Nästa morgon uttågade svenskarna högtidligt från Demotika, för att äntligen begynna hemfärden mot Östersjöns kust. Hundratals mil hade de att ströva framåt genom bergpass och skogar. Efter dem redo i en lång rad turkar, judar och armenier med sina säckar och knyten. Det var deras sjuttio enträgnaste fordringsägare. Konungen var glättig och strålande, och stadsborna och deras beslöjade kvinnor nedkallade Guds välsignelse över den bortdragande hjälten. Endast Grothusen blev efter, ty hans turkiska vänner höllo honom kvar i dörren. Den ene stack honom ett bläckhorn i handen, den andra satte honom en tobakspipa i munnen, och de svarta tjänarna drogo i hans rock. Hans stora näsborrar stodo rätt i vädret, och med magnificence tömde han sina rocksäckar över tjänarnas händer. Därefter slog han upp locket till sin klädkista.
- Käraste, käraste vän, sade han. Denna utsökta nattmössa har jag enkom låtit förfärdiga för dig och själv nyttjat för att den skulle bli dig ett verkligt minne... Och du, min far! Dessa splitter nya tofflor... Du undrar på att de äro så nedkippade... I egen person har jag flitigt gått med dem för att känna efter att de inte skulle vara för hårda åt din fot... Och du, tag denna sidennattrock...
Han sprang som en förföljd upp på sin vagn och befallde kusken att köra på.
När svenskarna om kvällen kommo till Timurtasch, överräckte emellertid en pasja till konungen, som gåva från sultanen, ett silkestält och en sabel med juvelbesatt handkavle.
- Nu går min sobelpäls! sade Grothusen halvhögt till konungen. Någon annan gengåva står inte att uppdriva, och ers majestät själv har ju ingenting annat än en neddammad rock och ett halvt dussin grova soldatskjortor.
- Låna mig också bläckhornet och pipan, som du nyss fick, svarade konungen med skälmen i ögat. Jag måste förära något även åt hövdingen för janitsjareskorten.
- Skänk hela gubben Grothusen som evnuck till storherrns seralj! jublade Grothusen och gnuggade händerna och blev allt yrare, ju tokigare det gick. I detsamma fick han syn på sin trumslagargosse, som med trumpinnarna under armen modstulen marscherade på vägen.
- Din trumma har intet mål i mun! Det är något tjuvgods i henne! ropade gossens kamrater hånande.
Då de undersökte trumman, funno de att hon var förseglad med fyra sigill, och gossen fick stora tårar i ögonen.
- Slå du tappert din förstämda trumma! befallde Grothusen. Det är jag som förseglat henne likt Pilatus Kristi grav... och litet sorgemusik kan väl tarvas för alla de turkiska procentarna här bakefter, som nu få rida i landsflykt i vårt ställe.
Men om aftnarna, då svenskarna några korta timmar vilade vid lägerelden, knackade och skakade musikanterna på trumman och menade, att den var full med undansnillade kungspengar och värdepapper.
- En sådan filur! viskade de. Det är ingen konst att frikostigt tömma det vänstra skörtet, när man sticker så långa fingrar i det högra!
Redan vid tutiden på nätterna lät konungen blåsa till uppbrott. Han sprängde vid eldsbloss fram mellan klippväggarna. När han i Pitest åter befann sig framför kristenhetens gränser, mötte honom de i Bender kvarlämnade skarorna, och de sista zaporogerna, som i så många faror förblivit trogna, mottogo knäböjande hans avskedsord. Därefter gick han till Grothusen.
Denne höll just på att räkna in de gyllen, som en av drabanterna varit ute och uppnegocierat i Siebenbürgen. Konungen sade till honom:
- Mitt passbrev är nu färdigt. Jag skall heta kapten Frisk, och med Rosen och Düring rider jag i sporrsträck till Stralsund.
Då avlyfte Grothusen sin galonerade hatt och sin peruk och lämnade dem till konungen.
- Tofflorna, nattmössan, hederspälsen, sidennattrocken... Sök dem! Sök dem! Alles ist weg! Nu gå peruken och hatten! Med den utklädseln och en snusbrun livrock, blir ers majestät så oigenkännelig och tillstyrd, att hade inte alla Rosar tur hos fruntimret, skulle - salvo honore - ingen värdshuspiga ens vilja bjuda herrarna ett glas vatten. Men för min anpart är jag tacksam att inte behöva offra hullet på den kungsritten tvärs igenom Europa...
Själv satte sig dock Grothusen genast på resvagnen för att hinna först och kunna vara sin herre till mötes vid det svenska havet, utefter vars kuster fienden nu byggde sina fästningar och städer.
Dag och natt övade konungen under vilda ritter sina två utvalda ledsagare och de drabanter, som på ett dygns avstånd skulle följa efter honom. När äntligen den timme slog, då han fick påtaga förklädnaden och springa i sadeln, gav han med sådan häftighet sin valack sporren, att Düring och Rosen nästan genast blevo ett par hästlängder efter. Det var ej endast den tunga peruken som kom hans kinder att glöda. Han såg ut som på en morgon före drabbning. Han, som frisk och sund uthärdat månader i sjuksängen för att slippa en förödmjukande audiens hos sultanen och som i åratal lekt bort dagarna i en turkisk småstad under förhoppningar att kunna samla en stor här till följe, red nu otåligt åstad med sina två kamrater och utan en enda tjänare.
Hovarna klingade mot stenarna som en skenande hästs, och den yrvakna vinodlaren sprang till dörren i sin koja.
- Vem rider där så ängsligt? sporde han. Är det en stackars eftersatt desertör, må han då stiga in under mitt tak, och min kvinna och jag skola förborga honom och bädda honom på halmen...
