Hur månen erövrades / (1915) Author: Otto Witt - Tema: Science Fiction Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

In genom den långa tunneln i Norra bergen gick färden raskt i vagnar på de inlagda skenorna.

Man hade överskurit ett par malmådror inne i tunneln och bland annat funnit en så betydande järnmalmsfyndighet, att det stora Kirunavara förbleknade vid sidan av Selenedalens väldiga malmmassor av den präktigaste svartmalm.

Denna omständighet, liksom den att det överallt i terrassluttningarna visat sig, att Selenedalen var ett rent Eldorado beträffande metallers förekomst, gjorde att Carl Modig blev allt mera och mera säker på, att hans teori om månens lätthet måste besanna sig --- en teori, som måste draga med sig betydelsefulla konsekvenser i sin tillämpning på andra himlakroppar, ja, kanske en revolution i många åskådningar, som nu härskade om mångt och mycket. Men, han ville först noga undersöka Kibstre --- oceanen --- sedan!

Där ute åt väster öppnade sig terrassen --- i mångt och mycket lika dem i den östliga --- nästan samma växter, ungefär samma djur, och, efter ett rätt långt framträngande --- samma seleniter som i österlandet.

Deras språk var, som resenärerna senare erforo, något olika seleniternas i öster. Dialekten var något annorlunda, en slags läspning och skorrning gjorde sig märkbar --- men språket var dock ej mera olika än att de inträngande österseleniterna mycket gott gjorde sig förstådda av västerns urinvånare.

Dessa hade tydligen något märkvärdigt att omtala men när de fingo syn på Carl Modig pekade de vilt på honom och skreko, i det de löpte sin väg:

--- Zodiaken tjumbr! Zodiaken tjumbr!

--- Vad mena de, Abtra?

--- Zodiaken, sade Abtra, det är ett alldeles nytt ord. Tjumbr är, som du vet, mästare, broder. Således säga de zodiakens broder. Men vad i alla dagar zodiaken betyder --- det förstår jag icke. Emellertid tyckas de vara rädda för oss --- eller --- eller --- i alla fall för dig, mästare.

Och på liknande sätt gick det överallt, var de drogo fram.

Västerseleniterna flydde dem.

--- Detta är löjligt, sade Carl Modig. Gå ensam, Abtra! Dig äro de väl dock ej rädda för.

Abtra närmade sig en selenit.

Denne flydde ej.

Med ett fast grepp drog han honom med sig till det ställe, där Carl Modig väntade.

Darrande som ett jordiskt asplöv betraktade han Modig.

Förvånad såg denne selenitens rändsla.

Varför är du rädd för mig? frågade han.

--- Zodiaken tjumbr, svarade seleniten, du är zodiakens broder --- ja, det är du.

--- Och vem är zodiaken?

--- En främling.

--- Vad säger du? En främling?

--- Ja, en främling. För många dagar sedan, fortsatte han på sitt språk, vars ord hade samma stam som österseleniskan, hördes ett hemskt rop från Kibstre en middag.

--- Ett rop? Vad ropades det?

--- Jag minns det som i går: Karl! Nina! Karl! Nina!

Carl Modig blev alldeles blek.

--- Ett mystiskt eko, sade han, liksom på jorden ljuset alstrar de bilder vi kalla fata morgana så måste Selenedalens doft tillåta ljudet göra på samma sätt --- ett eller annat brännpunktsfenomen sådant som inträffar i ovala rum. Det var nog Abtras rop, som burits hit --- och sedan?

--- Vi vågade ej röra oss. Men när ropen tystnat gingo vi ned till stranden. Och när havets vatten drog sig tillbaka visade sig en underlig frukt på havsbottnen.

--- En frukt?

--- Ja, en väldig, rund frukt --- stor som ett berg.

--- Och sedan?

--- Den var alldeles tom --- ett skal.

--- Mera?

--- Den var --- trollkarlens.

--- Vad menar du?

--- Jo, sedan började han grassera. Vi kunde aldrig få gå i fred. Han var lik dig, Tsfj! Men hans hår och skägg voro vita.

Som en blixt slog det Carl.

Denne trollkarl måste vara Lowell.

Professorn måste hava på ett eller annat sätt, underbart och mystiskt räddats. Det var han som ropat på sina bägge kamrater --- men huru hade detta tillgått? Och 10 hela år! Ja, livsmedel fanns det nog av.

--- Berätta! Lever han?

Carl Modig var blek av spänning.

--- Ja.

--- Mera! Tala om allt! Den där jättelika frukten var en båt. Men berätta!

--- Han syntes ibland. Vi ville gå fram till honom.

--- Då räckte han ut ett långt, svart finger, och det sköt en eldstråle ur fingret och en förskräcklig knall hördes.

--- Vi flydde.

--- Revolvern, tänkte Modig.

--- Vi lade märke till honom om natten. Då stod han på höjderna, såg mot himmeln och sade: zodiaken.

--- Professorns teori om zodiakalljuset, tänkte ingenjören.

--- Var finns han nu? tillade han högt.

--- Säkert nere vid frukten.

--- Vid båten?

--- Ja.

--- Är den ännu hel efter denna långa tid?

--- Ja. Han bor i den.

--- Låt oss gå.

--- Jag törs icke.

--- Å --- han är inte farligare han än jag.

--- Jo, mycket.

--- Visa du vägen så skall jag nog reda mig med honom.

