Det var en gång en vintermorgon, då dimmorna lågo på Marmarasjön som snöiga klippöar, men alla det gula Stambuls minareter glödde redan ända ned till understa balkongen. En evnuck, som tillhörde sultanens moder, hade begivit sig till sin förste herres grav för att bedja. Under hemvägen köpte han på torget en vit slavinna, som med sin höga växt ådragit sig hans uppmärksamhet. Han följde bakom henne på några stegs avstånd och visade allt emellanåt vägen med sin silverbeslagna bambustav, men lika ofta skakade han på huvudet och tänkte: - Vad man den här gången kommer att säga, det skulle inte ens en profet kunna förutspå. Hon har ju fötter som en järnbärare.
Han ledsagade henne förbi den yttre Seraljgårdens högdraget likgiltiga vakter och vek av nedåt vattnet. Där klappade han på en liten oansenlig och av vildvin nästan undandold trädgårdsport.
- Mitt barn, sade han till slavinnan, medan de väntade. Gubben som nu kommer med sina nycklar heter Avdankade Messias, och du må så gärna först som sist lära dig, att det är en farlig och sällsam man. I sin ungdom hette han Sabathaï och levde då som jude i Smyrna, påstås det. Så begynte han predika, att han var den andra Messias, men storherrn befallde sina bågskyttar att pröva hans osårbarhet, och då avsvor han sin helighet och blev i stället portvakt i Seraljen.
Låset gnisslade och porten öppnades långsamt och försiktigt av en gubbe, vilken hade en trasig brun schal knuten om livet som bälte.
Evnucken lade nedlåtande sin svarta hand på hans axel.
- Jag skall giva dig ett mynt av blankt silver, du gamling, om du, innan vi gå vidare, spår denna nya tjänarinna. Aldrig har jag mer tvehågse fört en nykommen över din tröskel... Se här, kvinna, tag min stav och drag med den ett streck på sandgången och låt mannen tyda det och förutsäga din framtid!
Så snart slavinnan hade efterkommit denna befallning, böjde sig Avdankade Messias över sanden och mumlade:
- Det är ett rakt streck... Det går tvärs över vägen till rabatten, där markens giftiga kryp smyga kring under rosenståndet... Det är alldeles rakt, säger jag... inte en bukt, inte en hake... Behåll ditt mynt, herre, ett så rakt streck har ingenting att förtälja. Den kvinnan kan jag inte spå.
- Så må du också få den lön du länge förtjänat, gamle bedragare! svarade evnucken samt ryckte till sig sin stav och lät den falla över ryggen på Avdankade Messias. Minns du när du predikade och lärde, att du var en Guds profet, som en gång skulle komma ridandes på ett vilddjur, med tyglar av sjuhövdade ormar!
Avdankade Messias stod en stund på sin ena fot som en trana och kliade sig med den andra i knävecket. Därefter tog han ett par steg tillbaka, och hans lilla rynkiga ansikte förvred sig, medan han höjde sina händer och väste:
- Hugg och slag får jag för din skull, obekanta kvinna. Vare du förbannad, och må ormar och skorpioner vålla din död! Nu har jag spått dig!
När han hade sagt detta, låste han åter försiktigt porten bakom dem och linkade bort över kiselstenarna vid vattnet.
Evnucken hade emellertid redan fattat slavinnan om armen och ledde henne uppför en brant stentrappa mellan fästningshöga murar. De kommo upp i en lustgård, där gångarna voro beströdda med krossade musselskal, vilka sakta knastrade under deras steg, och han tecknade åt henne att gå vördnadsfullt långsamt och tyst. Mellan cypresserna hängde på snören förgyllda burar med sångfåglar, små springbrunnar plaskade och stänkte i skålar av parosmarmor, och genom en lång valvgång av susande myrten och buxbom förde han henne ut på en udde mot havet.
I en rundel av plataner stod en vit kiosk med veckigt svängda tak och halvmånar och stjärnor på spirorna, och på mattan utanför dörren jollrade ett par ammor lågmält och smeksamt med några barn, vilka de lärde att gå. Mitt i dörren satt på dynor en vithårig kvinna i fotsid sobelpäls och knöt en vit bandrosett kring skaftet på en barnskallra av purt guld. Det var Biet i rosenknoppen, sultanens moder, den undersköna grekinnan från Retimo, som i sin ungdoms blomning, då hennes läppar ännu liknades vid vårens dagg, hade gjort Mohammed IV vansinnig av undergiven kärlek.
