Långt ute i Smålands och Finnvedens obygder syntes underliga järtecken i luften, och sedan arbetet förlorat allt värde och morgondagen allt hopp, hungrade folket eller spisade och drack i sus och dus under halvkvävda förbannelser. På var gård satt en sorgklädd moder eller änka. Under dagens sysslor talade hon om de stupade eller fångna, och om natten spratt hon ur sömnen och tyckte sig ännu höra dundret av de ohyggliga vagnarna, på vilka kuskar i svarta vaxdukskappor fört bort de pestdöda.
I Riddarholmskyrkan stod sedan sju år prinsessan Hedvig Sofias lik ojordat av brist på penningar, och nu hade en ny kista bäddats åt den åldriga änkedrottningen Hedvig Eleonora, Karlarnas moder. Några sömniga hovfruntimmer höllo likvaka, och vaxljusen brunno töcknigt kring den döda, som låg höljd med ett simpelt täckelse av lärft.
Den yngsta av hovfröknarna reste sig gäspande samt gick till fönstret och drog undan det svarta kronklädet för att se, om det icke dagades.
Haltande steg hördes från förrummet, och en kantig och vresigt byggd liten man, som på allt sätt sökte dämpa slamret av sitt träben, steg fram till kistan och lyfte under djupa vördnadsbetygelser täckelset åt sidan. Hans ljusa, nästan vita hår låg tätt utefter huvudet och räckte i nacken ända ned på kragen. Ur en flaska hällde han balsamerande vätska i en tratt, som mellan kjorteln och klänningslivet var insatt i det kungliga liket. Vätskan uppsögs dock ganska långsamt, och väntande nedsatte han flaskan på bårmattan och gick till hovdamen vid fönstret.
- Är klockan inte sju ännu, Blomberg? viskade hon.
- Hon är nyss sex slagen. Det är ett Herrans väder därute, och jag känner i mitt stympade ben, att vi få snöstorm. Det är också länge sedan man i Sverige kunde spå något gott. Tro mig, inte heller denna gång skall här finnas pengar till en anständig begravning. Det var bara begynnelsen, när salig Ekeroten profeterade elände och brand. Kanske inte vådelden också gick fram på holmen framför slottet! Över Uppsalaslätten kastade den sitt sken från domkyrkan och borgen. I Västerås och Linköping sopar blåsten askan kring kolnade tomter... och nu brinner det i rikets alla hörn. Tillgiv min frispråkighet, nådig fröken, men tala sanning blir i längden ofarligare än att ljuga. Det är mitt gamla ordstäv och det räddade en gång mitt liv där nere vid Dnieperströmmen.
- Räddade hans liv? Han var då fältskär på regementet. Han skall sätta sig ned här bredvid mig och berätta. Tiden är så lång.
Blomberg talade undergivet och en smula prästerligt och höjde emellanåt pekfingret och långfingret med de andra fingrarna slutna.
Båda kastade en blick mot den döda, vilken sov i sin kista med sirligt upplagda lockar och vax och smink i de djupaste skrynklorna. Därefter satte de sig på bänken i fönstersmygen utanför det nedhängande kronklädet, och Blomberg begynte viskande sin berättelse.
Jag låg sanslös i träskmarkerna vid Poltava. Jag hade snavat på mitt träben och fått ett slag av en hästhov, och när jag vaknade var det natt. Jag kände en kall och främmande hand treva under min rock och slita i knapparna. En styggelse för Herren äro ondskans planer, tänkte jag, men milda ord äro rena. Utan att hinna förfäras grep jag likplundraren helt stilla för bröstet, och på hans av skrämsel framstammade ord, hörde jag, att han var en av de zaporoger, som slutit förbund med de svenske och följt hären. Jag hade som fältskär vårdat många av dessa människor, ibland också fångna polacker och moskoviter, och kunde hjälpligt göra mig förstådd på deras olika språk.
- Många planer äro i mannens hjärta, sade jag saktmodigt, men Herrans råd det skall bestå. Intet ont kan hända den rättfärdige, men de ogudaktige varda fulle med olyckor.
- Tillgiv mig, fromme herre, viskade zaporogen. Den svenske tsaren har lämnat oss stackars zaporoger åt sitt öde, och den moskovitiske tsaren, som vi svikligen övergivit, kommer att lemlästa och dräpa oss. Jag ville endast skaffa mig en svensk rock för att i nödens stund kunna giva mig ut för att vara en av er. Vredgas inte, gudaktige herre!
