Oroliga borgare rådplägade på Marstrands torg, och en fiskare berättade, att Tordenskjold snart ärnade styra med sina skepp mot ön och intaga fästningen.
Martin Rosengård, klockaren, kom över torget med nyckelknippan och gick mitt genom trängseln sin raka väg till kyrkan utan att tala med någon.
- Han är klenhörd och gammal, sade folket.
Martin Rosengård svarade sakta för sig själv:
- Men han är minnesgod den gamle Martin. Han är mycket minnesgod. Han glömmer aldrig den dag som gav honom glädje och mod för ett helt liv. Han glömmer inte Baggen, fast den mannen nu fem år legat i sin grav med en fullmakt från Bender under huvudkudden. Han var vår lärare, och ännu ur mullen skall han lära oss. Det är därför vi i dag skola minnas honom. Han hör till oss, om ock hans gärning prydde gångna dagar. I våra hjärtan finns en fästning, som inga fiender kunna ifrån oss taga. Vrid ni händerna! Det är söndagsmorgon och gamle Martin har sina sysslor.
Hans förtorkade gestalt blev huvudet högre och han smånickade så innerligt förnöjt, när han hade låst kyrkdörren bakom sig. Han satte svärdsliljor i stakarna och vecklade upp altartäckets knypplade vadstenaspetsar. En hågkomst från hans ungdom fyllde så helt hans tankar, att han nästan tyckte sig höra röster och slammer av sporrar i den tomma kyrkan.
Det var också en söndag, och Gyldenlöw, som med sina danskar nyss erövrat ön, hade befallt kyrkoherden Fredrik Bagge att hålla Te Deum och uppläsa den i Danmark brukliga bönen för konung Kristian och hans segrande här. Gyldenlöw satt själv i kommendantstolen med sina officerare, och på gången stodo främmande soldater ända ned till dörren, så att Bagges mässkrud föreföll urblekt och torftig bland alla de glittrande dräkterna. De svenska männen och kvinnorna i de nedersta stolarna stirrade stelt framför sig, och många bland dem viskade bittert, när de vid altaret sågo hans trygga ansikte i solljuset från det öppna fönstret, där sparvarna flögo in.
Han sjöng med klarare stämma än någonsin förr, och då mässan var förrättad och han stod i predikstolen, föll honom Gyldenlöw sakta i talet.
- Bagge, Bagge, du blir oss en god predikomästare!
Han förkunnade om segerns storhet med sådan ljungande eld, att de stränga knektarnas ögon fuktades, men när han kom till kungsbönen, knäppte han händerna högt framför sin panna och bad sin gamla bön för svenskarnas konung.
Då sprang Gyldenlöw ur stolen, och i den lilla kyrkan blev ett larm och svärjande och ett klirrande av sporrar och vapen som under ett handgemäng, men överröstande bullret hördes hela tiden Bagges lugna bön.
Soldaterna trängde sig upp på predikstolstrappan och ledde ned honom, men han fortsatte ända till bönens sista ord.
- Har du inte annat att säga, ropade Gyldenlöw, så väntar dig dödsstraff eller livstids fängelse.
- Jag har ännu något att tillägga.
Snyftningarna tystnade av i de nedersta bänkarna, och danskarna hejdade sig väntande.
Då begynte Bagge att bedja för den svenska hären, för de oansenligaste männen i ledet och för segern, segern åt de svenske, så att de skulle återvända och befria hans ö.
Gyldenlöw gick några häftiga steg framför altarskranket och smällde i luften med handskarna.
- Tag hit handjärnen, som hänga utanför kyrkporten vid skampallen! befallde han.
Två soldater gingo ut och återkommo med de släpande kedjorna, som skrällde i stengolvet. Gyldenlöw stannade framför Bagge.
- Jag vill tro, att du är en rättskaffens herde och att du handlat av enfaldigt nit. Därför vill jag än en gång låta pardon gälla, så framt du ångrar dig... Men vid Gud! Tredskas du på nytt, har du intet annat att vänta än ståndrätt och dom. Du har hus och hem... Besinna dig väl! Jag skall giva mig till tåls, medan du rannsakar dig själv. Släpp honom, soldater, och låt honom än en gång stiga upp i predikstolen! Och ni, gott folk, där nere i bänkarna, ni ha hört mina ord!
Bagge makade sin kappa till rätta som för att lyda och begiva sig upp i predikstolen. Så vände han sig åter mot församlingen.
- Jag har något att ångra. Det är riktigt talat. Men jag kan yppa det här, där jag står, och behöver därför inte ånyo beträda predikstolen.
Gyldenlöw sköt de närmsta officerarna tillbaka och ställde sig vid sin plats, men hans fingrar spelade otåligt på värjfästet, och alla åhörarna stodo redan ute på gången eller i bänkdörrarna.
I stället att knäppa händerna räckte Bagge dem framför sig, och ingen visste rätt vad han härmed menade.
- Jag ångrar, sade han, att jag alltför länge tövat med den bön, som kanske närmast låg mig på hjärtat.
Därmed begynte han bedja för årsväxten och väderleken, för timmerflotten på älven och hölasset vid stugan och för hela det svenska land, vilket han lovade trohet, om han än därför till kommande dagar skulle försmäkta i den djupaste och skummaste fängelsehåla.
Då förstodo knektarna, varför han framräckt sina händer. Medan han
ännu talade fastskruvade de klovarna och ledde honom sedan mellan sina
dragna värjor ur kyrkan och upp mot fästningen.
