Gripna av stundens högtidliga stämning --- en idé hade ju burits till en hjärna genom den kristallklara eterns outgrundliga djup --- sågo Nina och Carl på varandra med en blick, full av den innerligaste och djupaste förståelse.
Så fattade de varandras händer.
--- Proviant?
--- Nej, svarade Abtra. Där nere är varje grönt skott ätbart, var frukt, vart strå på marken ---
--- Underbart, viskade Nina.
De stego nedåt, lämnande alla sina tillhörigheter lugnt kvar på skogsplatån.
Glittrande vatten skeno emot dem mellan lummiga lundar, floder slingrade sina silverskimrande band mellan höga trädstammar, och här och där syntes i skogen en fläck, som var bar och utan träd eller buskar.
Doft avlöste doft --- kamomillens övervägde, så tog kanel, lavendel, rosmarin och jasmin vid, eller i alla fall dofter, som erinrade dem om liknande på jorden.
Floran blev rikare.
De egendomliga »rotträden» passade tydligen ej här nere, de försvunno snart och allehanda fullständigt okända lövträd togo vid. Här nere behövdes ej någon väckning med blommors klang, ty ingen sådan kyla existerade att organismerna behövde gräva ned sig.
Och där, där nere, då de nått det heta bältets horisontala zon, sågo de den underbara, heliga Jebdrablomman.
Stor som en vuxen mans huvud i tvärsnitt stege dess cirkelformiga terrasser upp till en tvärhands höjd, och djupast, i mitten var det mystiska hålet. Där nere dolde sig pistillen, vars stift vände sig nedåt och således ej kunde mottaga ståndarnas pollenstoft på annat sätt än flytande på stigande vatten och där, en och ett par terrasser högre stodo dess ståndare med sitt gröna frömjöl på sina gröna stänglar. Ja, i sanning, doftlös och grön som denna heliga blomma var, kunde den ej draga insekter till sig, det begrep Carl Modig. Doftlös mitt i en värld av dofter.
*
Den heta gördeln var ej het.
Luftlagret hade nu en oerhörd höjd under översta platån, den med snön.
De beräknade denna sluttning till dubbelt så hög som den från snöplatån ned till skogsterrassen, således till omkring 20,000 meter.
Men det var, som om doften hjälpte till att fördela luftens tryck --- det förefanns knappast någon märkbar skillnad, givetvis någon, men på långt när ej den, som man med siffror och tal, vilka undandraga sig dofternas inflytande, skulle hava beräknat.
Temperaturen var emellertid behaglig --- kanske var den blodets.
Där nere blommade träd och buskar i alla färgnyanser och tävlade med morgon- och aftonrodnaden i att ödsla färgprakt i detta paradis.
Här och där skymtade en mänsklig gestalt fram, men försvann på ett tillrop från Abtra.
Varför skrämmer du dem, Abtra?
--- Mästare, tror du, att seleniternas ord: »Tsfj» skrämmer dem. Det betyder ert: »mästaren» och ordet: »Skstj» rädas de ej heller. Det betyder: »har kommit». Och det andra jag sade var: »kalla alla till Jebdraberget».
Nina skrattade.
--- Skspklmnp, sade hon, ett sådant språk.
--- Jag sade »tsfj» och »skstj», upplyste Abtra. Och det är ren svenska.
---Vad!
--- Det finns i zoologien.
--- Nej, Abtra. Där sviktar ditt minne för första gången ---
--- Nej. »Tsfj» står mitt i ordet strutsfjäder och »skstj» mitt i fiskstjärt, sade Abtra och log hjärtligt.
Han hade ånyo visat prov på en intelligens av ovanlig smidighet. Ty att göra denna fonetiska kombination efter ett så kortvarigt språkstudium var fenomenalt.
--- Detta språk, sade Nina, är svårare än något jordiskt.
--- Säger du det, svarade Carl, men vad menar du då om gatan i Paris som heter: Rue des prêtes-saint-Germain l'Auxerrois och brysselgatan med namnet Rue de la Montagne aux herbes-potagères? För att nu inte tala om en strax utanför Bryssel framstrykande gata, som heter: Ongeschildezilverenoekernovotjstraeat --- i ett ord, min vän.
Nina skrattade.
Ja, då är selenitiska i alla fall kortare om ock vokalfattigare, sade hon.
Allt flera och flera under de lummiga stammarna framdykande seleniter, alla fullständigt nakna, tillropade Abtra sitt:
Tsfj skstj, och alla skyndade i en bestämd riktning.
Plötsligt stannade de tre framför en trädrotshydda och en välväxt kvinna med två små barn vid handen tittade ut mellan bladen.
--- Min hustru och tvillingarna, sade Abtra.
