Landshövdingarna hopkallade nu befolkningen och uppräknade på bordet femtio daler åt var och en, som godvilligt blev ryttare, och hundrade åt var och en, som blev soldat till fots. Många tredskande avhöggo sina fingrar eller skuro sig med kniven för att bli odugliga till krigstjänst, men de dömdes till femton par spö eller sattes till livstids straffarbete på Marstrand. Vilda knekthopar drogo våldgästande genom bygderna. När bonden hörde deras röster vid haggrinden, lämnade han nycklarna i låsen och gömde sig under höstabben eller flydde med folk och boskap uppåt vildmarken. I Stockholm stängde rådsherrarna sig inne på sina rum för att slippa ses och tillspörjas. Följda av gardister strövade rannsakningsmännen från port till port och uppbröto källrar och visthus, och vargarna gingo ända in på gatorna. Det fanns inga varor i handelsboden, ingen säd i kvarnen, inga händer, som lyfte hammaren, inga glada stämmor, inga trygga vinteraftnar kring hemmets brasa.
Då genombävades hela folket av en profetisk aning. Vid kyrkdörrarna eller på den stängda kammaren talades om att Gud, som satt martyriets krona uppå, snart skulle låta törntaggarna bortfalla och löven slå ut i skön och nyvårad grönska och att konungen nu skulle dö. Dag från dag väntades bådskapet att han stupat, och man undrade endast, att det dröjde. Alla visste att han kämpade i envig vid grindar och gärdesgårdar som den simplaste knekt. De flesta inställde sina dagliga göromål och gingo i förfäran och dyster väntan. En rådman i Stockholm klagade redan, att han icke visste var man skulle få sorgtyg och penningar till begravningen. Till och med Gjörtzen låg var morgon sömnlös, när hans tjänare kom in med veden till ugnen. Sverige liknade det sammanstörtande kungshuset vid Bender, men över denna brinnande ruinstad, där jämmern dog bort i väntande tystnad, stego likt stjärnskott snillrikt lysande framtidsplaner och förenklingar, om vilka fjärrsynta spåmän förutsade, att de först efter århundraden skulle förverkligas och fattas.
På den tiden levde i Uppsala en tiggande studiosus, som ville bli prästman men som aldrig kom sig för med annat än att dobbla och slåss och vid bröllop eller begravningar författa verser på både svenska och latin. Han hette Tolle Årasson. Händerna och fötterna voro alldeles för spensliga och fina till hans stora kroppsväxt, men hur han svalt, blommade hans skägglösa barnaansikte alltid lika runt och skärt. Han ville ingen människa för när, bara han fick leva fri som fågeln och gå sina egna vägar och sova i ro om morgnarna, men kamraterna menade, att han icke kunde skilja mellan gott och ont. När värvarna en vacker söndag begynte sitt rumor i staden, blev han med ens ganska gudaktig och stack sig undan i kyrkbänken med de tomma pärmarna till sin grammatica latina. Det var i Trefaldighetskyrkan. Mitt under gudstjänsten inträngde värvarna hotande och dönande med en knippa handklovar på axeln, men Tolle Årasson lutade sig över sina tomma bokpärmar. Han vaggade fram och tillbaka och sjöng med sådan andakt och innerlighet, att ingen tänkte på att gripa honom, fast han just hörde till det odugliga läsfolk som enligt kungligt plakat skulle uttagas för hären. Efter den betan fann han dock rådligast att hänga väskan på ryggen och gå på äventyr. Förfärad såg han sig kring i det kära fädernesland, som pesten och kriget så förött och förvandlat. Var detta Sverige, det rike hans fäder byggt och vårdat som sin ögonsten, Nordens storvälde, det älskade, det fruktade? På vägarna mötte han klagande bönder, som i långa tvångsforor måste forsla sin spannmål till högkvarteret i Norge eller ända upp till Järpe skans i Jämtland. Stjälpta lass och döda hästar lågo