- Project Runeberg -  Karolinerna /
Poltava. III

Author: Verner von Heidenstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Redan vid tvåtiden gingo de sista salvorna, och sedan hade stillheten brett sig över slagfältet, där Mazepas sista kosacker och otaliga zaporoger levande uppspikades vid pålar. Gårdarna och kvarnarna stodo brända, träden sönderskjutna, och de fallna hjältarna lågo överyrda av aska och jord och alla med ögonen vidöppna, som hade de från en annan värld stirrat tillbaka på gångna år och på de levande. Några fångna fältpräster och soldater strövade kring och sökte efter sina landsmän, och ibland öppnade de en grund grav, över vilken jordfästningsorden på det avlägsna hemlandets språk sakta framviskades i junikvällens skymning. Därefter igenskottades griften, för att överväxas av det starrgräs och den sträva tistel, som sedan i århundraden rasslat för stäppvinden på de dystra kärrtrakter, vilka ryssarna gåvo namnet Svenskarnas kyrkogård.

När den ena av prästerna fann överstelöjtnant Wetzel, som stupat tillika med sina båda söner, upplyfte han de tomma bönbokspärmarna, som prydda med familjens vapen lågo vid sidan.

- Du är den sista av din släkt, sade han, och hur mången ätt har icke i dag utsläckts på detta fält! Galle, Siegeroth, Mannersvärd, Rosenskiöld, von Borgen... Då jag nu sönderriver vapnet på denna pärm och strör det för vinden, krossar jag också i namn av mitt sörjande, mitt tillintetgjorda fädernefolk vapenskölden över er alla.

En mängd lik sammankastades i en hög utanför den fältskans, där dagens strid gått hetast, men de andra blevo liggande kringströdda, och luften fylldes nästan genast av en unken dunst och otaliga flaxande korpar. Med mörkret sänkte sig tystnaden allt högtidligare över den vida gravstaden, men de sårade ropade ännu efter vatten. De ynkligast massakrerade bådo, att någon skulle förbarma sig över dem med ett värjsting, eller också släpade de sig fram till en skjuten häst, ryckte pistolen ur hölstret och togo sig själva av daga, sedan de på sviktande knän nedkallat välsignelse över alla därhemma och uppläst Herrans bön. Då begynte en dödsskjuten dragon att tala kraftens ord och tacka Gud för sitt ärofulla banesår. Han uttalade över sig själv och sina kamrater jordfästelsens ord och tog tre gånger med handen mull och kastade den på sitt bröst. - Av jord äro vi komna, till jord skola vi åter varda! Därefter predikade han hänryckt över återuppväckelsen och upptog slutligen med hög stämma en begravningspsalm, och väl tjugu eller trettio röster svarade långt fjärran i mörkret under den stjärnklara himmelen.

Mårten Predikare, som smög omkring på fältet utan att känna någon fruktan för de fallna, fortsatte psalmen, när dragonen tystnade av. Då fick han se en gumma, som kom med en fyrsticka, och efter henne följde en rad av bönder, med långa pinnkärror, på vilka de lastade kläder och allehanda rov. En stupad kornett, som ännu icke var död, värjde sig med handen och ville icke lämna från sig en halskedja med ett litet silverkors, men de stucko ned honom med en högaffel. Då sprang Mårten Predikare fram.

- Inte mörda, inte mörda! viskade han, och bland de plundrande kvinnorna igenkände han sin nioåriga Dunja, sin lilla prinsessa. Hela hans ansikte förvandlades, och han sträckte båda händerna mot henne, halvt som en far, halvt som en blyg älskare. Hon stirrade på honom och brast i ett fjolligt skratt.

- Där är den elake svenske, ropade hon, som mutade mig för att få körsbär och få kyssa mig på kinderna!

Hon sprang upp på honom som en katt och slet av honom öronringarna, så att blodet rann på sidorna om halsen. Han föll baklänges, och kvinnorna höllo honom och slogo honom och revo av honom kläderna. De hittade hans avskrift efter Johannis' evangelium och strödde kring bladen som fjädrar från en plockad fågel. De drogo av honom kragstövlarna och de trasiga strumporna, men när han såg sin lilla Dunja gripa efter högaffeln, vred han sig lös med det uppflammande hatets kraft och flydde i skjortan över sårade och döda.

- Icke ens tron på ett menlöst hjärta unnas oss längre, mumlade han och klättrade upp på en halt häst, som slöt sig till honom i mörkret. Gud har övergivit oss. Detta är domen. Allt är förbi, och hela världen är mörk.