Han visade sin unga hustru de bägge främlingarna och sade på sitt egendomliga språk:
Se, Inkra, min dröm har gått i fullbordan. Tsfj skstj!
Både kvinnan och barnen sträckte upp ena armen och spärrade ut fingrarna.
De båda jordemänniskorna gjorde likasa.
Kvinnan var en fullkomlig skönhet.
Liksom Abtra hade Inkra en kaukasisk ansiktsläggning, och ett fint, ädelt ansikte.
Barnen med sina pigga ögon verkade vakna och kvicka.
De sällade sig till sällskapet.
Och färden fortsattes.
Abtras enkla hydda var egendomlig att se. Där fanns absolut intet av något slag av husgeråd. Ej en vävnad, en dräkt, en skål --- absolut intet.
--- Dricka ni aldrig något? undrade Nina. Vatten till exempel.
--- Vatten! Ånej. Äro vi törstiga suga vi våxternas sav. Den är kyligare och mera välsmakande.
Äntligen glesnade skogen --- framför dem låg en stor öppning och i dennas mitt en kulle eller ett berg, som Abtra älskade att kalla den.
Nyheten:
--- Tsfj skstj, hade spritt sig som en löpeld --- det var nästan, som vore seleniterna utrustade med ett sjätte sinne --- att kunna direkt överföra sina tankar på vilket avstånd som helst från hjärna till hjärna --- ty på den öppna platsen stodo och lågo tusen och åter tusen mörkhyade män, kvinnor och barn.
Särskilt tvingades Carl och Nina att lägga märke till kvinnorna. Dessa seleniternas feminina element voro i sanning underverk av härlig skaparekonst, välformade, smidiga.
Då Abtra och de andra trädde ut ur skogen, gick det som ett sorl genom mängden, detta mystiska, susande, egendomliga:
--- Tsfj skstj! Tsfj skstj!
Mästaren har kommit --- mästaren har kommit.
Som en blixt drog genom Carl Modigs hjärna en känsla av medömkan.
Här stodo dessa människor --- de levde i paradiset, hade fått allt vad de önskade sig, och dock, han kunde våga sitt liv på det --- dock var ingen av dem lycklig.
Pingvinen det var symbolen för dem. Ty pingvinen är en fågel på dekadans. En gång har den haft vingar, som den lyftat till flykt --- för att söka sin föda. Men förhållandena ha gjort, att denna föda kunde fås utan en ansträngande flykt, blott genom att dyka direkt från det ställe, där den för tillfället satt sig ned. Och vingarna blevo för besvärliga; var generation, som kom, använde dem mindre och mindre och till slut blevo de till de tvenne läderlappar, som tjänade som åror och } hängde utefter djurets sidor.
Men Carl Modig trodde sig också veta botemedlet.
Hans nya religion, som skulle ge dessa varelser på dekadans med deras höga intelligens, men obetydliga energi, livet och lyckan låg klart och skarpt utkristalliserad i hans hjärnas drusrum. Som idéer som kommit, liksom insipprande från osynliga källor, hade hans hjärnas geod färdigbildats, skikt efter skikt och de bärande tankarna, de sista idéerna, kronan på alltsammans, sutto som kristaller kring drushålet i mitten. För var ny tankeblixt, som ögat bar till hjärnan, lyste dessa idékristaller i alla fasetter, glänste och blänkte, liksom radiums strålar mot zinkblendeskärmen i ett nutidens spintarioskop.
En mycket gammal selenit med alldeles vitt hår och skägg trädde fram, räckte upp armen med de utspärrade fingrarna och sade något.
Abtra översatte:
--- Du bedes tala --- med mig som tolk --- uppe från bergets topp. Man är beredd att lyssna --- man är villig att mottaga var förnuftig åskådning, som du framställer --- men förbereder dig på, att i Jebdras religion finnes ingen lucka --- och den gamle mannen här --- en av de äldsta seleniterna --- vill försvara Jebdras läror --- hans namn är Otpti och, tillade han ur egen fatabur, du får en svår motståndare.
Carl Modig höll upp armen.
Han var beredd.
Och, i det han lade märke till, att hans och Ninas kroppar började antaga samma orangegula ton som alla de andras just nu ägde, gick han med Abtra och Otpti fram mot kullen.
Han grep Ninas hand.
Så sammetslen den blivit --- det var följden av den starka solbrännan, antog han.
Han såg på henne.
Hennes ögon strålade med sällsam glöd. Det var stoltheten över den man hon ägde och tanken på den triumf, som denne man nu om några korta ögonblick skulle fira, i det han besegrade, erövrade en hel värld.
Ty att Carl Modig komme att lyckas, det tvivlade hon ej ett
ögonblick på.
