också mycket annat, och det huvudsakliga av hans arbete var att föra en ångbåt, som gick från Stockholm och långt ut på Bottenhavet.
Ty Lars Edvards pappa var sjökapten. Lars Edvard själv var en pigg och munter pojke på tretton somrar och med ett par ögon, som tittade ut på världen under en lugg, som hängde som en stor tofs i pannan.
Nå - så hände det sig en vacker dag, att Lars Edvard plötsligt upptäckte, att pappa glömt sin snusdosa hemma.
Där stod den sannerligen mitt på skrivbordet i pappas rum...
Nu flög spektakelmakaren i Lars Edvard. Han tog helt enkelt dosan, listade sig till litet cayennepeppar i köket, blandade den i snuset och stoppade så dosan i fickan för att bjuda sina kamrater på snus och få dem till att nysa riktigt grundligt. Så roade han sig hela dagen, men om kvällen glömde han snusdosan, han med, och där låg den över natten i hans ficka i rocken, som hängde på en stol bredvid sängen.
»Hå, hå, ja, ja», suckade snusdosan och öppnade litet på locket. »Det är mörkt, ser jag, alla sova och det kunde roa mig att ge gunstig junker Lars Edvard en liten läxa. Så han bär sig åt. Först proppar han i mig några så starka saker, att jag nästan bränns upp invändigt och se här! I hans pappas ficka låg jag ensam vid sidan av snusnäsduken och hade det varmt och gott. Och här! Vilket sällskap han givit en hederlig snusdosa! En långtrådig segelgarnsstump, två krokiga tretumsspikar, en tennsoldat med avbrutet gevär, en tom ask utan lock och ett kugghjul ur en väckarklocka. Och alltihopa sliter och gnager på min fina sköldpadd - ty jag är äkta sköldpadd och alls ingen simpel efterapning. Och sådant skall man tåla?! Ånej. Lars Edvard lille - nu skall du få se på något roligt.»
»Pang», fortsatte snusdosan och knäppte bestämt ihop locket.
Vid knäppen vände Lars Edvard på sig. Han vaknade inte - men hans så kallade »dröminstinkt» hade väckts. Han var redo att i drömmen uppfatta, vad som tilldrog sig.
Det löpte kalla kårar utefter ryggen på honom, ty nu såg han fickan, i vilken snusdosan låg - röra på sig.
Och nästa ögonblick stack snusdosan upp ena hörnet - nej, det var alls inte hörnet - å - å - det var ett svart, skrynkligt huvud.
Lars Edvard blev alldeles kall.
Huvudet följdes av ett par klumpiga ben och så kom en rund, svart kropp. Ja, sannerligen - snusdosan hade blivit en liten, livslevande sköldpadda.
Och på det kunde man då se, att den var av äkta sköldpadd - för aldrig skulle då en efterapning av celluloid ens i drömmen kunnat bli en sköldpadda. Aldrig!
Sköldpaddan kravlade sig upp ur fickan, klättrade sakta uppför rocken till stolkanten och dansade ned i sängen på Lars Edvards ben. Sakta kröp den sedan fram över täcket.
Inte nog med det. Den växte. Nu var den så tung, att Lars Edvard tyckte den snart måtte klämma livet ur honom. Den var så stor som en verklig, tropisk sköldpadda, och det är en väldig tingest, skall man veta. Två meter lång väger den 500 kilogram.»
Nu var den väldiga sköldpaddan uppe på hans bröst, och hennes kalla nos nådde alldeles till hans öra.
Då viskade hon:
»Är det skick och fason att behandla fars snusdosa på det viset».
»Jag skall aldrig göra så mer.»
»Ja, det går an att säga så nu, når locket är sönderrepat och magen full av brännande gift. Men - du skall få vara i fred i alla fall - jag tror nog du minns det här till en annan gång.»
Och med ett väldigt skutt hoppade sköldpaddan upp på Lars Edvards nattbord, som stod bredvid sängen.