Han red i två nätter och två dagar, och efterblivna sårade visade vägen. Han återfann de flyktande svenskarna på en udde mellan Worskla och den blanka Dniepern, som mellan sina med lågskog och buskar och vass bevuxna stränder bredde sig som en sjö. Ryssarna voro tätt bakom åt landsidan, men när förposterna sågo Mårten Predikare i hans blodiga skjorta, barbacka på den halta hästen, sprungo de förfärade åt sidan och sköto först efter honom, då han redan var förbi.

Solen brände glödhett, och de blesserade och de, som hade fältsjukan, bäddades under buskarna vid vattnet. Generalerna stodo i samtal, och Lewenhaupt vände sig svårmodigt till Creutz.

- Blir kungen fången, gå svenskarna man ur huse och lämna sin sista hötapp i lösen. Ansvaret blir vårt. Det här kriget är ett parti schack, där alltihop går ut på att taga konungarna. På mina knän har jag bett honom att låta ro sig över floden, men han stötte mig för bröstet och sade, att han hade allvarligare ting att begrunda.

- Kära bror, du talar till honom som till en podagrisk statsman. Du skall inte ens tala till honom som till en man utan som till en yngling, vilken blir stolt över att uppfordras till manlighet.

Creutz gick fram till konungens vagn och svängde de avdragna handskarna med en häftighet som hade han tänkt slå honom för pannan, men han förbryllades genast av hans ljusa blick.

- Majestät grubblar?

- Jag fäktar illa med pennstickan, därpå tänker jag. Jag vill uppsätta mitt testamente och ordna om tronföljden. Sedan skall det smälla! Blir jag på fältet, vill jag jordas i min skjorta som en gemen på samma ställe, där jag faller.

Creutz lindade och kramade handskarna, och han kuvades och sänkte sitt huvud, han som de andra.

- Allernådigste herre, jag är ej bland dem, som ber Gud skona livet, ty full väl fattar jag en hjältes högsta åstundan. Finge ers majestät sin kula... nå i Jesu namn! Men ers majestät kan i dag ej länge töva i sadeln. Gud förlåte mig mina ord, men ers majestät kommer att bäras ikring som en stackare, och när den sista av oss låtit sitt liv, blir ers majestät ensam över - och fången!

- Man skall inte bara stå en mot fem, man skall också kunna stå en mot alla.

- Sant, sant! Men därtill duga, Hin Håle tage mig, inte vi gemena bussar i krigsliveré. En mot alla? Det är en mot hela världen! Därtill tarvas män av helt annat slag, ty sådana ömklingar äro vi, att vi inte ha annat att värja oss med än pliten. Sedan jag nu enfaldeligen relaterat ställningen, bönfaller jag därför ers majestät att stanna hos oss och inte sätta över floden, ty då kommer ers majestät att ställa sig en mot hela världen. Då skulle det heta: Sicken Alexander, som flydde och lämnade tropparna åt ryssen! Sicket hjärtans ärans fä! Titta! Titta! Och bordsilvret och penningetunnorna från Sachsen tog han med i stället att lämna alltihop åt ryssen. Joho, jahaja! - Vi redliga fattig' undersåtare kunna aldrig tillåta, att ers majestät på det sättet ställer sig en mot hela världen och blottar sin höga person för den smutskastning, som okunnigheten och dumheten icke heller skall bespara varken fältmarskalken eller Piper eller Lewenhaupt eller oss andra. När lärde sig dumheten att förstå olyckan? Ers majestät vill dö och därför är det intet offer och ingen bragd att dö, det veta vi gamla krigsbussar, men stoltheten, stoltheten, ers majestät, att offra den för undersåtarna, det är ett offer, som undersåtarna icke tillstädja. Att manskapet inte kan överföras är givet. Vi ha ej pråmar, ej ankaren, ej pikar, ej stockar nog, ej timmerkarlar. Därför anfordrar jag ers majestät att stanna kvar och inte utmana världen.

- Låt göra i ordning båtarna! befallde konungen.

Mazepa, den ridderlige godsägaren, hade hopletat sina koffertar och sina två tunnor med dukater och satt redan på sin vagn långt ute i vattnet. Zaporoger och svärmar av soldater bundo kläderna på ryggen, togo vagnslock och trädgrenar under armarna och sprungo i vågorna. Vid midnatt lyftes också konungens vagn på två sammanbundna båtar, och Gyllenkrok, som stod vid hans fötter, överlämnade stum till Lewenhaupt den på ett bräde klistrade fältkartan. Ingen talade. Natten var stjärnljus och stilla, och drabanternas årslag dogo bort på den blanka floden.