Till Abtra sade han:

--- Det är professor Lowell, vår följeslagare från jorden. Han försvann som du vet i det stora fallet uppe på östra skogsterrassen. Han tycks alldeles hava missuppfattat seleniterna. Trott att de voro farliga ---

--- Tsfj! sade Abtra.

--- Tala.

--- Tillåter du mig en anmärkning?

--- Tala du!

--- Hade du och Nina ej träffat mig, så kanske du också skjutit på seleniterna ---

Carl Modig teg.

De närmade sig terrassens sluttning.

Där nedanför låg verkligen den stora runda tingesten.

--- Hallå --- Lowell, skrek Modig.

Efter en stund tittade ett ansikte fram.

--- Lowell!

--- Carl! Carl Modig!

Den gamle professorn tog ett par steg framåt --- så stupade han omkull på den bortrunna oceanens mörka strandfåra.

Modig och de andra skyndade fram, västerseleniten dock med mindre mod än Abtra.

*

--- Att du ej sökte upp oss, sade Carl Modig.

--- Mycket enkelt förklarat --- jag trodde, att selenitema skulle sprida ryktet om min ankomst, så att det skulle nå dina öron. Du skulle då söka mig. Jag beslöt därför att vänta --- du sökte mig ej ---

--- Jag har ej hört ett ord om din räddning förrän nu --- höga berg skilja östra och västra Selenedalen åt och ingen har bestigit dem ---

Han omtalade nu sitt väldiga verk. Professorn hade däremot intet företagit sig utom att vänta samt tittat på stjärnorna, för att söka zodiakalljusets ursprung --- samt försvarat sig mot de intet ont viljande seleniterna.

--- Men ditt äventyr --- och räddning?

--- Ack --- snart berättat. Däruppe på östra skogsterrasserna fanns i en av insjöarna, som du såg, ett vattenfall. Bruset hörde vi ej, emedan de där egendomliga rotträden just då slogo klingande ut. Jag drogs nedåt --- med en svindlande hastighet och förlorade sansen --- nu förstår jag emellertid, att den där håligheten måste vara en lång, sluttande, vid kanal, som för från skogsterrassen under den heta gördeln i öster helt ned till den stora insjön ---

--- Kibstre ---

--- Kibstre?

--- Ja, dess namn.

--- Jaså, heter den Kibstre. Ja, jag kan inte ett ord av språket --- inte ett.

Carl Modig skrattade.

--- Nå, och vidare?

--- Jag befann mig, når jag vaknade till liv igen, på Kibstres yta. Båten låg högt, Kibstres vatten är mycket tungt på grund av alla de salter det löst ur bergarterna. Nå --- när jag vaknade, var det middag. Plötsligt började vattnet röra på sig. Det drogs med förfärlig hastighet mot väster, således mot Kibstres mitt. Och denna rörelse kunde knappast vara ebb heller. Visserligen gick solen åt väster men ändå --- jag har sett havet här i väster. också dragas och det åt öster fast solen gått åt väster --- nej, det var en veritabel sugning, och jag i min båt drogs med. Allt fortare och fortare brusade vattenfloden i väg. Bakom mig blev havsbottnen bar allt längre och längre. Och till slut --- ungefär i mitten av oceanen blev jag stående på grund --- vattnet var slut.

--- Slut!!

--- Totalt!

--- Men?

--- Ja, detsamma sade jag. Jag stod på sjöbottnen med min båt och runt omkring mig en hel, oändlig natt på 15 långa dagar låg den svarta bottnen --- den natten var den mörkaste natt jag sett i Selenedalen och så hemsk, sedan ---

--- Hemsk?

--- Ja, tusen ljud, det röt och dånade i utdragna jämmertjut som av osaliga andar --- ja, Carl, hade ej mitt hår varit vitt redan förut, så skulle det vitnat på denna enda, ohyggliga natt. Omsider steg solen i öster --- men redan därförut hade min båt lyckats höja sig. Jag greps av en virvel och i stället för att av den stigande floden bäras åt öster, tillbaka till stranden där du och Nina vistades som jag trodde --- så bar mig det stigande vattnet mot väster --- och här är jag nu och här hår jag vistats i dessa tio, långa år.

--- Att du inte blev vansinnig!

--- Jag hade ju min teori om zodiakalijuset att leva för.

--- Nå, har du löst gåtan.

--- Icke ännu, Carl, icke ännu. Men snart. Du har ju dina instrument kvar?

--- Ja visst.

--- Nå, då skall det gå som en dans.

--- Men den andra gåtan?

--- Vilken?

--- Vart vattnet i Kibstre tar vägen.

--- Det sjunker undan.

--- Javisst --- men vart?

--- I ett stort hål i månens inre.

--- Ja, det är klart nog --- men hur i all världens dagar kommer det tillbaka --- där ser du, Lowell, är en oerhörd gåta --- lös den om du kan.

--- Nej, jag förklarar mig bet.

--- Gott --- men det anar mig, att vi här stå inför en ny teori om himlakropparnas inre i allmänhet --- det där att vattnet kommer tillbaka, Lowell, det tyder på, att det är något på tok med begreppet tyngdpunkt --- ja, jag sätter hela begreppet ifråga.

--- Att det inte finns en tyngdpunkt?

--- Just det.

--- Har du blivit galen?

--- Nej. Det finns nog ingen tyngdpunkt hos någon himlakropp --- endast en inom deras massa liggande tyngdsfär, jämnlöpande med ytan ---