Hur väl mindes icke den åldriga sultanan de förfärliga timmar, då janitsjarernas facklor lyste över gårdarna och hennes avsatta gemål drog sig undan till palatsets innersta kamrar för att under bön och dödsbetraktelser bereda sig till fängelset och graven. Ännu kunde hon se sig själv i de långa år, då hon i Eski-Seraj, de åldrade haremskvinnornas dystra hem, sömnlös gick fram och åter över mattorna och vred sina händer, under det att en medtävlarinnas son, upptagen av teologiska samtal med softas och stjärntydare, utandades sin kyla över de forna sultanernas borg. Allra bäst ihågkom hon dock den morgon, då en son av hennes eget blod äntligen hyllades vid janitsjarernas skri och då hon på nytt från sin bärstol såg Lycksalighetens Port springa upp på vid gavel och fattade allmaktens spira med lika trygg och stadig hand som hon nu höll sina barnbarns guldskallra. Hennes ansikte var gulaktigt och vasst, men en oändlig ljuvhet darrade över det sorgmodiga småleendet.
Evnucken kastade sig framstupa ned på mattan men reste sig åter på hennes vink och begynte tala.
- En gång hittade på Haivanserai ett barn en stor diamant av skönaste vatten. Ingen, höga sultana, ingen visste hur den kommit dit, men en lärd alim berättade, att just på det rummet hade fordom under ett triumftåg kejsar Justiniani krona blivit borttappad. Du har väl också förnummit, höga sultana, att en fattig man en gång hittade en härlig diamant på en sophög invid Egrikapu-porten. Så litet anade han stenens värde, att han bytte bort den mot tre silverskedar, men nu sammanhåller den stenen panaschen på din sons turban. Kostbarheter av alla slag ligga sedan gammalt gömda i denna stads grushögar och kanske i marken här under oss, men när skattsökaren kommer med sin spade, letar han på orätt ställe och hittar bara benknotor och mögligt murbruk. På det sättet går det också ofta mig, din tjänare, när jag skall köpa slavinnor. I ett helt år har jag ängsligt burit på din befallning att skaffa en gulhårig och storväxt slavinna. Det friskaste källvatten har smakat mig kvalmigt, och den mjukaste sovmatta har tyckts mig hårdare än en av trappstenarna i Sjutornet, ty tanken på din åstundan har icke unnat mig någon fred. Först i dag - just när jag för en kort stund glömde min oro och gick att bedja på din gemåls grav - lät mig den nådige guden helt oförmodat få syn på en sådan slavinna som du önskade.
Han avlyfte den simpla schal, som slavinnan bar över sitt huvud, och där stod en kvinna med ljust tillstruket hår och klara öppna drag.
Sultanan lade skallran i sitt knä och svarade småleende:
- Min son drömde en natt i ramadan att han såg mig omfamna och kyssa en storväxt och gulhårig slavinna. Som ingen sådan fanns i hela Seraljen, gjorde drömmen mig nyfiken. Jag vet dock icke rätt vilket ämbete vi skola kunna giva åt denna nykomna tjänarinna. Hon är för lång och ovig att bli danserska eller att betjäna min son. Han älskar framför allt små fötter och små händer...
- Visserligen, svarade evnucken, då han märkte hur föga hans köp behagade sultanan, men ännu har jag icke på långt när berättat dig det märkvärdigaste hos denna kvinna. Jag skulle sannerligen knappast själv våga tro mitt eget tal, så framt icke slavhandlaren bedyrat sanningen vid sin egen salighet. Jag känner honom och vet, att han är en obeskrivligt from och rättskaffens köpman, som aldrig bedragit oss varken i fråga om slavinnornas ålder eller födelseort. Denna kvinna kan dessutom redan många ord på vårt språk och har själv intygat att slavhandlaren talar sanning. Hör mig därför, höga sultana, och döm om jag någonsin haft en sällsammare ädelsten att lämna dig! Med vilken hänryckning brukar du inte tala om ditt lejon i Bender, de svenskes store konung. Nåväl, denna fattiga kvinna är en dotter av hans folk och född i hans avlägsna rike, där det varken finns gräs eller blommor utan ligger djup snö mitt i sommaren.
