Soldaten Bengt Geting hade fått en kosackpik genom bröstet, och kamraterna lade honom på en rishög i småskogen, där pastor Rabenius gav honom nattvarden. Det var på ismarkerna utanför Weperiks murar, och en vinande nordan slet det torra lövet från buskarna.
- Herren vare dig när! viskade Rabenius faderligt och sakta. Är du nu redo att skiljas hädan efter ett gott dagsverke?
Bengt Geting låg med händerna knutna och förblödde. De hårda ögonen stodo vidöppna, och det envisa och knotiga ansiktet var så barkat av sol och frost, att dödens blåaktiga blekhet endast sken fram över läpparna.
- Nej, svarade han.
- Det är första gången jag hör ett ord från din mun, Bengt Geting.
Den döende knöt händerna allt hårdare och tuggade med läpparna, som mot hans vilja öppnade sig för orden.
- En gång, sade han långsamt, må väl också den uslaste och trasigaste bland knektar få tala.
Han reste sig ångestfullt på armbågen och utstötte ett så skärande jämmerskri, att Rabenius icke visste, om det steg från själens eller kroppens kval.
Han nedsatte kalken på marken och bredde näsduken över den, så att icke de kringtumlande löven skulle falla i brännvinet.
- Och detta, stammade han och tryckte sina händer för pannan, detta skall jag, som är en Kristi tjänare, vara nödd att bevittna morgon efter morgon, kväll efter kväll.
Soldaterna trängde sig på alla sidor fram mellan buskarna för att se och höra den fallne, men deras kapten kom i vredesmod med värjan dragen.
- Bind karlen en duk om munnen! ropade han. Han har alltid varit den mest envetna man i bataljonen. Jag är inte mer omänsklig än någon annan, men jag måste göra min tjänst, och jag har en mängd nytt och ovant folk, som kommit med Lewenhaupt. Det har nu blivit förskrämt genom hans jämrande och vägrar att gå fram... Varför lyder ni inte? Här för jag befälet!
Rabenius tog ett steg framåt, och i sin vita lockperuk hade han en hel krans av gula löv.
- Kapten, sade han, hos den döende befaller Herrans tjänare allena, men han lämnar gärna i ödmjukhet sitt kommando åt den döende själv. I tre år har jag sett Bengt Geting gå i ledet, men ännu aldrig har jag sett honom tala med någon. Nu på tröskeln till Guds domstol kan ingen längre ålägga honom tystnad.
- Med vem skulle jag ha talat? frågade den blödande ryttaren bittert. Min tunga är som fastvuxen och lam. Det kunde gå veckor utan att jag sade ett ord. Ingen har någonsin frågat mig om något. Det är bara örat som fått vara på sin vakt, så att jag inte försummat att lyda. Gå, har man sagt, gå genom träsk och snö! Därpå har intet varit att svara.
Rabenius knäföll och tog sakta hans händer i sina.
- Men nu skall du tala, Bengt Geting. Tala du, tala du, efter alla nu samlas för att höra dig. Du är nu den ende av oss alla, som har rätt att tala fritt. Är det en hustru eller kanske en ålderstigen mor, där hemma, som du vill att jag skall hälsa till?
- Min mor svälte mig och skickade mig till tropparna, och aldrig har sedan en kvinna haft annat att säga mig än detta samma: Gå ur vägen, Bengt Geting, gå, gå! Vad vill du oss?
- Då har du väl ändå något att ångra?
- Jag ångrar, att jag inte som barn sprang i kvarnforsen och att jag inte, när du om söndagarna stod framför regementet och uppmanade oss att tåligt gå och gå, steg fram och slog ned dig med musköten. - Nej, vill du veta vad som gör min ångest? Har du aldrig hört trosskarlarna och förposterna berätta, hur de i månljuset se sina ihjälskjutna kamrater flockvis linka efter hären och hoppa kring på sina stympade ben och ropa: Hälsa hem till mor! De kalla dem Svarta bataljonen. - Det är i Svarta bataljonen, som jag nu skall in. Men det är det värsta, att jag skall nedgrävas i mina trasiga paltor och min blodiga skjorta. De är just det som jag inte kan få ur mitt sinne. Inte begär en simpel ryttare att bli hemförd som salig general Liewen, men jag tänker på de stupade kamraterna vid Dorfsnicki, där kungen lät skänka åt var man en kista av ett par bräder och en snygg vit skjorta. Varför skulle de få det så mycket bättre än jag? Nu i olyckans år blir man lagd som man faller. Så djupt är jag sjunken i elände, att det enda i världen, som jag nu kan avundas, är deras snygga vita skjorta.
- Min stackars vän, svarade Rabenius stilla. I Svarta bataljonen - om du nu tror på den - får du stort sällskap. Gyldenstolpen och Sperlingen och överstelöjtnant Mörner ligga redan skjutna ute på fältet. Och minns du de tusen andra? Minns du den vänlige överstelöjtnant Wattrang, som kom ridande till vårt regemente och gav ett äpple åt var soldat och som nu ligger bredvid livdrabanterna och alla kamraterna under ängen vid Holofzin? Och minns du min företrädare Niklas Uppendich, ordets väldige förkunnare, som vid Kalisch stupade i prästerlig ornat? Det har växt gräs och snögat över hans mull, och ingen kan med foten utpeka torvan, där han sover.
Rabenius böjde sig ännu djupare och kände på hans panna och händer.
- Om tio eller högst femton minuter har du upphört att leva. Kanske kunna de minuterna ersätta de gångna tre åren, om du helgar dem rätt. Du är inte längre en av oss. Ser du inte, att din själasörjare ligger på knä hos dig med huvudet blottat! Tala nu och säg mig din sista önskan, nej, din befallning. Kom blott ihåg en sak. Regementet står upprivet för din skull, och under tiden gå de andra framåt med heder eller stå redan på stormstegarna. Du har skrämt de yngre karlarna med ditt banesår och din kvidan, och du ensam kan göra det gott igen. Nu höra de bara på dig, och du ensamt har i din makt att få dem att gå mot fienden. Kom ihåg att dina sista ord skola senast glömmas och kanske en gång upprepas för dem där hemma, som sitta och steka sina päron bakom ugnen.
Bengt Geting låg orörlig och det drog en skugga av grubbel över hans blick. Så lyfte han sakta sina armar som till åkallan och viskade:
- Herre, hjälp mig att fullgöra också detta!
Han gav ett tecken, att han nu endast förmådde viska, och Rabenius lade sitt ansikte intill hans för att kunna höra hans ord. Sedan vinkade Rabenius till soldaterna, men hans stämma darrade, så att han knappast kunde göra sig hörd.
- Nu har Bengt Geting talat, sade han. Det är hans sista önskan, att ni skola taga honom mellan er på musköten och bära honom med er på hans gamla plats i ledet, där han envist har gått i dag efter dag i år efter år!
Trummorna rördes nu och spelet begynte, och med kinden mot den ena soldatens skuldra bars Bengt Geting steg för steg över fältet fram mot fienden. Då följde omkring honom hela regementet, och alltjämt med huvudet blottat gick Rabenius bakom honom och märkte icke, att han redan var död.
- Jag skall se till, viskade han, att du får en snygg vit skjorta. Du
vet, att konungen icke aktar sig för mer än den ringaste knekt, och så
vill han själv en gång ligga.