- Vi två se honom aldrig åter, mumlade Creutz till Lewenhaupt. Hans ögon voro nyss så underliga. I den lampan finns ännu olja, men jag stirrar med nyfikenhet mot hans framtid. Hur skall han bli som besegrad, som utskrattad, som gammal?

Lewenhaupt svarade:

- Kransen, som han flätade åt sig själv, gled i stället ned på hans undersåtar. Den blir till evigt liggande på de glömda gravarna där uppe i träskmarkerna. - Så få vi tacka honom för allt det, vartill han gjorde oss.

Avlägset hördes genom nattmörkret Mårten Predikares klagande stämma.

- Och mig haver man gjort till en visa för världen, säger Job. Och till spott är jag vorden, och mitt öga är tärt av grämelse, och mina lemmar äro alla en skugga. Åt förgängelsen säger jag: du är min fader, åt maskarna: min moder och syster. Och var är då mitt hopp? Till dödens portar far det ned, när jag och det vila i mullen.

Det dagades, och i sin blodiga skjorta red Mårten Predikare från flock till flock och förhörde manskapet i katekes och bibelkunskap. Tysta stodo soldaterna vid det tomma kungstältet, men när ropet höjdes att de måste dagtinga och när den ryske generalen Bauer, brunbränd av solen, kom på kullen för att mottaga troféerna, då nedsteg Mårten Predikare och vred sina händer.

Runt omkring sutto kosackerna med sina mässingshjälmar och pikar på uttröttade och flämtande hästar, och framför dem nedlades på marken de pukor och trummor och horn och musköter, vilkas åskor rullat över bataljonerna, och de kända fanor, åt vilka en gång från portar och trappor och fönster mödrar och hustrur vinkat sitt avsked. Det glittrade och gnistrade i ljungen. Buttra gamla underofficerare omfamnade varandra snyftande. Somliga sleto upp sina förband och läto blodet rinna, och två krigsbröder släckte varandras liv med värjorna i samma stund de kastade dem för segrarna. Stumma och hotande framtågade krymplingarna. Där kommo ynglingar med frostskadade kinder och utan näsa och öron, så att de liknade dödmän. Där stapplade på kryckor den ännu icke fullvuxne fänrik Piper, som förlorat hälarna. Där gick hovmannen Günterfelt, som mist båda händerna och i stället i Frankrike fått två andra av trä, vilka blanka och svarta fingrade upp och ned på rocken. Där slamrade träben och käppar och bårar och sjukvagnar.

Mårten Predikare stod med händerna knäppta. Det slog gnistor för hans ögon. Det brusade och kved, och den gamla predikoandan kom så häftigt över honom, att han själv hörde, hur stämman ena stunden stockades och vart hes men den nästa växte sig stark, så att det tycktes honom som om han själv burits bort på vingarna av sin röst och förvandlats till en eldflamma.

Han vacklade fram till de nedkastade vapnen och pekade mot det tomma kungstältet.

- Han är förbrytaren allena! Du sorgklädda mor eller änka, vänd hans bild avig på väggen! Förbjud de små att uttala hans namn! Du, lilla Dunja, som med dina leksystrar snart plockar blommor på gravarna, bygg av dödskallar och hästhuvud hans minnesmärke! Du krympling, bulta med din krycka i den dova mullen och stäm honom till möte där nere, där de tusen, som han offrat, vänta honom! - Och ändock vet jag, att vi en gång inför rättfärdighetens domstol alla skola halta fram på våra träben och kryckor och säga: Tillgiv honom, fader, såsom vi förlåtit honom, ty vår kärlek blev både hans seger och hans undergång.

När ingen svarade honom, utan alla stodo framåtböjda och stumma som hade de svarat detsamma, då vart hans förtvivlan ännu häftigare. Han betäckte sitt kantiga ansikte med händerna.

- Säg mig vid Guds nåd, att han lever! ropade han. Säg att han lever!

Günterfelt lyfte med sina svarta träfingrar hatten från huvudet och svarade:

- Hans majestät är räddad!

Då böjde Mårten Predikare sitt knä och darrade och återfick sig själv.

- Lovad vare härskarornas förste! stammade han. Är konungen räddad, då vill jag draga var börda, som ödet lägger uppå.

- Ja, ja, lovad vare härskarornas förste! eftersade svenskarna mumlande, och alla lyfte de långsamt hattarna från sina huvud.


Project Runeberg, Thu Dec 20 02:15:36 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/karolin/121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free