För att se om han hade någon kniv, framletade jag, medan han talade, stål och flinta och fick eld i några torra tistlar och kvistar som lågo vid min fot. Jag märkte då, att jag hade framför mig en liten förskrämd gubbe med illmarigt ansikte och två tomma händer. Han reste sig häftigt som ett hungrigt djur, vilket funnit rov, och böjde sig i skenet över en svensk fänrik, som låg död i gräset. Jag tyckte, att en död man gärna kunde unna en värnlös bundsförvant sin rock och gjorde ingenting för att hindra zaporogen, men då han drog rocken av den fallne, halkade ett brev ur fickan. Jag såg på utanskriften, att den förblödde gossen, vilken låg så vackert och lugnt utsträckt som hade han sovit på ängen utanför sitt födelsehus, hette Falkenberg. Brevet var från hans syster, och jag hann endast genomstava de ord, som från den stunden blevo mitt valspråk: Tala sanning blir i längden ofarligare än att ljuga. I detsamma släckte zaporogen mitt lyse.
- Vid ditt förstånd, herre, viskade han, locka inte hit likplundrarna.
Jag aktade föga på hans tal, utan upprepade gång på gång:
- Tala sanning blir i längden ofarligare än att ljuga. Det är ett stort ord, min gubbe, och du skall se, att jag därmed kommer längre än du med din förklädnad.
- Vi få pröva, svarade zaporogen. Men det skola vi lova, att den av oss, som överlever den andra, han beder en bön för den andras själ.
- Det är lovat, sade jag och räckte honom handen, och det kändes som hade i olyckan jag hos denna skäggiga barbar med ens hittat en broder och vän.
Han hjälpte mig upp, och vid dagbräcket gingo vi i det långa tåget av sårade och efterblivna, vilka tysta stapplade in i Poltava för att giva sig fångna. Hjälpsamt försökte de att gömma zaporogen mellan varandra. De stora stövlarna räckte med sina kragar ända upp kring hans höfter, och rockskörten hängde ända till sporrarna. Så snart en kosack betraktade honom, vände han sig till någon av oss och ropade med höjd röst de enda svenska ord han hunnit lära sig under fälttåget:
- Ich Schwede, fan anamma!
Min zaporog och jag och åtta av mina kamrater anvisades kvarter på övre botten i ett stort stenhus. Som vi två kommo först dit upp, utvalde vi åt oss ett avskilt litet kyffe med fönster åt gränden. Där fanns ingenting annat än litet halm att ligga på, men jag hade i rocken en bleckpipa, som jag vid Starodub tagit från en stupad kalmuck och på vilken jag lärt mig att spela flera sköna psalmer. Med den förkortade jag tiden, och snart märkte vi, att så ofta jag spelade, kom en ung kvinna till fönstret på andra sidan gränden. Kanske spelade jag därför mer än jag eljest funnit angenämt, och jag vet inte rätt, om hon var fagrare och för mig mer passande än alla andra kvinnor eller om den långa vistelsen bland män hade gjort mitt öga mindre förvant, men jag hade stor glädje av att betrakta henne. Likväl såg jag aldrig på henne, då hon vände ansiktet åt vårt fönster, ty jag har alltid varit förlägen inför kvinnfolk och aldrig riktigt förstått att ställa mig i det som angår dem. Aldrig heller har jag sökt sällskap med män, som gå med huvudet fullt av fruntimmer och endast fika efter galanta lägenheter. Var och en skall hålla sitt fat i helgelse, säger Paulus, och icke i begärelsens lusta som hedningarna, vilka icke känna Gud, så ingen i det stycket kränker och förorättar sin broder, ty Herren är en stark hämnare över allt detta.
Jag ansåg dock, att en man alltid skulle uppföra sig höviskt och ordentligt, och som min ena rockärm var i trasor, vände jag alltid den sidan inåt kammaren, när jag spelade.
Hon satt vanligen med armarna korsade över fönsterbrädet, och händerna voro runda och vita, fast stora. Hon hade ett scharlakansfärgat livstycke med silverknäppen och många kedjor. En gammal häxa, som ibland stannade nedanför hennes fönster med sin dragkärra och sålde syltbestrukna bröd, kallade henne Feodosova.
När det skymde, tände hon en lampa, och som varken hon eller vi hade några luckor, kunde vi följa henne med blicken, när hon blåste i spisen, men jag fann det riktigare, att vi vände oss bort, och satte mig därför med min zaporog på halmen i vrån.
Utom bönboken hade jag några utrivna blad ur Müllers postilla och uppläste och översatte flera stycken för min zaporog. När jag dock märkte, att han inte lyssnade, övergick jag till mer världsliga spörsmål och frågade honom om vår granne på andra sidan gränden. Han sade, att hon inte var ogift, ty jungfrurna där i landet buro alltid en lång bandvirad fläta med en liten röd silkeskvast. Snarare var hon änka, ty håret hängde utslaget till tecken av sorg.
