Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Det tog några minuter att få Sigbritt lugn. Mellan snyftningarna talade hon om hur hemskt det var med spöket, hur hemskt det var med myggen och hur hemskt det var med värmen. Och ingen ficklampa hade de haft i det här hemska mörkret. Hon hade också en känsla av att det var hemskt sent. Hur mycket var klockan?
Ingen svarade.
Längst inne var Jonnie en aning besviken på Sigbritt. Hon klagade lite väl mycket, snyftade lite väl länge.
- Vi går och tittar, sa Tommy.
- Efter spö-höket, hickade Sigbritt. Aldrig i li-hivet.
- Det är klart vi ska, sa Katarina. Nån gång ska vi väl få tag i Gamla Frun.
- Det var inte Gamla Frun, sa Jonnie.
- Va?
- Jag tror inte ens att det var ett spöke. Men om det var ett spöke, så inte var det Gamla Frun.
- Hur kan du veta det?
- Jag såg det på gången. Han gick som en karl.
- Vad hände?
- Detsamma som i går. Han stannade i mitten av ängen, böjde sig ner, krympte och försvann.
- Löjligt, sa Tommy. Du måste ha inbillat dej alltihop.
- Jag såg också spöket, sa Sigbritt. Tror du inte mej, va? Var är myggsprejen förresten?
- Vi hittade den aldrig, sa Katarina. Nån måste ha snott den.
- Jag blir galen.
- Det är fjärde gången i kväll, sa Tommy. Bestäm dej nån gång. Nu går vi andra och kikar, medan galna Sigbritt stannar här och slåss med myggen. Ge mej ficklampan.
- Ni går inte!
- Jo.
- Inte utan mej!
- Gör som du vill.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