Den nyss så likgiltiga sultanan kastade skallran åt sidan och reste sig, full av häpen undran. Hon glömde sin egen värdighet och gick noga besiktigande runt omkring slavinnan. Hon tog hennes händer och lyfte dem och synade dem och lät dem åter sjunka. Hon öppnade hennes läppar och undersökte tänderna. Hon kände på hennes hår och skinn, men fortfor under hela denna långa granskning att beständigt småle.
- Allt hos denna kvinna, sade hon, är så stort... munnen och till och med hakan äro stora... Flicka, visa mig ditt ben!
Slavinnan gjorde en otympligt tafatt åtbörd av plötslig avsky och vände sig bort samt mumlade på sitt eget tungomål:
- Asch, sickna tokerier!
- Hon är ganska enfaldig, betygade evnucken medlande. Det märkte jag genast, och köpmannen, som icke heller i det stycket ville leda sin kund vilse, tillstod, att han ännu icke kommit sig för att giva henne något namn utan rätt och slätt brukade kalla henne Dumma Svenskan.
- Så får hon väl behålla det namnet till dess hon förtjänar ett bättre... Mitt barn, visa mig nu ditt ben!
Dumma Svenskan blev allt mer förtretad och skamsen och höll med båda händerna om sin långa, bruna skjorta.
- Jesses, jag kan väl få stå i fred, vet jag.
- Vad säger hon?
- Det vet jag inte, höga sultana. Men... Måhända kan hon duga att bära linnetvätten.
- Nej, hon skall bli väkterska över mina papegojor, ty deras burar orkar ingen av mina andra tjänarinnor att lyfta. Kvällstjärnans Ljus, som nu har hand om fåglarna, är en alltför späd och sirlig flicka och kan ha ett stort öde att emotse. Låt henne emellertid att börja med sorgfälligt undervisa den nykomna i ämbetet.
Sultanan, som mättat sin nyfikenhet och ledsnat på samtalet, gick tillbaka till dörren och ropade åt ammorna att leda fram barnen.
Så gingo nu dagarna, och Kvällstjärnans Ljus lärde den nya slavinnan att vårda och mata papegojorna. I timmen före solnedgången sutto de båda ofta viskande samman i lustgården mellan de utlyftade papegojburarna, och Kvällstjärnans Ljus, som var en trettonårig liten tjerkessiska och den yngsta i sultanens tjänst, fick Dumma Svenskan av hjärtat kär. En gång befallde då sultanan, att de skulle bära den äldsta och förnämsta papegojan i sin silverbur ända ned till stranden, så att den sjuka och tynande älsklingsfågeln finge inandas den friska och salta fläkten från havet. När de hade satt sig på bänken bredvid buren, lindade Kvällstjärnans Ljus sina armar om väninnans breda skuldror och begynte utfråga henne om allt möjligt i världen.
- Berätta du om dig, så berättar jag om mig!
- Litet har jag att berätta. Som barnflicka följde jag major Enebergs fru från en stad, som hette Nyköping, till en stad, som hette Riga. Där blev jag gift med en gudfruktig och brav soldat, som hette Andersson, men när så belägring och pest kommo över oss och Andersson skulle hjälpa några av oss kvinnor att fly, då blev jag fasttagen av ryssen och bunden och lagd på kärran och såld till den turkiske slavhandlaren.
- Säg mig en sak! Kan du den härliga sagan om dansens ande? Inte. Finns det väl något mer lycksaligt på jorden än att dansa?
Kvällstjärnans Ljus reste sig sakta dansande, och med halvslutna ögon vände hon sig runt så att den tillbakakastade slöjan liknade blåvita ringlar av persisk rökelse.
- Avdankade Messias har spått mig, att jag en gång skall få två hundra schalar och en kiosk, tapetserad med röd damast. Jag tror säkert, att hans ord bli besannade, om jag bara väl får dansa inför padisjan. Vet du, jag kan inte sova om nätterna utan ligger bara och tänker på allt detta. Kanske, tänker jag var afton, kanske får jag redan i morgon dansa för padisjan. Ännu har han knappast sett mig... Varpå brukar du själv tänka? Jag menar, vad längtar du efter, vad hoppas du på? Just på ingenting, säger du? Kan det väl då vara något nöjsamt för dig att blott och bart gå och sköta ditt besvärliga och enformiga ämbete hos papegojorna! Det nöjet har jag ännu aldrig förr hört någon rosa. Jag tycker det är ett straff att behöva sitta och mata de dumma kräken. Du är en besynnerlig syster, och ingen blir rätt klok på dig.