När det blev alldeles skumt och vi lade oss ned på halmen, upptäckte jag, att zaporogen stulit min snussked av silver, men sedan jag tagit den tillbaka och förebrått honom hans felsteg, somnade vi bredvid varandra som vänner.
Jag blygdes nästan, då det åter blev morgon, att jag kände mig gladare än på länge, men så snart jag hållit bön med zaporogen och noga putsat och tvättat mig gick jag till fönstret och spelade en av mina skönaste psalmer.
Feodosova satt redan i solljuset. För att visa henne hur olika de svenske voro mot hennes landsmän tillsade jag min zaporog att rentvätta vår kammare, och efter ett par timmar voro de vitkalkade väggarna skinande vita och utan spindelvävar. Allt detta hjälpte mig att slå bort tankarna, men så snart jag åter satte mig till ro, vaknade mina samvetskval över att jag mitt under ett sådant elände kunnat glädjas. I salen utanför sutto på bänkar och golv mina kamrater tungt suckande och viskande om sina hemmavarande. I tur och ordning fingo var dag två av oss gå ut i det fria ända till fästningsvallen, men när jag lade mig på min halm om kvällen blygdes jag bedja till Gud, att lotten nästa morgon skulle falla på mig. Jag visste ju gott med mig själv, att om jag längtade efter en timmes frihet, så var det endast för att få uppfinna ett ärende till huset mitt emot. Och ändå kände jag, att om lotten verkligen fölle på mig min bön förutan, skulle jag dock aldrig våga gå dit upp.
Då jag om morgonen kom till fönstret, låg Feodosova i kläderna och sov på sitt golv med en dyna under nacken. Det var ännu tidigt och svalt, och jag nändes inte sätta bleckpipan till munnen. Men som jag nu stod där och väntade, måtte hon i sömnen ha förnummit, att jag betraktade henne, ty hon såg upp och skrattade och sträckte armarna i höjden och detta allt så snabbt, att jag inte hann att obemärkt draga mig tillbaka. Jag blev het i pannan och lade ifrån mig bleckpipan och betedde mig på allt sätt så tafatt och obehändigt, att jag aldrig varit så missbelåten med mig själv. Jag spände och rätade på bältet och tog åter bleckpipan ur fönstret och synade den och låtsades, att jag blåste damm ur den. När äntligen den ryske underofficeren, som hade uppsikt över oss olyckliga, tillsade min zaporog, att han var en av de två, som den dagen skulle få gå ut i staden drog jag zaporogen undan i vrån och förmanade honom med många ord att plocka en kvast av de gula stjärnblomster, som jag hade sett kring de förbrända husen vid fästningsvallen. Vid lägenhet skulle vi sedan giva dem åt Feodosova, sade jag. Hon såg ut att vara en god och täckelig kvinna, som måhända i gengäld skulle skänka oss stackare några frukter och nötter, sade jag. Den arma brödbetan, som tsaren dagligen förunnade oss, stillade ej ens den värsta hungern, sade jag.
Han fruktade att visa sig ute i solskenet, men tordes inte heller väcka misstankar genom att stanna inne, och därför lydde han och gick.
Knappast var han dock utom dörren innan jag begynte ångra att jag inte hållit honom kvar, ty nu i ensamheten blev min förlägenhet ännu mycket större. Jag satte mig på bädden i vrån, där jag var osynlig, och där förblev jag envist.
Tiden vart dock inte lång, ty tankarna voro många, och efter en stund hörde jag zaporogens röst. Utan att överlägga, gick jag till fönstret och såg honom stå hos Feodosova med en stor, prydlig kvast av stjärnblomster, som påminde om svärdsliljor. Först ville hon inte mottaga dem utan svarade, att de voro orena, efter de gåvos av hedning. Han låtsades, att han ingenting förstod och att han själv endast kunde enstaka ord hennes språk, men med blinkningar och åthävor och nickningar gjorde han begripligt, att jag skickat blommorna, och då mottog hon dem slutligen.
Utom mig av blygsel gick jag tillbaka i vrån, och då zaporogen kom igen, grep jag honom över axlarna och skakade honom och stötte honom mot väggen.
Knappt hade jag dock släppt mitt tag, innan han med sin tanklösa livlighet åter stod vid fönstret och tecknade med händerna och kastade slängkyssar på alla fem fingrarna.
Då gick jag fram och sköt honom åt sidan och bugade mig. Feodosova satt och plockade sönder stjärnblomstren och tuggade på bladen och lät dem falla ett efter ett till marken. Häftigheten hjälpte mig, så att jag tog mod till mig och begynte tala, innan jag ännu hade betänkt, hur det vore mera höviskt att inleda samspråket.