»Jag är egentligen inte något elakt djur», sade sköldpaddan. »Jag vill vara i lugn och fred och därför har jag mitt fasta skal till skydd. Och efter som jag inte är elak av mig så skall jag berätta litet om mig själv - ty du kan nog lära åtskilligt av den historien.»
Lars Edvard kände sig nu glad och lugn.
»Tack skall du ha», sade han. »Låt höra! Men jag vet redan, vad du duger till. Snusdosor, kammar och hårspännen, broscher, örhängen och sådant. Och det får man genom att såga ur passande stycken ur ditt hårda skal.»
Sköldpaddan lyfte litet på huvudet och smålog försmädligt.
»Å ja, gosse lilla», svarade den, »allt det där duger jag nog till - och jag skulle vara glad, om det inte vore till mera, så finge jag kanske vara någorlunda i fred. Men ser du. Tyvärr är det mera.
Människorna, som lärt sig allting annat med djuren som förebilder, lärde sig också efter mig något. Kan du gissa vad? »
»Omöjligt», svarade Lars Edvard.
»Att bygga pansarbåtar », suckade sköldpaddan. »Och den del av mitt skal, som finns i din pappas snusdosa och fått vara på sjön och sett sig omkring, när gubben tog sig en pris på kommandobryggan - den har sett mycket - så jag vet allt det där. De stora ‘Dreadnoughts’ har jag nog förstås inte sett, men jag har sett våra sven- ska, efter som far din är svensk och går i sven- ska farvatten.»
»Men hur kan du vara modell till en pansarbåt? Är det därför att både du och pansarbåten förolyckas, om man vänder er upp och ned?» undrade Lars Edvard.
»Det där var dumt», svarade sköldpaddan. »Nej, då. Mitt skal är som ett pansar - det är allt. Men medan jag, som jag sade dig nyss, var ett snällt och fredligt djur, äro pansarbåtarna odjur av elakhet.»
»Inte våra svenska», menade Lars Edvard, »för de göra då sannerligen inte en katt förtret.»
»Men, efter som du känner till det där, och jag är ju halv sjöman och vill ha reda på allt sådant, så kan du gärna tala om hur pansarbåtar äro inrättade, är du hygglig.»
»Gärna det! Oscar II t. ex. är en 1:sta klassens pansarbåt. Dess längd är ungefär 100 meter, bredden omkring 15 meter, och den har ett djupgående av cirka 5 meter. Dess deplacement är litet över 4000 ton. Men halt - du vet kanske rent av inte vad ordet deplacement betyder?»
»Åjo», skrattade Lars Edvard. »Att placera en sak vet jag väl vad det är. Och de-placera betyder att byta ut en placerad sak med något annat. När ett fartyg placeras i vattnet, blir en viss mängd vatten de-placerat eller undanträngt, och vikten av denna vattenmassa är just fartygets deplacement. Och vattnets vikt är lätt att räkna. En liter väger 1 kilogram och 1 kubikmeter väger 1 ton.»
»Du är ju riktigt lärd», menade sköldpaddan.
»Äsch, de var väl ingenting», svarade gossen. »Men fortsätt, är du snäll.»
Nu omtalade sköldpaddan, att Oscar II är försedd med vattenlinjepansar och att vid dettas underkant pansardäcket börjar, att detta senare spänner som en sköld över pannrummet, maskinrummet, ammunitionsdurkarna och torpedrummet, inne i fartygets inre, att detta pansardäck sträcker sig från stäv till stäv och på det sättet skyddar fartygets hela underkropp.
Två fasta torn höja sig från pansardäcket, och dessa bilda underlag för de tvenne 21-centimeters kanonernas rörliga torn. Dessutom höjer sig även citadellet över pansardäcket och detta skyddar mittelpartiet av fartygets överkropp - och över citadellet är 15-centimeters-kanonernas rörliga torn placerat. Dessutom hade sköldpaddan reda på, att det från pansardäcket leder pansrade ammunitionstrummor och till stridstornet en kommunikationstrumma.
