Ett gränslöst jubel hälsade »Tittsjett», då dess fana åter dök upp i närheten av österlandets strand.
Millioner människor voro samlade och bringade mästaren och Nina sin intensiva hyllning.
Jublet ville inte taga någon ända.
Från en bergsplatå höll Carl ett stort tal till mängden, som ljudlöst lyssnade.
--- Vänner! började han. Vänner och undersåtar. I tjugufem år har jag lett era öden. Minnens i mitt första tal till eder? »Från öster har jag kommit för att befrukta likt en insekt denna blomma i universums oändliga örtagård,» sade jag. Jag har nått målet.
Nu omtalade han sin resa och slutade:
--- Vänner! Selenedalen, som var blomman, är nu befruktad. Månen är en frukt. Alla, ännu icke söndersprängda himlakroppar, äro frukter på universums stora, oändliga träd. Men var äro trädets blommor på gren! Ack, barn, nebulosorna äro blommorna på trädet. De bära blommans alla former och frukterna: solarna och planeterna i sitt sköte. Jorden, Månen, Mars och andra äro kokosnöten med dess hårda skal och öppna inre. Kometen, som flyger mellan de vandrande världarna, är flygfrukten, maskrosens frukt eller lönnens näsa, som på jorden bäres av vinden, och Saturnus med sina ringar är almens vindfrukt, vilken med en kärna i mitten förbinder en denna omgivande kretsformig skiva.
Ni se --- att jag är färdig.
Jag går att lära min jord dessa himmelns under, okända där nere ---
Ett oerhört larm avbröt honom.
--- Ri, ri, ri, ri! Nej, nej! skreko, tjöto, rasade seleniterna.
De voro alldeles förtvivlade över att mista sin tsfj --- mästare.
Carl bjöd tystnad.
--- Jag har ej än brutit mitt ord! Jag går. Och Nina med mig. Vi lämna kvar hos er det bästa vi äga, vårt allt --- vår Luna ---
--- Jag vill ej föra henne till jorden --- ty jordebarnens intelligens är ej så --- hög som eder, och synd och mord och rån härska där --- kriget torde möjligen vara ett minne blott --- men Luna skall ej se jorden med dess uselhet --- Luna, namnet på månens gudinna, skall bli det namn, som alltid minner er om oss. --- Tack!
Rörelsen blev honom övermäktig --- den starke mannen grät som ett barn --- --- ---
Tre eller fyra luniader senare skedde avfärden, och svarta fanor smyckade varje hus, var flaggstång, och ej ett enda leende sågs i hela den sörjande Selenedalen.
Till och med naturen hade anlagt sorg. Tyngre moln än i mannaminne hängde över den grönskande dalen i Nineleus vård.
Nina var fast st, men djupt gripen. Carl Modig vemodig. Luna bar sorgen med styrka --- hon visste, att millioners ögon riktades mot henne och att i samma ögonblick det hemska skottet från djupet ljöd --- det skott, som skulle föra Carl och Nina till jorden --- då komme samma mängd att tilljubla henne, den blivande härskarinnan:
--- Konungen är död, leve konungen!
Nu gled »Tittsjett» ut ur hamnen --- ned mot det glänsande djup, vars natur endast Carl och Nina kände.
--- Ty »Tittsjett» var så konstfärdigt och praktiskt inrättad, att två personer voro nog för dess skötsel. Vid förra besöket i månens inre hade heller ingen följt dessa båda.
*
--- Vad gör du, älskade?
Det var Nina som frågade.
Deras undervattensbåt stod nu vid punkten X å skissen, som Carl sista gången gjort upp --- under sig hade den jorden.
--- Jag? Jag avslutar mitt testamente. Jag kan ju tänka mig möjligheten av, att vi ej levande komma till jorden. Då har jag i denna brandsäkra tub inneslutit en redogörelse för vårt liv i Selenedalen, dessa tjugufem år: i världsrymden, utanför jorden. Ända till detta ögonblick --- nu skall jag endast avsluta det hela med en beskrivning över hur jag tänkt mig själva avfärden.
--- Och han skrev:
Den 11 juli 1915 efter jordisk tideräkning låter jag, Carl Modig, som med min hustru befinner mig ombord på »Tittsjett» en stark laddning driva ut denna genom den sida av månen som vetter mot jorden. För att i alla fall bevara något av vårt liv åt jorden, till den nytta det hava kan, innesluter jag en beskrivning av Selenedalen och våra öden till dato i en tät tub, som har förmågan att flyta på vattnet. Skulle jordens atmosfär visa sig vara för tät, skulle vårt skepp brännas, så hoppas jag dock, att mitt testamente når fram. Bara det, att det är skrivet på ett papper 6 gånger lättare än det tunnaste silkespapper på jorden kan framställas skall bevisa dess kosmiska ursprung.
Nu --- enligt svensk räkning klockan 12 middagen den 11 juli 1915 --- nu slutar jag mitt testamente och låser tuben.
Inom en timme sker explosionen, som skall bära oss bort från denna sällsamma himlakropp.
--- Skall den lyckas --- eller skall hela månen i stället sprängas av påfrestningen av det väldiga »carlitit»-skottet, som nu är lagrat runt omkring oss? Ingen vet det --- jag slutar med ett: Leve Selenedalen!
Carl Modig inneslöt det dyrbara dokumentet i den eldfasta, lufttäta
tub han beskrivit --- ---