- Frun får inte misstycka kamratens upptåg och oskickliga geberder, stammade jag.
Hon ryckte ännu ivrigare i blommorna och svarade efter en stund:
- Min man brukade, då han levde, ofta säga, att så från hälen till hjässan välskapade soldater som de svenske finnas inte till. Han hade sett svenska fångar avklädas och piskas av kvinnorna och sett att kvinnorna till sist blivit så rörda över deras skönhet, att de stuckit käppen under armen och snyftat i de marterades ställe. Därför har jag dessa dagar varit mycket nyfiken... Och kärleksvisorna, som ni spelar, låta så underliga.
Hennes tal behagade mig inte alldeles, och jag fann det föga tillständigt att svara i samma anda med att berömma hennes växt och vita armar. I stället bugade jag mig och tog bleckpipan och spelade min älsklingspsalm: Till dig av hjärtans grunde i nöden ropar jag.
Därefter samtalade vi om många ting, och fast mitt ordförråd var ringa, förstodo vi varann snart så väl, att aldrig någon dag synts mig kortare.
Vid middagstiden, när hon en stund hade slamrat med krukor och fat och svingat en bladfläkta över glöden i spisen, nedlyfte hon ur taket en håv, med vilken fordom hennes man tagit småfisk ur floden. I håven ställde hon en bunke med rykande grönkål och en träflaska med kvass, och håvens skaft var så långt, att hon kunde räcka oss anrättningen över gatan. När jag drack henne till, nickade hon och log och sade, att hon inte ansåg det orätt att känna medlidande över fångna hedningar. Mot aftonen flyttade hon sin spinnrock till fönstret, och vi samtalade ännu, när det skymde. Jag kände det inte längre som en synd att vara lycklig mitt i den sorg, som omgav oss, ty mitt uppsåt var menlöst och rent. Liksom jag bland de förbrända och öde husen vid fästningsvallen sett stjärnblomstren lysa över askhögarna som en lovsång till Guds godhet, så tycktes mig även nu mitt hjärtas glädje.
När det blivit natt och jag hållit bön med min zaporog och ännu en gång beslog honom med att ha stulit min snussked, begynte den språksamme mannen att lågmält tala med mig och säga:
- Jag ser gott, lillefar, att du fått Feodosova kär, och för visso är hon en god och ren kvinna, som du kan taga till hustru. Att du aldrig skulle inlåta dig på någon kärlekshandel av annan art, har jag från första stunden begripit.
- Sicket prat! svarade jag. Sicket prat!
- Sanningen blir i längden ofarligare än lögnen, brukar du säga.
När han slog mig med mitt eget ordstäv, blev jag förvirrad, och han fortsatte.
- Tsaren har lovat god anställning och lön åt var och en av er svenske, som vill bli hans undersåte och övergå till den rätta läran.
- Du är från förståndet! Men kunde jag rymma och taga henne med hem på hästryggen, skulle jag göra det.
Nästa morgon, när jag spelat min psalm, fick jag höra, att det den dagen var min tur att gå ut under fri himmel.
Jag blev het och orolig och kammade och ordnade mig ännu omsorgsfullare än eljest och tillbytte mig zaporogens fänriksrock för att slippa bära min söndriga. Under tiden rådslog jag med mig själv. Skulle jag gå upp till henne? Vad skulle jag då säga? Måhända var det dock den enda gång i livet, som jag kunde få tala med henne, och hur skulle jag inte sedan ända upp i min grå ålderdom ångra, om jag av tafatthet försummat denna enda gång! Mitt hjärta slog häftigare än vid något parti med fienden, då jag stått med mina förband bland kulor och fallna. Jag stoppade bleckpipan i rocken och gick ut.
När jag kom ned på gatan, satt hon i fönstret utan att se mig. Jag ville inte stiga in till henne utan att först fråga om lov, och jag visste inte rätt, hur jag skulle skicka mig. Fundersam tog jag ett par steg framåt.
Då hörde hon mig och såg ut.
Jag höjde handen mot hatten, men med ett långt skallande gapskratt sprang hon upp och ropade:
- Haha! Si, si, han har träben!
Jag stod med handen i luften och stirrade och stirrade, och jag hade varken tanke eller känsla. Det var som hade hjärtat svällt ut och fyllt hela bröstet och varit nära att sprängas. Jag tror, att jag stammade något. Jag minns endast, att jag inte visste åt vilket håll jag skulle vända mig, att jag ännu hörde henne skratta, att allt i världen vart mig likgiltigt, att friheten skulle ha skrämt mig lika mycket som min fångenskap och mitt elände, att jag med ens hade blivit en bruten man.
