Hur månen erövrades / (1915) Author: Otto Witt - Tema: Science Fiction Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Efter en stunds ängsligt, ljudlöst framträngande utefter stigen, med vapnen på helspänn, med hjärtat i halsgropen, då de ej kunde veta, vad som nu väntade dem, om människorna i Selenedalen voro vildar eller civiliserade, onda eller godsinta --- upptäckte de honom.

Han satt på en sten alldeles framme vid branten.

En man --- en gammal man, så förunderligt lik en jordisk människa som det kan tänkas.

Armbågarna höll han stödda i knäet: Huvudet lutade han mot händerna.

Han var klädd i brokigt skinn av Selenedalens däggdjur. Benen voro bara och fötterna buro sandaler. Huden var gulbrun och hår och skägg vita.

--- Han är från vår jord, viskade Nina.

Denna viskning störde mannen.

Han vände sig om --- och såg på de båda inkräktarna i Selenedalen med stora, mörka ögon, men visade varken rädsla eller illvilja --- endast förvåning parad med glädje.

Mannens hela ansikte sken av fröjd och tillfredsställelse.

Så höjde han ena armen rakt upp i luften och spärrade upp fingrarna.

Detta var tydligen seleniternas hälsningsforrn och instinktivt sträckte även de bägge jordmänniskorna upp ena armen på samma sätt.

Seleniten öppnade läpparna och under det att de andra uppmärksamt lyssnade, uttalade han en hel, lång sats på ett underligt slags språk.

Denna menings innehåll erforo de bägge senare, då de lärt sig språket.

Den var:

--- Jag prisar mig lycklig att se eder. Jag har fått min dröm uppfylld, att vår räddare skulle komma från öster --- med solen --- och i dessa tider. Jag prisar mig lycklig.

Han sänkte åter armen.

De andra likaså.

Och då Carl Modig ville visa, att även de ägde talets gudagåva sade han, på ren och oförfalskad svenska:

--- Goddag!

--- Goddag! svarade seleniten omedelbart på svenska.

Carl Modig och Nina ryckte till och betraktade varandra förskräckta.

Nej, detta var alldeles otroligt! Seleniten talade deras modersmål.

--- Ni är alldeles ensam? frågade Carl. --- Alldeles ensam, svarade seleniten.

Nu var det nära, att de bägge jordmänniskorna tagit till flykten, ty seleniten hade svarat på ren svenska ännu en gång och det till på köpet på renaste stockholmsdialekt.

De voro rent av frestade båda två att göra som den danske turisten, som åsåg Holmenkollöpningarna vid Kristiania. Då där förekom ett skidhopp på 30 meter, utbrast han med känsla och övertygelse:

--- Dette er --- Sören danse mig --- lögn.

Här på månens bakre sida möta de en förste selenit och denne talar svenska!

Road fortsatte emellertid Carl Modig sitt förhör.

--- Ni är kanske endast här uppe ensam? Måhända det bor andra människor där nere?

--- Det bor andra människor där nere, svarade den gamle seleniten, fortfarande på högsvenska.

Nu upptäckte ingenjören hemligheten.

Seleniten upprepade som ett eko de sista orden det var allt.

Men det bevisade i alla fall en högt uppdriven intelligens.

En blick på mannens huvud!

Nej --- detta doldes av en mössa av pingvinens vita, fina, duniga skinn.

Modig närmade sig och ryckte mössan från seleniten.

Denne uppfattade manövern som en utsökt artighet och slet med ett raskt grepp av ingenjörens huvudbonad.

Nu blottades emellertid den hemlighet, som Carl Modig ville åt.

Selenitens bakhuvud var alldeles ovanligt stort.

Ja, det var ju klart, att så måste vara förhållandet.

Han skulle vid första, bästa tillfälle meddela Nina, hur han kunde komma till denna slutledning --- nu var det ej tid härtill.

Han vinkade åt seleniten att följa sig och denne stegade med genom skogen till de fyra båtarna.

Seleniten kunde endast med möda följa dem --- han var visserligen lika stor som vi jordemänniskor, men hans muskelkraft var hela 6 gånger mindre. Det som för Nina eller Carl Modig vägde ett kilogram var för honom 6 kilogram.

Ingenjören betraktade honom ett ögonblick.

Så lyfte han upp den gamle mannen och bar honom på sina axlar.