Dumma Svenskan satt trumpen och sträv. Hon lekte med den nittioåriga papegojan i buren och försökte lära henne några ord på hemlandets språk.
- Lär dig nu vackert att säga Andersson! uppmanade hon.
Men den högfärdiga och grättna fågeln gurglade och skrek och ville icke.
Då stirrade hon på de venezianska handelsskeppen, som med förgyllda lyktor på sina förstammar och omgivna av fiskmåsar och grönsakslastade kaiker torkade sina slappt hängande segel i solen. Vimplarna voro så långa, att de räckte ända ned till vattnet, och roddargossarna kivades om att fånga deras snibbar, som lyftes av solnedgångens bris.
För första gången begrundade hon sin egen saga. Hon tyckte att den var befängd och tokig, som hade sultanens puckelryggige sagoförtäljare berättat den på narri och medan han talade omskakat i sin mössa armringar och torra rovskal, papegojfjädrar och ullgarnsändar. När hon såg sin egen skugga, sträckt av kvällsolen över stenbänkens gnistrande mosaiker, måste hon le som hade hon i en sultans gravhus stött knät mot svenska fållbänkar och dragkistor och hittat ett par undankastade småländska getskinnspjäxor i den heliga bönenischen. Men att med händerna i knät försjunka i betraktelser var icke hennes sak, och hon väcktes snart av steg på gångarna.
Där kom ögonläkaren med undergörande kollyriumsalva i en agatask, men själv var han blind, så att han måste ledas vid båda händerna. Där fladdrade bakom hyacinterna blomstermästarens ljusblå kaftan, och i bärstolar med väl sammandragna florsförhängen lyssnade avundade kadiner en stund till havets vågplask. Som ett fjäll reste sig med nästan dystert hot hela detta åt den jordiska lycksaligheten helgade kloster, till vars översta höjder endast lyckans djärvaste bergbestigare vågade klättra upp för att rycka till sig frukterna eller tumla tillbaka som blodiga lik. Lummiga plataner och ekar skuggade ängsmattorna utefter stranden. Ovan den första muren sträckte sig bakom myrtenhäckar och lagerbuskar harems byggnadslängor, inbäddade i vildvin och rosor och med trägaller för de små fönstren, men allra överst, där allsvåldiga väsen sågo ned på sitt rike och blandade sin iskylda sorbet i skålar av urslipade turkoser, där brusade pinjer och cypresser med en fjällskogs svartaktiga grönska, och marmorkioskerna lyste fram som snö.
- Solen sjunker, sade Kvällstjärnans Ljus. Låt oss gå ut på gräsvallen och leka. Älskade syster, varpå grubblar du?
- Det är nu snart ett helt år, under vilket jag inte hört ett enda Guds ord... Men luften börjar bli isande, det är tid att bära in den sjuka fågeln, så att inte stackarn tar skada.
- Vad bryr oss det elaka djuret. Ingen ser oss. Kom, älskade syster! Här har du min hand.
Dumma Svenskan lyfte surmulen den tunga buren i stället att svara. Steg för steg bar hon den ensam uppför de oändliga trapporna mot höjden, och medan böneroparnas sång från Hagia Sofia manade de rättrogna att knäböja, mumlade hon för sig själv på sitt eget mål:
- Man skall väl betänka sina skyldigheter, vet jag, om det också inte alltid står någon bak buskarna och gluttar.
Efter den kvällen vart hon än mer butter och tvär, och de andra slavinnorna sågo skrattande efter henne, när hon letade sig fram genom harems oräkneliga gångar och långa verandor, på vilka vaktande evnucker tanklöst stodo och betraktade den bityniska Olympens avlägsna toppar. Icke heller den lilla Kvällstjärnans Ljus slog längre armarna om henne med samma barnsliga innerlighet, utan dansade och hoppade i hennes fjät eller ropade ur vrår och gömslen.
- Akta, akta den sjuka fågeln!