»Men hur tjockt är då själva pansaret?» undrade Lars Edvard.
»Mellan 50 och 190 millimeter», svarade den visa sköldpaddan:
» Och så fick jag inte riktigt klart för mig, hur stor bestyckningen var? Hur många kanoner?»
»2 stycken 21 centimeters kanoner i var sitt torn, 8 stycken 15 centimeters kanoner, 10 styc- ken 57 millimeter kanoner å överbyggnaden och bryggorna samt 3 stycken 37 millimeters kanoner. Dessutom finns det 2 stycken undervattens-tor- pedtuber, belägna under pansardäcket», ramsade sköldpaddan upp med så väldig fart att hon höll på att kikna.
»Än räddningsbåtar?»
»Det finns 2 större ångslupar och 5 smärre båtar. 4 stycken strålkastare äro uppställda, och Oscar II är utrustad med trådlös telegraf. Jag vet dessutom, att fartygets maskiner ger 18 knops fart åt skrovet samt att besättningen uppgår till ungefär 350 man.»
»Det var en massa lärdom, du har», menade Lars Edvard. »Men hör du! Den där F-båten, »Sverige», du vet - den är större än Oscar II. Vad är egentligen skillnaden mellan den och de andra. Pappa var med och gav pengar till insamlingen för den, så om den får du lov att berätta!»
»Jo, det skall jag strax säga dig. »Sverige» är 119 meter lång, 18.6 meter bred och går 6.4 meter djupt samt deplacerar cirka 6,800 ton emot Oscar II:s 4,000. Den har pansardäck som Oscar II och vattenlinjepansar. Så äger den 4 stycken 28 centimeters kanoner, 8 stycken 15 centimeters, 6 stycken 75 millimeters och 2 stycken 37 millimeters kanoner, två undervattenstorpedtuber, fyra strålkastare, två större ångslupar och 6 mindre båtar, är försedd med trådlös telegraf och gör, enligt beräkning, 22.5 knops fart - puh - puh - puh», slöt sköldpaddan med nästan lika många knops fart.
Men nu hände något underligt, så besynnerligt, att det blott förekommer i drömmarnas fantastiska värld.
Lars Edvard såg, hur sköldpaddan plötsligt vände sig på ryggen, hur den såg ut som en ful, klumpig båt och hur dess fyra ben och halsen stucko upp som riktiga pansartorn ur vilka kanonmynningarna petade fram i form av sköldpaddans klor. Och med ens blev själva Lars Edvard så förunderligt liten - och vips stod han som en liten puttifnaskkapten mitt på sköldpaddans flata mage och kommenderade:
»Sätt maskinen i gång - full fart framåt.»
Och se!
Sköldpaddsskrouet rörde på sig.
Tvärs över rummet gick det. Tvärs genom väggen också. Och väl utkommen gled den nye kaptenen fram utefter gatorna med 23 knops fart och plumsade slutligen från ‘hamnkanten ned i vattnet.
Nu skulle det kapas!
Bara de inte mötte en örlogsman, ty Lars Edvard hade bra liten tro på sköldpaddans små ynkliga klokanoner.
Men just då dök det fram en rad av krigsskepp, långt borta vid horisonten.
Närmare och närmare kommo de.
Nu hade de lagt märke till den nya, besynnerliga kaparefarkosten.
Och nu, nu, nu small det.
»Bom, bom, bom -»
Just då vaknade Lars Edvard.
Och han fick genast klart för sig, varifrån kanondundret kom.
Bredvid sängen stod pappa och nös, bara nös -
Olycksaliga öde!
Pappa hade kommit hem, sökt och sökt sin dosa överallt, äntligen funnit den i Lars Edvards ficka - tagit sig en länge efterlängtad pris och höll nu på att nysa ihjäl sig av cayennepepparn.
»Nåd, nåd herr kapten», skrek Lars Edvard, ännu fullt uppe i
drömmen, troende att han var fånge, och detta utrop tyckte pappa var
så lustigt, att han för denna gången beviljade nådeansökningen.