Skumt erinrar jag mig en lång och brant gränd utan stenläggning och ett stort torg, där jag blev tilltalad av andra svenska fångar. Kanske till och med att jag svarade dem och frågade efter deras befinnande och drog några bloss ur tobakspipan, som de lånade mig.
Jag tror, att jag oroade mig över, att det var så långt till natten, att jag i klaraste solljus måste gå tillbaka samma väg och förbi hennes fönster. På allt sätt drog jag ut på tiden och talade än med en och än med en annan, men snart kommo de ryska dragonerna och befallde mig att återvända till mitt.
När jag gick uppför gränden, intalade jag mig, att jag inte skulle förråda mig, utan hälsa helt vänligt framför fönstret. Var det hennes skuld att så många av de svenska knektar, om vilka hon drömt så stort, nu voro erbarmliga krymplingar på träben!
- Skynda på där! dundrade dragonerna, och jag ökade stegen, och stötarna av träbenet gåvo eko mellan husväggarna.
- Käre himmelske fader, stammade jag. Redligt haver jag tjänat min jordiske herre. Är det lönen du giver mig, att du i min ungdom gör mig till en värnlös fånge, efter vilken folket kastar smuts, en vanför stackare, efter vilken kvinnorna skratta! Ja, det är din lön, och du vill böja mig i en djupare förnedring, på det att jag en gång må bli värdig salighetens krona.
När jag kom nedanför fönstret, förde jag handen mot hatten, då såg jag att Feodosova var borta. Det beredde mig inte längre någon lättnad. Jag stapplade upp till mitt fängelse, och vid vart steg hörde jag stötarna av mitt träben.
- Jag har talat med Feodosova, viskade zaporogen.
Jag gav honom intet svar. Min lycka, min blomma, som växt upp över askhögarna, låg förbränd, och hade hon åter lyst fram, skulle jag själv, ängslad, ha trampat henne till döds under mitt träben. Vad betydde för mig zaporogens viskningar!
- Ack, fortfor han, när du var gången, förebrådde jag Feodosova och sade henne, att du höll henne kärare än hon förstod och att du, om du inte vore en främling och hedning, skulle bedja henne att bli din hustru.
I tysthet knäppte jag mina händer och bet läpparna samman, för att inlåsa min harm och blygsel, och tackade Gud, att han med var stund böjde mig allt djupare i skam och löje inför människor.
Dörren till yttersalen öppnade jag och begynte tala till de andra fångarna.
- Såsom vildåsnor i öknen gå vi att mödosamt söka vår föda. På fält, som vi icke äga, måste vi gå såsom skördemän och bärga in den ogudaktiges vingård, ligga nakna hela natten av brist på kläder och utan täckelse mot kölden. Av störtregn ifrån bergen översköljas vi, och av brist på skjul omfamna vi klippan. Men icke tigga vi dig om lindring, allsmäktige Gud. Vi bedja blott: led oss, bliv oss när! Si, till vårt folk har du vänt ditt anlete och stuckit törnet i vår sko, att vi må bliva dina tjänare och barn. I slagfältets mull sova våra bröder, och en skönare segerpsalm än svärdssegrarnas bjuder du dina korade.
- Ja, herre, led oss, bliv oss när! eftersade alla fångarna, mumlande, och ur den mörkaste vrån höjde sig en darrande och ensam röst och ropade:
- O, att jag vore såsom i de förra månader, såsom i de dagar då Gud beskyddade mig, hans lampa sken uppå mitt huvud, då vid hans ljus jag gick i mörkret! Såsom jag var i min hösts dagar, då Guds vänskap var mitt tjäll, då ännu den allsmäktige var med mig och mina barn voro omkring mig! Så ropar mitt hjärta med Job, men jag hör det icke längre, och jag stammar icke längre: tag prövelsen bort! Med örat har jag hört talas om dig, Gud, men nu har mitt öga sett dig.
- Stilla, stilla! viskade zaporogen och grep fatt i mig, och hans händer voro kalla och skälvde. Det kan inte vara någon annan än tsaren, som kommer nere i gränden!
Gränden hade fyllts av människor, av tiggare och pojkar och gummor och knektar. Mitt i trängseln gick tsaren, lång och smal och helt lugnt utan vakt. En svärm av hoppande och skrikande dvärgar voro hans enda följe. Ibland vände han sig och omfamnade och kysste faderligt den minsta dvärgen på pannan. Här och var stannade han framför ett hus och blev bjuden en bägare brännvin, som han skämtande tömde i en enda klunk. Det kunde icke vara någon annan än tsaren, ty man såg genast, att han ensam rådde om både människor och stad. Han kom så nära under mitt fönster, att jag kunnat vidröra hans gröna klädesluva och de halvslitna mässingsknapparna på den bruna rocken. I skjortan hade han en stor silverknapp med en oäkta sten och på benen grova ullstrumpor. Hans bruna ögon glimmade och bländade, och de små svarta mustascherna stodo rätt upp från hans blanka läppar.