Dumma Svenskan sörjde icke över sitt öde. Hon längtade icke och hoppades icke. Hon begärde icke mer av morgondagen än den förflutna hade skänkt, men hon gick i en ständigt växande förargelse mot allt det främmande och fåfängliga omkring henne. Papegojorna voro snart de enda som med sitt pladder kunde locka henne att svara, och isynnerhet vårdade hon med stor ömhet den elakaste och äldsta fågeln, som sett nio sultaner. Detta gjorde hon icke därför, att han var den äldsta och förnämsta, utan därför att han var den skröpligaste. Aldrig kunde alabasterskålarna och skedarna, ur vilka han matades, vara nog putsade, och ibland satt hon hos sina fåglar hela natten. Till sist märkte dock slavinnorna, att det också fanns andra än papegojorna som hon fann på att betjäna. En natt fram på sommaren hade evnucken nämligen glömt att fylla vatten på den drickskruka, som alltid stod bredvid hennes sovmatta, och när hon en stund hade slumrat helt roligt, vaknade hon och begynte törsta. Då kom hon att besinna hur det icke hade fallit en enda regndroppe under flera veckor och att tulpanerna utanför kiosken måste vara lika törstiga som hon. Ju mer brännande och torr hon blev i strupen, dess klarare inbillade hon sig att hon själv kände blommornas kval. Slutligen steg hon upp och tog efter hand alla de andra sovande slavinnornas väl fyllda drickskrukor och gick ut och vattnade tulpansängen mitt i nattens mörker. Där blev hon fasttagen av evnuckerna, som i början menade, att hon smugit sig ut för att stjäla. Om allt detta talades länge i harem, men sultanan förblev henne nådig. Hon anförtrodde henne stundom till och med att förvara den handbörs, vilken hon annars ständigt själv bar under sina kläder.
Sent och bittida sågo väktarna Dumma Svenskan med papegojornas matskålar, och på alla frågor svarade hon lika strävt. Men igenkände hon från muren Avdankade Messias, som i vågskvalpet utanför den solvita kiselstranden stod på ett ben som en trana, flög en frosskakning genom hennes kropp.
Då hände det att överhovmästarinnan en dag befallde henne att bära papegojburarna till Perikiosken ytterst vid havet och att, klädd i sin tarvligaste arbetsdräkt av brunt kameltyg, själv möta där vid solnedgången.
Hon svarade som vanligt med att mumla några vresiga och obegripliga ord. Därmed fortsatte hon under det att hon hämtade burarna. När sedan i skymningen tulpansängarna upplystes av otaliga små glaslampor, så att hela lustgården tycktes stå i ett sken från lågor ur jorden, påtog hon den usla skjorta, som hon icke hade burit sedan den morgon då hon stod på slavtorget.
När hon steg in i Perikioskens försal, voro alla sultanens danserskor redan församlade med små kronor av papegojfjädrar på nacken och papegojfjädrar strödda över sina skjortor av silverflor. Mitt i kretsen stod den fetlagda överhovmästarinnan med guldskalmade fyrkantiga glasögon. I handen höll hon en stor pergamentrulle, ty hon besatt mycken lärdom och var hemma i skrivkunskap och författade skönare verser och sagor än någon man i hela sultanens stad.
- Se här, mitt barn, sade hon och fäste en liten fjäderkrona på Dumma Svenskans sammansnodda nackfläta. Vi skola nu förnöja vår höga sultana, padisjans moder, med en gammal lustig årsfest, som heter Papegojornas bekransning. Alla dessa slavinnor äro skickliga i dansens konst. Du ensamt känner den icke. Just därför skall du stå mitt i ringen och försöka härma de andra med dina långa armar och stora fötter... Det är det som skall bli det toklustiga.
- Jaha, eftersade Kvällstjärnans Ljus och härmade överhovmästarinnan bakom hennes rygg, det är just det, som skall bli det toklustiga.
- Nej, si det kommer då aldrig på fråga! svarade Dumma Svenskan. Men man kan allt dansa hos oss också, fast då taga vi varann i hand så har... och så dansa vi på så här... och så stampa vi takten så mycket vi orka så här... och så sjunga vi så här: Si gossarna komma och...
Hon hade fattat några av danserskorna vid handen och drog dem med sig, men överhovmästarinnan blev så förskräckt att de fyrkantiga glasögonen halkade långt ut på näsan. Hon ryckte ur fickan sin lilla korta stav, som helt och hållet var beklädd med silverfjäll och hade ett sigill inristat i knappen, och med den knackade hon ivrigt i dörrposten.