i var backe. Uppe på skogarnas ödehemman tittade trasiga kringstrykare ur stugfönstren, och han bar ständigt sina penningar gömda i stövelskaftet. Vid bondgårdarna stodo fållbänkar, skrindor och husdjur uppradade på gräsplanen, och under gråt och rop ljöd auktionsklubbans dunk mot dörrträt. I herrskapsköken berättade tjänarna, hur husbondfolket nedgrävt sitt silver, ty Gjörtzen hade nu befallt, att icke blott alla äkta penningar, utan också bohagsting av ädel metall skulle utlämnas mot nödmynt, så att konungen fick undersåtarnas hela egendom. Tolle Årasson försporde att icke ens prinsessan i Stockholm hade nog med silver för sin taffel och att konungen själv åt på järnbleck. I de övergivna smedjorna, utanför vilka ån fritt forsade mot havet förbi stannade hjul och öppnade dammluckor, språkade han med den enda kvarlämnade smeden, som var för gammal och skröplig till fältliv. Där fick han veta, att smiddes något järn, så skulle det genast mot några påsar nödmynt uppläggas i rikets förrådshus. Helst satt han dock och värmde sig i prästgårdarna, där hans bibelkunskap och latin gjorde honom väl sedd, och ibland kunde prästen samspråka med honom ända till dagningen. Där viskades det, att det var fråga om att taga skolkassan och fattigkassan, ja, själva banken, och att det icke fanns skrivpennor och papper, utan ämbetsverken måste stängas, så framt ej herrarna ville doppa fingret i bläckhornet och skriva på bara bordet. En grånad kaplan sade honom, att landshövdingarna blevo avsatta eller ställda under uppsyningsmän, så ingen längre visste vilka som skulle lyda eller befalla, och den gamle beskrev, hur han själv fått pantsätta bibel och kappa och hälla svagdricka på nattvardskannan.
På det sättet vandrade Tolle Årasson från bygd till bygd och förtjänade ibland en slant genom att medtaga brev och ämbetsrapporter. Postkarlarna hade nämligen befallts till hären, och de oregerliga gästgivarna blevo postmästare men förstodo ej sin syssla, utan fåfängt trängdes dagligen omkring dem mödrar och faderlösa och ropade efter brev från sina anhöriga i Sibiriens urmarker och gruvor. Mitt bland knotande bondemän fick han i Slätthögs kyrka stryka med fingrarna på en av sultanens guldstickade hederspälsar, vilken hängde som altartäcke. I Kalmare stad blev han dubror med artilleristen Edstedt, som nyss äktat en piga, men som själv icke var någon man utan en förklädd fröken Stålhammar. På Visingsö slog han tärning med de trasiga ryska krigsfångarna, och i Karlshamn tumlade han om med polacker, armenier och judar och ryckte de högtidliga turkiska fordringsägarna i turbantofsen. Han narrade dem till och med att smaka vin men slog sedan sönder det förorenade glaset, så att det klang mot stenläggningen. I Lund åhörde han bland de väpnade studenterna professor Ihres upproriska tal och sköt efter professor Rydelius, som ville besvärja stormen. Efter att ha strövat halva landet runt, stod han slutligen en afton i Göteborg, där konungen vid sin genomresa tagit in som gäst hos sjörövaren Gatenhjelm i hans hus vid Stigbergstorget. Dammig och törstig satte sig Tolle Årasson i Dorotea Eks kaffestuga, där borgarna gråtande och storskrattande som bäst omfamnade varann och berättade, att de förfärliga sjörövarna på Madagaskar nu skulle få tillåtelse att komma med sextio rikt lastade kapareskepp och bosätta sig i staden för att bättra upp näringarna.
Då kunde han icke längre hålla tand för tunga utan lät sitt ljus lysa och omtalade på både svenska och latin sina rön och äventyr under färden. Snart märkte han, att två män, som med uppslagna kappkragar sutto honom näst intill, själva tystnade för att åhöra hans tal, och det gjorde honom än mer meddelsam.
