I rådskammarens förmak stod redan sekreteraren Schmedeman med den skrivelse till landshövdingarna, vilken nu skulle undertecknas och i vilken nya gärder krävdes av det utarmade Sverige.
Herrarna begynte församlas, och den gamle Frölich, som med korslagda händer stönade och snarkade i ett hörn bredvid den sjuke Falkenberg, tvärvaknade.
- Vi få lämna kungen hela banken med penningar och patenter, sade han utan att lyfta de rödsprängda ögonlocken.
Då störtade Arvid Horn fram med sådan häftighet, att hans stol föll baklänges i golvet, och han ropade med armarna höjda mot taket:
- Håll han sig till sina himmelska uppenbarelser och sina bönestunder med syster Eva-Greta och gör oss inte till tjuvar av pur välmening för kungliga majestät!
- Satan, satan! svarade Falkenberg och knackade med sina färglösa fingrar på stolskarmen. Här bakdantas och anklagas från dag till dag. Ingen svensk aktar längre den andras heder, men ingen vågar ett rättskaffens ord mot den, som ensamt har hela skulden. Ja, sätt dig inte ned igen, du Horn, för allra mest gör man sig elak över din mälarjakt och påstår, att du i krutröken från dina salutkanoner vill erövra samma galanta älskogsplats hos prinsessan Ulrika Eleonora, som Creutzen hade hos högstsalig prinsessan Hedvig Sofia... Ja, ja, ja, tala inte mer om kungens person... Läs i stället hans brev! Gör det! Finns där en enda rad, som är ett olyckligt folks ledare värdig?
- Bah! Tala inte heller om breven! svarade Horn och ställde åter sin stol till rätta och satte sig. Litet joller för fruntimren, undflykter och likgiltigheter! Begär inte att en person, som aldrig blottar sig i ett samtal, skall sätta sig ned i tältet och utgjuta sitt sinne på en papperslapp! Men väl må jag medgiva, att en gång skall efterräkningen följa på all denna jämmer.
- En gång, säger du! fortfor den sjuke Falkenberg och reste sig på darrande armar. En gång! Ha då de svenske blivit krypare och hymlare? Varken Kristian Tyrann eller Erik den fjortonde har gjort oss så mycket ont som denne, och därför hör han fanen till. Sedan våra män stupat i fält, leva bara käringsjälarna kvar, och det är de, som nu börja fortplanta det svenska folket.
Ärevördig stod Fabian Wrede mellan de talande, och hans röst blev underligt vek och stilla.
- Sammanträdet begynner, sade han och pekade mot de öppnade dörrarna. Jag är ingen krypare. Jag var inte med bland dem, som knuffades kring den unge herren för att få honom myndig, och jag är i onåd. Fosterland, det är för mig allt... far och mor, hem, minnen, allt, allt! Jag vet, att mitt fosterland nu förblöder. Jag vet också, att en gång följer vedergällningen. Men nu är icke stunden att därpå öda tankar. När Gud sätter törnekronan uppå, är icke den mannen störst, som bekvämligast makar henne undan, utan den, som själv trycker henne allt hårdare fast och säger: fader, här står jag till att tjäna dig! - Och jag säger er, att aldrig, aldrig bland segerfanorna i forna år har vårt lilla folk trätt ovansklig storhet så nära som i dag.
Horn gick mot rådssalen, men han vände sig under vägen med sänkt stämma till Falkenberg:
- Min mor hade fler söner än mig. De ha fått sin kula. skulle jag vara sämre än de? Du talar om kungen... Om en enda kan locka ett helt folk till så många offer, måste icke den mannen vara förmer än andra män!
Wrede tog Falkenberg sakta i skuldrorna och tillade lika lågmält: Och det folket, som tålt så mycket... vill du förmena det folket att i dag trycka fast martyriets krona?
Herrarna inträdde i salen, men stödd mot sin käpp fortfor Falkenberg att i förmaket vandra fram och åter. När han slutligen satte sig vid rådsbordet, hade sekreteraren redan uppläst den långa skrivelsen och namnens undertecknande begärdes.
Ingen anhöll om ordet. Falkenberg satt hopsjunken i sin karmstol. Hans ögon voro fuktiga och skumma. Glömsk av åldersrang sträckte han famlande sin hand åt alla sidor och viskade:
- Pennan! Pennan!