- I rummet på andra sidan om detta förhänge kan vilken stund som helst sultanan taga plats med sina förnämsta väninnor och evnucker. Överhistorieskrivaren sitter redan där inne på sin plats för att anteckna allt och beskriva festen i Bröllopens Bok. Äro ni tokiga, som ställa till ett sådant oväsen! Ett sådant klampande kan möjligen passa mulåsnor, som råkat att springa ikull en bikupa, men icke är det dans, ty dansen är framför allt skön.
Danserskorna skrattade med munnen full av insockrade kastanjer och krikon. De kvidde och jämrade och måste sätta sig ned på divanerna, och evnuckerna gömde sina vita tandrader bakom dörrförhänget.
Då visste Dumma Svenskan icke längre vad hon gjorde. All den förtrytelse, som hon gått och burit på i veckor och månader, rann plötsligt samman i en enda flamma av vrede, och ordens flöde strömmade på hemlandets kärva tungomål ohejdat från hennes tunga.
- Jästingen i mej om jag frågar efter er och alla era svarta fulingar... Inte mer än så frågar jag efter er... Ni där, som bara leva i svalg och flättja och synd! Aldrig sagga ni om annat än om de tolv lyckliga, som få betjäna padisjan... herre je, de lyckliga, ja!... och om de sju kadinerna, som få två hundra schalar var... Är det rättskaffens och anständigt att ha en hustru på var kammare hela huset runt! Asch, asch, asch! Jag är en hederlig kvinna, och en hederlig kvinna, ni där, det har ni aldrig förr sett i detta Satans hemvist... Jo, nu anacka mej, fick ni för Dumma Svenskan, ni!
- Mycket bra! sade överhovmästarinnan, som utan att förstå ett ord noga hade iakttagit hennes minsta åtbörder. Riktigt bra! Just så där skall du gå på, när du kommer in och dansen begynner... Bara läsa upp versen litet mer lågmält. Litet lenare stämma... Och kanske inte fullt så många knyckar med nacken... Man kan visa sig en smula behagfull också i det toklustiga... Tag nu i dina händer den här korgen. I den står, som du kan se, ett friskt rosenstånd. Jag har själv låtit Avdankade Messias gräva det ur jorden med sina fingrar och plantera det i korgen, ty ingen är i sådant mer behändig än han. Så snart dansen blir slut, skall du stiga fram och med knäfall hyllande nedsätta korgen på det pärlemorbord, vilket står framför den förnämsta papegojan.
Stel som en av cypresserna utanför kioskens tröskel mottog Dumma Svenskan korgen, men det svartnade omkring henne och hon kramade den med mossa virade grepen. Till spott och löje hade hon blivit ifrån den stund hon första gången fördes inför sultanan, men hon hade därpå föga aktat och icke förrän nu i den stjärnklara aftonen, då hon kallats till kiosken för att genom sin blotta åsyn förlusta de andra, kände hon djupet av hela sin hjälplöshet och ensamhet.
Pipor och trummor började ljuda på andra sidan förhänget, och efter någon väntan knackade överhovmästarinnan åter med sin stav på dörrposten. Då drogs förhänget åt sidan och danserskorna tågade in i kioskens kupolsal, där de blomsterkransade papegojburarna stodo under ett tempel av stjärnformiga lampor. Sedan skaran ödmjukt hälsat sultanan, som låg på en bädd av dynor, utvecklade överhovmästarinnan pergamentet och uppläste med mycken sirlighet sitt tal.