- Nu få de svenske smaka järnhandsken såsom aldrig tillförene sedan hedenhös, sade han och beskådade sina skinande naglar. Konungen har fört sitt svärd mot folk efter folk och nu vänder han det mot sina egna. Kunde det väl annorlunda sluta? Men det viskas hemska aningar runt om i landet. Han lämnar ingen son. Vad skulle också en sådan man med en son? I rådsherrarnas pulpet ligger redan utkastet till en engelsk författning. Aldrig skola vi tåla av en annan vad vi nu villigt fördragit. Kanske i morgon... kanske i afton, medan vi här samspråka, att en munter knekt sitter framför en glödhög vid en bergvägg och smälter bly i stöpsleven... Kanske häller han just nu i kulsaxen den tunga droppe, som till evigt skall söva den störste bland hjältar.
En redan tungt bedagad köpman med det vitaste hår och de sorgmodigaste ögon klappade honom på handen.
- Vi människor döma allt efter svedan i våra egna sår, men låt nu en gammal man tala. Om än vår hårde järnkonung aldrig blivit född, de ständigt allt mäktigare grannarna skulle ändå begynt att stycka det svenska väldet... Långsamt, år för år, dag för dag skulle våra barn och barnbarn ha mäklat och förödmjukats och avträtt provins efter provins. Det skulle aldrig ha fått lugn och dock aldrig någon heder. Ett lumpet skådespel att se ett bundet lejon, från vilket blodet sakta tappas av i små fingerborgar! Så vill jag då hellre med ens se lågan i skyn och en man framför oss! När befallde han oss att offra mer än han själv offrat? Har han inte hungrat, har han inte frusit, och nu breder sig över oss den aningen att han också skall med oss falla.
Tolle Årasson skiftade röst. Han ville ingalunda förställa sig, men beständigt syntes det honom, att den som sist talade hade rätt.
- Skattade jag inte friheten och en bäddad säng, jag skulle kunna smyga mig efter konungen för att trycka min mun mot hans fotspår i den norska snön. Snart kan det vara för sent och kulan gjuten...
I detsamma han uttalade dessa ord, reste sig på ett hemligt inbördes tecken de båda männen, som sutto honom närmast, och hans rädsla för soldatrocken var så stor, att han bleknade av, då han märkte blanka mässingsknappar under deras kappor.
- Min gunstig junker! ropade de honom i örat och ledde ut honom vid båda armarna som en fånge. När han kan tala så prydligt, är det icke heller för mycket, att han får stå i närheten, där den kulan visslar... Nu fingo vi en stinn fågel på spöet! Vi äro värvare, vi, munsjör... Förstår han? Och nu, marsch till Norget!
- Jag har i alla mina dar aldrig längtat efter annat än att få bli krigsman! svarade han genast med så mjuk och vänlig bestämdhet, att han till och med själv trodde sina ord. Lägg mans vackert värvningspengarna i min hatt!
Så måste han då äntligen pådraga den blå rock, för vilken han hyste en sådan skrämsel, och för var dag upplevde han nya och oväntade händelser mitt i det land, där plogen fordom lugnt skurit sin fåra i jorden. Knappt kom han ett stycke ovanför Strömstad, innan han fick se stora galärer uppe på torra marken. Själv spändes han framför stäven samman med bönder och hästar och oxar för att släpa fartygen vidare över näsen två och en halv mil till Idefjorden. Tum för tum drogos skeppen över kavelbroar och rishögar, om natten vid beckfacklor, om dagen vid julisolens hetta. En liten man i gredelin sammetsrock och yvig peruk och med breda guldspännen på skorna gick uppmuntrande fram och åter bland folket. Det var Emanuel Svedenborg, och åt honom hade Polhem uppdragit att utföra den sällsamma daten. Då han fick syn på Tolle Årasson, skuggade han med handen över sina svaga ögon och sade:
- Det var den mest feta och blommande hälsa jag sett på många år. Mina snälla korporaler, farer ändå inte för hårt med mannen, ty jag skönjer gott att han ingen rätt kraft besitter i lemmarna!
Det var det första ord av medlidande, som Tolle Årasson hört allt sedan han klingade med sina kamrater i Uppsala, och strax måste han med tårade ögon sticka fram den runda handen och tigga.