När han fick syn på Feodosova, blev han som stucken av galenskap. Då hon kom ned på gatan och knäföll med en bägare, nöp han henne i örat och tog henne under hakan och lyfte upp hennes huvud, så att han kunde se henne i ögonen.
- Säg mig, barn, sporde han, var finns det en rymlig kammare, där jag kan spisa? Månne hos dig?
Tsaren hade sällan med sig på sina resor någon ceremonimästare eller annan hovjunkare. Han medförde varken bädd eller sängkläder eller matförråd, ja inte ens köks- och bordskärl, utan allt måste i en handvändning anskaffas, var helst det föll honom i sinnet att taga härbärge. Därför blev det också nu spring och buller i alla portar och trappor. Från ena hållet kom man med grytan, från det andra med lerfatet, från det tredje med sleven och dryckesvarorna. Uppe i Feodosovas kammare ströddes golvet med djup halm. Tsaren själv hjälpte till vid arbetet som gemen karl, och högsta befälet fördes av en puckelryggig dvärg, som kallades Patriarken och som allt emellanåt satte tummen mot näsan och snöt sig i luften rätt framför tsarens ansikte eller uppfann skälmstycken, om vilka jag inte kan berätta inför ett fruntimmer av stånd.
En gång, då tsaren med korslagda armar vände sig åt fönstret, märkte han mig och zaporogen, och nickade som en kamrat. Zaporogen kastade sig framstupa till golvet och stammade sitt: - Ich Schwede, fan anamma! - Men jag stötte honom med foten i sidan och bad honom att äntligen tiga och resa sig, ty på det sätt skickade sig ingen svensk. För att skymma honom så mycket som möjligt, steg jag framför honom och gjorde ställning.
- Dat is niet übel, sade tsaren men återföll genast till sitt modersmål och sporde, vem jag var.
- Blomberg, fältskär vid Upplands regemente, svarade jag.
Tsaren granskade mig med en plirning, som var så genomträngande, att jag aldrig mött en mer allseende blick.
- Ditt regemente finns ej längre, sade han, och här ser du Rehnskiölds värja. Han lyfte värjan med skidan ur bältet och kastade den på bordet, så att skålarna hoppade. Men för visso är du en skälm, ty du bär en kaptens eller fänriks liveré.
Jag svarade:
- Detta är ett hårt tal, säger evangelisten Johannes. Rocken har jag lånat sedan min egen föll i trasor, och är det illa handlat, vill jag dock hoppas uppå nåd, ty det är mitt ordstäv: Tala sanning är i längden ofarligare än att ljuga.
- Gott. Är det ditt valspråk, då skall du taga din tjänare med dig och komma hitöver, att vi må pröva det.
Zaporogen darrade och vacklade, då han följde bakom mig, men så snart vi inträdde, anvisade mig tsaren en stol bland de andra vid bordet, som hade jag varit hans vederlike, och sade:
- Sitt, Träben!
Han hade Feodosova på knät, utan att det ringaste eftersinna vad därom kunde vara att säga, och runt omkring stampade och visslade dvärgarna och en mängd bojarer, som nu börjat församlas. En dvärg, vilken kallades Judas, emedan han bar en bild av denne ärkeskälm vid sin halskedja, grep en handfull räkor från närmsta tallrik och kastade dem i taket, så att de regnade över anrättningar och människor. När han på det sättet hade fått de andra att vända sig mot honom, pekade han på tsaren med många grimaser och ropade helt kallblodigt till honom:
- Du förlustar dig du, Peter Alexievitj! Den vackra Feodosova i Poltava hörde jag redan talas om utanför staden, jag, men du skrapar alltid det bästa till dig, du lillefar.
- Det gör du! instämde de andra dvärgarna i ring om tsaren. Du är en ärketjuv, du Peter Alexievitj!
Ibland skrattade tsaren eller svarade, ibland hörde han dem inte, utan satt allvarlig och eftertänksam, och hans ögon rörde sig under tiden som två grönblänkande insekter i solsken.
Jag drog mig till minnes, hur jag en gång sett högstsalig Karl den elfte samtala med Rudbecken, och hur det då föreföll mig, att Rudbecken, trots alla sina bugningar, var vida för mer än konungen. Här var det tvärtom. Fast tsaren själv gick omkring och passade upp och lät sig hanteras värre än en skälm, såg jag endast honom... och Feodosova. Jag läste hans tanke i minsta ting. Jag igenkände den i de vid stadsporten med våld avklippta kaftanerna och rakade hakorna.