- Ädla papegojor, i som undfått blommans skönhet och människans stämma! Detta är sagan om dansens ande. För icke länge sedan levde en tiggardervisch, som hette Turk. Han sov på bara marken och gick naken mitt på gatan utan annan klädsel än en stor turban. En dag när han drack ur källan under en ek såg han en gosse, som lekte och dansade med en papegoja och sökte kränga fast en ring av juveler och rubiner om fågelns ena klo. "Är du sultanens son", sade Turk, "så borde du icke tänka på dans och fåfänglighet. Lär dig att för mer än den döda juvelen är vattendroppen, ty han kan läska din tunga, och för mer än rubinen är blodsdroppen, ty han bär kring livselden till dina lemmar." Gossen svarade: "Otacksamme och trötte man! Annorlunda lär mig min fader, ty han säger, att juvelen och rubinen och allt skönt på jorden är lika levande som blodet i vårt hjärta och hänger som dagg i det stora träd, vilket överskuggar hela världen och heter Guds kärlek. När jag ser upp i det trädet, kan jag varken sitta eller ligga, utan dansens ande kommer över mig, så att jag måste resa mig från marken." När gossen hade sagt detta, begynte han åter dansa så ljuvligt och sakta, att tiggardervischen icke kunde taga sitt öga från honom utan kände att också han själv måste dansa. Först ville han dock läska sig med ännu en hand vatten, men när han böjde sig mot den speglande källan, blygdes han över sin egen fulhet och sitt okammade skägg och vart sittande liksom förlamad. Då flög papegojan barmhärtigt fram till honom och satte sig med den tindrande ringen om foten och med vitt utbredda vingar på hans turban likt en underbart fager panasch. Tiggardervischen betraktade åter sin bild i källan. Bävande steg han upp och dansade med gossen och uttalade det löftet, att hans klosterbröder efter den dagen skulle tacka och prisa Gud med lek och dans. Ädla papegojor, till åminnelse av den dansen bekransa vi och hylla er i natt.
Så snart överhovmästarinnan slutat detta tal, begynte slavinnorna att sakta vaggande vända sig runt och dansa. De rörde sig så tyst, att deras steg på mattan icke kunde förnimmas. Deras florsdräkter stodo omkring dem i vida ringar utan att framkalla ens det svagaste sus, och musiken ljöd dämpad och avlägsen liksom sång från ett roddarskepp fjärran på havet.
Med ögonen slutna höjde Kvällstjärnans Ljus armarna över nacke, lycksalig att i dansen få förevisa och själv förnimma sin blida skönhet. Hennes fot var icke större än en hand, och håret hängde till knävecket. Hon visste ingenting annat om jorden än att den var ljuv och att padisjan kanske en dag skulle skänka henne en kiosk med röda damasttapeter och springbrunnar av luktvatten.
Mitt i den sakta snurrande kretsen av mänskliga fjärilar hade Dumma Svenskan stannat som det blivit henne befallt, och lampornas nedhängande strutsägg och tofsar snuddade vid hennes hår. Hon visste icke, hur hög och vacker hon stod där i sin fattiga arbetsdräkt. Hon tänkte icke ens därpå. Hon kände ingen glad tacksamhet mot Gud över att hennes drag voro klara och öppna och hennes hår lika mjukt som det silke, av vilket kvinnorna i Brussa knutit sultanans penningpåse. Det föll henne icke in, att jorden var ljuv, att själva sinnlighetens jubel kunde vara oskuldens. Hon hade icke undfått dansens ande i födseln. Hon kunde icke omedvetet och dansande höja armarna liksom en hänryckt prästinna. Hon kunde knappast lovsjunga med läpparna och än mindre med lemmarna. Gud hade icke benådat henne med ett sådant klenodium i faddergåva. Hon förstod att alla dessa Tjerkessiens och Lesbos döttrar voro födda i kojan som hon och enfaldiga som hon, men att de dock besutto en kunskap, som icke var hennes, kunskapen om dansens hemligheter. Envist såg hon ned på mattan, men hon kände att överhovmästarinnan hela tiden otåligt och missnöjt betraktade henne över sina fyrkantiga glasögon.
En lång stund prövade hon att låtsas ingenting märka. Så spratt hon till och kom ihåg befallningen att härma, att vara narren i leken. Gungande en smula med höfterna tog hon ett par steg.
Genast hörde hon runt omkring sig i salen ett prasslande och tisslande som när en vindpust från dörren kastar torra vinterlöv över ett stengolv.
När hon såg upp, märkte hon att det var åskådarna som viskande och med handen för munnen dämpat skrattade åt hennes oskicklighet. Hon hade lyckats och gjort överhovmästarinnan till lags, men skammen och förtrytelsen slog henne åter med stelhet. Lamposet och blomsterlukten steg henne åt huvudet. När dansen äntligen stannade av och hon bar korgen till den förnämsta papegojan, som skröplig och hopkrupen satt och blinkade på sin pinne, såg hon knappast längre mattan framför sig. Hennes händer begynte fubbla, och just när hon knäfallande räckte sitt offer, halkade korgen på det glatta pärlemorbordet och rosenståndet föll i golvet.
Då kröp en hel svärm av skorpioner över korgens kant, och ur myllan på botten reste sig en orm med platt och brett huvud.