Hans vikt tycktes honom ej tyngre än ett fyra, fem års jordiskt barn --- han vägde ej mera än 15 kilogram, jordisk vikt.

Det var tur för seleniten, att de ej hade för sed att som vi trycka varandras händer till välkomsthälsning --- ty i så fall skulle säkert Carl Modig, när han givit honom ett fast handslag, klämt sönder hans hand.

Mitt i skogen satte Carl ned seleniten --- till och med att bära femton kilogram kan verka tröttande i längden --- och pekande på sig själv sade han:

--- Modig.

--- Modig, upprepade seleniten och pekade på sig själv.

Ingenjören förstod felet i undervisningsmetoden.

Han instruerade Nina att ropa hans namn och vände sig om när hon ropade:

--- Modig, Modig.

Då skrattade den gamle seleniten och gick fram och pekade med sitt finger på ingenjören och sade:

--- Carl.

Han pekade därpå på Nina sägande:

--- Nina.

Så riktade han fingret mot sig själv:

--- Abtra.

Ingenjören hade fått en lektion i pedagogik.

Men vilken ofantligt snabb uppfattningsförmåga ägde ej seleniten Abtra. Av de andras, för honom fullständigt obegripliga samtal hade han förstått att Carl och Nina voro de tvås namn.

--- Gudskelov att du inte kallat mig Kalle, sade Carl Modig. Kalle är ett förfärligt, rätt litet respektingivande, namn i munnen på en blivande underlydande --- men --- allvarligt talat --- denne man --- vilken otrolig snabbhet i uppfattningen! »Modig» begrep han ej därför, att du ju aldrig tilltalat mig med det ordet. Du har sagt Carl alltid. Jag undrar vad han tror att Modig betyder --- ---

Med ens förvånade dem seleniten åter.

Carl Modig, sade han.

Detta är ruskigt, sade Carl till Nina, karlen förstår inte ett jota svenska eller något telluriskt språk över huvud --- men när han hör mig uttala både mitt eget för och efternamn, jag nämnde ju Carl nyss --- så förstår han att sluta sig till alltsammans. Nå --- detta beror nog på hans oerhört utvecklade hjärna --- han har ju en hel knöl i nacken --- han är ett språkgeni! Och äro de andra seleniterna lika duktiga, så inte blir det vi som lära oss Selenedalens språk --- tvärtom --- det blir seleniterna som lära sig --- svenska. Jag slår vad om, att detta fonetiska underverk, Abtra, inom en enda luniad talar lika bra svenska som vi ---

--- Ja, bättre, sade Nina ivrigt.

Båda skrattade.

De fortsatte nu fram till båtarna.

Abtras förvåning över allt han här såg var gränslös.

Och hans: --- O, Carl Modig! eller A, Nina! uttalade på högsvenska, voro mer än egendomliga att höra på denna främmande värld i eterhavet.

Emellertid kände sig de båda jordemänniskorna sömniga och Carl Modig sade till sin hustru:

--- Vänta --- vi måste sova ett litet slag. Jag skall under tiden sätta vår underlige väns intelligens på ännu ett prov ---

--- Töras vi sova?

--- Ja, absolut! Denne man skulle ej vilja göra oss illa för allt i världen. Snarare tvärt om. Han tycks förguda oss. Men vänta nu ---- och Carl sprang ned i en av båtarna.

Under tiden betraktade Nina Abtra.

--- Han måste vara mellan 60 och 70 jordiska år, tänkte hon. Men vilka kloka ögon ägde han ej, vilken renkultiverad intelligens låg ej i deras öppna, vänskapsfulla blick. Så trofast såg knappast en jordisk man på en annan. Och hur besynnerligt, att hela kroppsformen, allt, utom själva bakhuvudet, var så fullkomligt lika jordemänniskorna. Carl måste absolut förklara för mig hur detta kan vara möjligt. Men --- foten. De skulle ju leva »på stor fot», sade Carl.

Hon betraktade Abtras fötter.

De voro ej oformligt stora.

I detsamma kom Carl Modig tillbaka.

Han medförde en bok, ett pappersblock och en blyertspenna.

Så visade han Abtra, hur man på det vita papperet kunde få svarta streck med pennan.

Abtra tog pennan, såg ett ögonblick på Carl och tecknade sedan raskt och ledigt och utan att lyfta pennan från papperet, upp ingenjörens drag med en så slående likhet, att Nina gav till ett utrop.