- Vakta dig du, far, för den ryttarens värja! svarade Düring. Den sitter i dag löst i skidan. Det är en officer som blivit utmanad av en otrogen vän och anförvant och som är ivrig att möta honom...
Men för sig själv viskade han:
- Den anförvanten heter svenska folket... Så skulle då det bli vår sista strid!
*
Med den förseglade trumman bland korgarna och kantinerna på kuskbocken skakade Grothusen under tiden mot Stralsund. Hans hjärta bultade som en ynglings, när han första gången läste stadens namn på en lutande vägvisaretavla. Snart hörde han timslagen från Nikolaikyrkan. Han urskilde de enstaka ljusen hos vakande och sjuka, och på vindbron sprang han ur vagnen och ropade till vakten:
- Kungen, kungen! Var är han? Vilka nyheter?
Vakten visste ingenting, och var morgon spejade Grothusen från vallen efter sin hemvändande herre. Med det klaraste månljus över sina drag anlände så konungen en natt till Dükers hus, och redan nästa morgon, när stövlarna bortskurits från hans uppsvullna fötter, steg Grothusen in i hans kammare med den glada hälsningen:
- Majestät! Bin verliebt!
Konungen tog honom hjärtligt vid handen.
- Käraste Grothusingen, vi lära här få annat att bestyra än uppvakta demoiseller.
- Det är heller ingen demoiselle! Hon är säkert både mor och farmor... Känner henne för övrigt inte... Men nu liksom till förene ber jag ödmjukast att i alla mina tokenskaper få behålla ers majestät till hemlig förtrogen.
Grothusen framlade sina papper för konungen och pekade ibland på en sifferkolumn, men för att göra arbetet lätt och lustigt berättade han under tiden om sitt äventyr.
- Det var en middag, just när jag skulle begiva mig hit till Düker. Vid Kniperthor låg i solbaddet ett hus, som var så vitt att det stack mig i ögat och tvang mig att se upp. Där satt hon i fönstret... Nej, nu är ers majestät på orätt sifferkolumn... De två tusen gyllen som här mankera, har jag rumlat upp för egen räkning... Jo, där satt hon i fönstret under en gardin med vita fransar. Också hennes hår var alldeles vitt men vackert uppkammat, och ansiktet var smalt och överglänst av en oändlig blidhet... Hon är säkert över sjuttio år - men hon är ju ändå kvinna! Det finns ingenting så förnämt och ädelt, nådigste herre, som att tillbedja en gammal dam. Man längtar inte att närma sig henne. Hon står uppe i fönstret som ett minne, som en helig legend. Man hälsar henne endast vördnadsfullt med värjan, när man går förbi med sin tropp...
- Det är roligt att höra Grothusingen igen. Min gamla adoration för kvicka och stolliga människor tror jag tar till med åren. Den här holsteinaren Görtz, som snart hitkommer, lärer också vara en mäkta behaglig och vältalig herre med stora själsgåvor.
- Jag har själv alltid anbefallt hans tjänster åt ers majestät, fast jag vet, att jag och Feifen därmed själva också vackert få krypa ned i skuggan. Ade! Ade! En sådan liten fusker i finanserna som jag duger inte längre i dessa svåra dagar, då hela riket står på spel. Här behövs en stor avgrundsminister i den utländska genren... Gjörtzen är djärv och snillrik, en krigare i statskonst, och han har skaffat administratorn av Holstein pengar som gräs. Han är slugare än tio Grothusingar och femtio Müllrar eller Feifar. Men det som bryr mitt sinne är spörsmålet hur man skall uppsätta en biljett d'amour till en så ålderstigen dam som min sköna vid Kniperthor.
Konungen fick åter skälmen i ögat och räckte Grothusen pennan.
- Stå där vid bordsändan och skriv, så skall jag diktera!
Konungen funderade en stund, därefter begynte han:
- Ädelesta dam. En smutsig krigsbuss som jag törs visst inte tigga om en audiens hos en så ädel dam som madame, men den ädela damen kunde väl gunstigt skicka sitt konterfej, men snart, för min kung säjer att snart här alla skall utgå att stupa, så att det brådskar svåra med konterfejet...
Grothusen skrattade och skrev och skrattade och allt emellanåt talade han om räkenskaperna och statens affärer och Gjörtzen. När biljetten var färdig, vek han den samman och kysste den konungsliga vännens hand, och icke långt efteråt gick han på gatan ned mot Kniperthor.
Då hände det slutligen en dag att Müllern, som sent omsider också anlänt till Stralsund, satt med Grothusen och arbetade i konungens förmak. En lakej öppnade dörren och anmälde:
- Herr baron Georg Heinrich von Görtz!
Enögd, chevaleresk, med pärlemorfäste på kammarvärjan och ordnar på den dyrbara sammetsdräkten steg Gjörtzen över tröskeln. Han fattade Grothusens och den konfysa Müllerns händer och lade dem på sitt bröst. På det sättet blevo de tre enögda herrarna stående framför varandra.
- Säg mig uppriktigt, sade Gjörtzen och pekade med huvudet mot konungens slutna dörr. Hur länge är det egentligen sedan vår hjälte sist badade?
Grothusen svarade:
- Låt mig si! Han badade sista gången förliden sommar i Demotika... Men han låter ibland överhälla sig med isvatten... Om sådant kan excellensen gott skämta med honom. Men en sak vill jag råda. Tala inte onödigtvis om de svenske!
Gjörtzen slöt ögat och nickade och gick in till konungen.
En lätt skugga drog över Grothusens barkade panna och han mumlade till Müllern:
- Medan hans majestät förskriver sig till Djävulen, tror jag att jag
går ned på marknadstorget och slår bort tankarna.