En stund vaggade ormen slängigt av och an som hade även han blivit besatt av dansens ande. Sedan drog han sig tillhopa med en snabb, våglik rörelse och lyfte mot papegojan sitt uppspärrade och väsande gap. Den skrämda fågeln slog bullrande och flaxande mot burens silvernät för att komma till sin väkterska och få skydd. Genom hela den gravlikt tysta kiosken, där skrattarna bleknat av och där tappade fjäderkronor lågo strödda över mattorna, utstötte han skriande det ensamma ord, som hon varit enträgnast att lära honom.
- Andersson! Andersson! Andersson!
- Där sade du något! mumlade Dumma Svenskan. Hon hade stigit upp från golvet, och i en dröm såg hon det ögonblick i den kalla skymningen, då Avdankade Messias gömde ormen och skorpionerna under rosenståndets rötter i korgen. Men hon mindes icke längre att förskräckta åskådare stodo runt omkring henne, uppkrupna på dynor och divaner utefter salens väggar.
Försiktigt fattade hon om korgen och bar den till det öppna fönstret. Ormen vände sitt huvud mot henne och slickade luften med tungan. Högre och högre lyfte hon korgen för att få kraft. Sedan kastade hon den bland lagerbuskarna. Men när hon drog handen tillbaka, hade ormen knutit sig om hennes arm. Han högg henne vid handloven, så att blod droppade, och han släppte först sitt bett, när hon tryckte honom mot golvet och trampade sönder hans huvud med sin stora fot. Hon tog ett par tre steg åt sidan och blev stående med ryggen mot väggen.
Nu först började det åter viska och tala omkring henne, men den stolta, vithåriga sultanan, som sett janitsjarer stycka vezirers lik utanför Seraljporten och som mången natt hört "de stummes" smygande steg på trädgårdsgångarnas musselskal, hon steg fram och undersökte länge och mångkunnigt den blödande armen.
- Mitt dyra barn, sade hon stilla och omfamnade och kysste den döende svenska slavinnan. Du har med ditt liv räddat min älsklingsfågel... Men du har också givit oss alla en djup gåta att begrunda. Hur ha väl dina plikter och dina tråkiga dagliga värv med sitt ständiga enahanda kunnat bli dig så kära, att allt det, som vi sträcka oss efter, tyckts dig tomt narri och lekverk? Man har pekat finger åt dig, därför att du inte förstått dansens hemligheter... Ack, mitt barn! De äro lättare att lära än din gåta att tyda! Prisa ville jag våra fäders gud om han någon gång läte sådana mödrar fostra våra söner!
När sedan lamporna släcktes och natten brusade, satt den lilla Kvällstjärnans Ljus vaken på sin sovmatta. - Fanns det då verkligen något i världen som var ännu för mer än schalar och smycken? Varför hade ingen förr sagt det?
- Du skulle icke sakna den döda slavinnan så bittert, viskade några av väninnorna, om du icke hållit av henne och dock vållat henne sorg. För sådant finns ingen bot.
- Du skulle icke sörja henne så, viskade de nästa natt, om du förut hade älskat en man. Nu blev hela ditt hjärta hennes... Ni äro så brinnande, ni tjerkessiskor...
Men sultanan sade:
- Du har mörka ringar under ögonen, och jag råder dig att börja färga dina läppar, ty får padisjan se dig sådan du nu ser ut, lär du länge få vänta på din kiosk med röda damasttapeter.
Kvällstjärnans Ljus dog, och i backsluttningen ovanför de dansande dervischernas kloster vid Skutari blev hon begraven under samma akacia som den svenska kvinnan. Dervischerna planterade hyacinter omkring trädet och vårdade det länge och de kallade stället De två systrarnas grav.
- Där ligga två prinsessor, berättade de, som levde för mycket, mycket länge sedan. Den äldre menade, att Gud bodde i fromma gärningar, och den yngre att han bodde i dansen, men därför blevo de kallade systrar att de båda tävlade om att tjäna honom.
När de små handtrummorna och träflöjterna i stilla aftnar spelade i
klostret, lät det som hade en skara barn förlustat sig med sina
leksaksgigor från basaren, men ur den öppna porten uttågade stundom de
fromma dervischerna i sina vita kläder, barfota eller i strumporna,
och rörde sig så ljudlöst sakta, att de kunde höra akacians sus medan
de dansade.