Det susade i mitt huvud, och jag knäföll ödmjukt i halmen och stammade:
- Tsariska majestät! Tala sanning blir i längden ofarligare än att ljuga, och Herren sade till Mosis: du skall icke hålla med de store i det ont är. Därför bönfaller jag att slippa mer förtära, ty si, jag blir snart patt i spelet och min nådige herre, som är eders tsariska majestät både lik och olik, har sista året vant mig vid silat träskvatten.
Det begynte rycka och darra i tsarens högra kind nära ögat.
- Ja, vid Sankt Andreas! sade han. Jag är min broder Karl olik, ty han hatar kvinnor som en kvinna och vin som en kvinna och offrar sitt folks rikedomar som en kvinna sin makes, och smädar mig som en kvinna, men jag vördar honom som en man. Hans skål, Träben! Drick, drick!
Tsaren sprang fram och grep mig i håret och höll remmaren till min mun, så att det astrakanska ölet frusade över haka och krage. Vid var skål, som blev föreslagen, inträdde två soldater i brungula uniformer med blå kragar och avfyrade sina pistoler, så att det varma rummet, som redan var uppfyllt av tobaksskyar och löklukt, nu också inhöljdes i krutrök.
Tsaren satte sig ännu en gång vid bordet. Han ville själv under bullret sitta och tänka, men tillät aldrig att någon annan föll ur sitt dryckesämbete och blev allvarsam som han. På nytt drog han Feodosova till sig i knät. Arma, arma Feodosova! Hon satt där en smula hopsjunken med armarna hängande och munnen viljelöst halvöppen, som hade hon väntat hugg och slag mitt under smekningarna. Varför hade hon icke mod att rycka till sig värjan från bordet och trycka handloven mot eggen och rädda sin heder, innan det vart för sent! Åter och åter skulle hon ha fått skratta åt mitt träben och min skam, om jag med mitt liv kunnat frälsa hennes ära. Aldrig hade jag heller förr varit henne så nära och så klart sett, till vilket underbart verk hon danats i den himmelske skaparens händer. Arma, arma Feodosova, om du åtminstone känt i ditt hjärta, med vilket rent uppsåt en vän betraktat dig i din förnedring och bett för ditt väl!
Timme efter timme varade gästabudet. De mest redlösa bojarerna och dvärgarna lågo redan och ojade sig i halmen och gåvo över eller läto sitt vatten, men tsaren själv steg alltid upp och böjde sig ut genom fönstret. Drick, Träben, drick! befallde han och jagade mig med remmaren kammaren runt och låt bojarerna hålla mig ända till dess jag tömde var droppe. Ryckningarna i hans ansikte blevo allt hemskare, och när vi slutligen åter voro vid bordet, makade han tre bräddfulla tegelskålar framför mig och sade:
- Nu, Träben, skall du föreslå runddrickningen och lära oss förstå meningen med ditt ordstäv.
Jag reste mig igen så gott jag kunde.
- Din skål, tsar, ropade jag, ty du är visserligen född att befalla!
- Varför, frågade han, skulle soldaterna göra sina handgrepp med musköten och hälsa mig, om någon annan vore värdigare att befalla? Var finns något ömkligare än en oduglig furste! Den dag jag finner min egen son ovärdig att ärva mitt stora, älskade rike, den dagen skall han dö. Din första sanning, Träben, tarvar ingen skål.
Pistolerna knallade, och alla drucko utom tsaren.
Då samlade jag spillrorna av mitt förstånd som en girig sina mynt, ty jag höll före, att kunde jag få tsaren nådig och mild, skulle kanske min Feodosova räddas.
- Nåväl, tsariska majestät, fortfor jag därför och lyfte den ena skålen i höjden. Detta är astrakanskt öl, bryggt av mjöd och brännvin med peppar och tobak. Mycket bränner det, innan det fröjdar, och när det fröjdar, söver det.
Därmed kastade jag skålen i golvet, så att den sprang i tusen stycken. Sedan lyfte jag den andra skålen.
- Detta är ungerskt vin. Drick icke längre endast vatten, skriver apostelen Paulus till Timoteus, utan bruka något litet vin för din mages skull och därför att du så ofta krank är. Så talar en helig man till skröplingar och stugsittare. Men gack ut på slagfältet bland frost och kvidan och säg mig: åt hur många suckande skulle väl denna skål med sötaktigt vin där förslå att lindra svedan och mildra döden!
Därmed kastade jag också den skålen i golvet, så att den brast. Sedan lyfte jag den tredje skålen.