Abtra såg på henne och skrattade.

Så visade Modig honom i boken han medtagit --- en zoologi --- de olika alfabetets bokstäver och lärde Abtra, efter tre gångers repetition, alla bokstävers ljud.

Detta fenomen till en fonetiker upprepade efter tjugu minuters tid alfabetet a-b-c-d-e, med en förvånansvärd rapphet och utan fel.

Nu gav Carl Modig honom zoologin, där människan och alla jordens djur voro avtecknade. Dessutom överlät han honom pappersblocket och pennan, varpå han och Nina sträckte upp ena armen och spärrade upp fingrarna. Abtra gjorde samma rörelse.

--- God natt! sade Carl.

Godnatt! svarade Abtra.

--- Jag hoppas att ni blir mycket lärd! replikerade Nina.

--- Mycket lärd! nickade Abtra.

--- Han är ett underdjur! sade Carl hänryckt till sin fru.

--- Underdjur, kom det från Abtra. Och så:

--- God natt --- mycket lärd --- underdjur --- Nina --- Carl Modig.

De två försvunno, alldeles överväldigade, i sin båt.

--- Vilket minne! sade Carl Modig.

--- Tänk, att sådant kan finnas! Hur förklarar du det? Vill du påstå, att, då allt annat här på månens andra sida svarar till jordens sydliga del --- »dess buckla» som du säger --- att de folk, som bebo jordens södra delar, äro mera intelligenta än de i norr? Det är ju alls ej så verkligheten.

--- Nej, du har rätt Själva intelligensen beror nog ej på »bucklan» och eterns press motsatt dragningen --- men dessa seleniter tyckas antingen hava en oerhört stor hjärna eller --- eller istället för våra två hjärnor, stora och lilla hjärnan, ha de tre hjärnor, den tredje speciellt organ för minne och snabbtänkande. Men detta är ju bara en spekulation.

--- Gott! Men varav kommer det sig, att de ej äro åttioen gånger mindre än vi? Månen väger ju åttioen gånger mindre.

--- Detta beror på, att Selenedalens invånare ju kunna anse sig bo på ett klot, som är så stort i diameter, som hela månbanan runt jorden --- ett oändligt lätt, oerhört stort klot eller ring. Förstår du detta, Nina?

--- Jaa --- men inte riktigt --- --- ---

--- Jo, det är så lätt. Liksom månen alltid vänder sin ena, den utdragna sidan mot jorden, så vänder hon ju alltid Selenedalen utåt från jorden, som är banans medelpunkt --- förstår du det nu?

--- Ja, nu begriper jag, hur du menar. --- Seleniterna veta kanske intet om vår jord?

--- Absolut intet. De kunna ej komma ut ur dalen, ej över de 500,000 meter eller 500 kilometer, som skilja Selenedalens ytterrand från den yttersta delen av månen som synes från jorden. Kunde de det, så skulle de se en väldig himlakropp stå stilla på himmeln. Det är vår jord! Där vid horisonten skulle den »lustvandrande» seleniten se henne stå orörligt stilla på en punkt av himmeln medan alla andra »stjärnorna» rörde sig precis på samma sätt som här på Selenedalens himmelskupol. Den väldiga jorden, lysande med till exempel halva ytan --- den åt solen --- »halvjord» således --- och på andra sidan åt zenit solen, lysande med alla sina blodröda protuberanser och sin glödande atmosfär på en kolsvart himmel. Ty där ingen atmosfär beslöjar dessa, skönjas himmelskropparna och deras konturer skarpt och tydligt. Jorden synes under loppet av 24 timmar, 1/15 av månnatten, som vi känna, vänder sig runt om sin axel utan att flytta sig från sin plats på himmeln. Först se vi till exempel Amerikas tvenne V avteckna sig, det ena över det andra på havets blågröna' bakgrund, därpå träder Stilla oceanen fram och följes av Asiens lastland och Indiska oceanen. Så komma Europa och Afrika och vid Amerikas båda V är varvet fullbordat. Detta har emellertid ingen selenit sett --- skall måhända heller aldrig se det.

De kastade ännu en blick ut över relingen.

Där satt den snabbtänkande seleniten fördjupad i sin zoologi.

Han tycktes rita eller skriva med blyertspennan på pappersblocket.