- Jag är en förolyckad stackare, viskade han på en blandning av svenska och den lärdaste latin, och jag skulle välsigna och tacka för en enda nypa snus.
- Snusa är ett och tjäna kronan ett annat! svarade Svedenborg allvarligt och gick bort, men redan samma afton, när det blåste till avlösning, kom han med sitt snushorn.
- Tag hela snushornet och behåll det och tala inte vidare därom! viskade han och var åter borta likt en vandrare, plötsligt mött på vägen.
Människorna äro goda, tänkte genast Tolle Årasson och prövade att finna sig i sitt öde. Snart hade han dock gjort över med sina sista hopsparade koppargudar och allt innehållet i snushornet för att ibland muta sig till en stunds längre sömn om morgnarna. Strax menade han åter, att människorna voro onda.
När äntligen det sista skeppet med sin gyllene segergud i förstammen gled ut över Idefjordens mörka vatten, blev han på nytt befalld att marschera. Flera främmande och inländska officerare slöto sig efter hand till skaran, och från gård till gård gick det långa tåget av landets sista utskrivna söner.
Då hände det en middag vid ett gästgivareställe att Tolle Årasson satt och sov bakom vagnslidret med hatten i knät. När trumman gick och han vaknade, låg i hatten en blank specieriksdaler på ett hopviket papper.
Det var en oväntad syn, och han gnuggade ögonen och undrade om han drömde. Han slog med knogen på myntet och vägde det i handen. Till sist uppvecklade han papperet och läste:
- I Tistedahl vid Möllerstugan står en Hängbjörk, Ljusastaken kallad, ty hava den Tre Armar uppå en Stam. Om Hans Kongeliga Majestät för Fiende Kuhlor stupar, Du skolen samma Natt thet Under bevittna att en Pung med 50 Ducater tätt invid Ljusastaken i Mullen ligga.
- Den svenskan har någon utländsk djävul skrivit! framstötte Tolle Årasson nästan jämrande och kvidande och rev sönder papperet i små bitar, som han strödde omkring sig. Han makade jord över dem med foten och trampade på dem. Sedan stack han specieriksdalern i byxsäcken för att gå till de andra, men knappt hade han tagit ett par steg, innan han åter ryckte fram penningen som hade den bränt hans kropp och kläder. Han kastade den långt ifrån sig utåt kärret.
När han hade spänt sin packning på ryggen, begynte han åter att marschera med sitt vanliga gosseleende som om mycket i världen nog vore ganska underbart och dock alldeles likgiltigt, men nästa natt drömde han om den vita björken med de tre höga armarna.
De skogiga fjällåsarna blevo allt mer molnhöljda, vägarna allt brantare, marketentarens grytor allt tommare, men inga vedermödor kunde borttaga hullet från Tolle Årassons runda kinder och lemmar. Stövlarna föllo söndergångna från hans fötter, och kronans byxor, som blivit tillskurna åt en svältande här, voro åt honom så otillräckliga, att han på magen måste knyta hop dem med ett snöre. Hans välmåga och blanka panna retade de avmagrade kamraterna, så att de lovade att prygla honom, men därför att han också gick huvudet högre än varje annan, vågade till sist ingen stiga honom för när.
Fast han ingenting förrådde, grubblade han från morgonen till sena kvällen på den besynnerliga skrivelsen. Varför önskade onda människor att just välja honom till sitt verktyg? Han kunde icke tänka på annat. När den dammiga skaran omsider tågade in bland tälten och riskojorna i Tistedalens högkvarter, tvärstannade han, och utan att längre veta vad han gjorde pekade han på en avlövad hängbjörk.
- Björken, björken där! Det är Ljusastaken! Jag vet det... Den måste heta så!
- Här har du att tiga och lyda, svarade korporalen och ställde honom genast i ledet som flygelman för att mönstras.
När korporalen då grep honom i armen, kände han att senorna voro mjuka och att den storväxta rekryten utan kraft vacklade för hans tag.
- Den hade vi hellre varit förutan! betygade korporalen. Det är mört
och mjukt alltihop på karlen!