- Detta är brännvin. Det ringaktas av de lyckliga och rika, ty de törsta icke efter lindring som öket efter källan, utan de vilja endast spe på sin vällust. Men brännvinet tar makten i samma stund det flyter över tungan, liksom självhärskaren i samma stund han träder över tröskeln, och blödande och döende hämta lisa ur några droppar. Därför kallar jag brännvinet ypperst, ty jag talar som krigsman, och tala sanning blir i längden ofarligare än att ljuga.
- Rätt så, rätt så! jublade tsaren och mottog skålen och drack samt räckte mig två guldmynt, medan pistolerna knallade. Du skall få ett pass och en häst för att draga din färde, och var du kommer skall du berätta om Poltava.
Jag knäböjde då ännu en gång i halmen och stammade:
- Tsariska majestät... i min ringhet och enfald... hos eder sitter en... en ren och god kvinna.
- Haha! skriade dvärgarna och bojarerna och vacklade upp. Haha! Haha!
Tsaren reste sig och förde Feodosova mot mig.
- Jag förstår. Också den, som linkar på träben, kan förälska sig. Gott. Jag skänker dig henne som hon går och står, och du skall få en god anställning hos mig. Jag har lovat var svensk, som träder i min tjänst och döper sig i vår tro, att han skall bli en av de våra.
Feodosova stod som en sömngångerska och räckte händerna mot mig. Vad gjorde det, att hon skrattat åt mig. Jag skulle snart ha glömt det och hon skulle snart inte ha sett mitt träben, ty jag skulle ha vårdat henne och arbetat för henne och bett med henne och gjort hennes hem ljust och stilla. Jag skulle ha lyft henne upp i min famn som ett barn och frågat henne, om inte ett redligt och troget hjärta kunde få ett annat att bulta. Måhända bar hon redan svaret på sin tunga, ty långsamt strålade hon upp och blev varm, och hela ansiktet förklarades. Långt borta i ett hörnhus vid Prästgatan i Stockholm satt en gammal ensam kvinna vid sin postilla och lyddes och undrade om inte brev skulle lämnas genom dörren, om ingen invalid skulle stiga in med en hälsning från de avlägsna ödemarkerna, om jag aldrig skulle komma, eller om jag redan låg död och nedmyllad. Jag hade bett för henne var natt. Jag hade tänkt på henne i tumultet mitt bland bårar och jämrande. Men i denna stund mindes jag henne icke längre, och jag såg och hörde ingenting annat än Feodosova. Och ändå vred jag mig och stred mot något tungt, som orubbligt höll över mitt hjärta och som jag inte förstod, utan blott långsamt och stegvis mäktade förklara.
Jag böjde mig till Feodosova för att kyssa hennes hand, men hon viskade:
- Tsarens hand! Tsarens hand!
Då sträckte jag mig mot tsaren och kysste den.
- Min troslära, viskade jag lika sakta, och min konungslige herre får jag inte svika.
Det ryckte ännu i tsarens kind, och dvärgarna släpade i sin skrämsel fram zaporogen ur vrån för att med hans löjliga skepnad få tsaren att le. Men då började tsarens arm att röra sig i konvulsioner. Hans ansikte grånade, och han skakades under ett av sina fruktade anfall. Han gick mot zaporogen och slog honom med knuten hand i ansiktet, så att blodet strömmade ur näsa och mun, och med så hes och förändrad stämma, att den icke längre kunde igenkännas, väste han:
- Jag har genomskådat dig, lögnare, från den stund du kom i rummet. Du är en zaporog, en avfälling, som gömt dig i svenska kläder... På stegel med honom! På stegel!
Alla, till och med de druckna, började darra och treva mot dörrarna och i sin fasa viskade en av bojarerna:
- För fram kvinnan! Skjut fram henne! Så snart han får se vackra ansikten och kvinnolemmar, blir han lugn.
De grepo henne, och livstycket slets upp över barmen, och sakta kvidande stöttes hon steg för steg fram mot tsaren.
Det svartnade omkring mig, och baklänges vacklade jag ur kammaren. Jag blev stående på gatan under stjärnorna, och jag hörde, att bullret domnade av och att dvärgarna begynte sjunga.
Då knäppte jag mina händer och mindes löftet på slagfältet att bedja för den stackars syndarens själ, men ju innerligare jag talade med min Gud, dess längre gingo tankarna, och min åkallan blev en bön för en ännu större syndare, för honom, som med sina sista trogna irrade kring på de tomma stäpperna.
Fältskären tystnade med en ängslig blick mot kistan, och hovdamen följde honom fram och till katafalken.
- Amen! sade hon, och båda bredde de åter täckelset över den vaxbleka
änkedrottningen, Karlarnes moder.
