I sina vita kläder och khakihatt tog sig greve Hugo präktig ut, och hans starka solbränna framhävde ännu tydligare hans kraftiga muskler och starka senor på de blottade armarna och benen. Han var ett praktexemplar av en tjugufem års man.
Han steg ombord och räckte Carl Modig sin hand.
Ingenjören betänkte sig ett ögonblick --- så gav han greven sin, vände sig mot sitt sällskap och presenterade:
--- Mina herrar! Här ser ni en av de överraskningar jag berett er. Detta är greve Hugo Winterfeldt, som för väl ett par år sedan av mig sändes hit till Meteorön för att ockupera den för min räkning och hissa den svenska flaggan på ön. Har du flaggan uppe? Jaså inte --- det var slarvigt.
Greven vill säga något, men en blick på Carl Modig bragte honom till tystnad, och han förstod, att tiga vore guld, då däremot tala kunde betyda nästan vad som helst obehagligt.
Doktor Jurell kände Hugo från fordom.
Han visade sig situationen vuxen genom att utbrista:
--- Se goddag, gamle vän. Fursten av Meteorön har endast för mig omtalat din mission, och jag gratulerar dig med att vara den ende adelsmannen vid furst Carolus den förstes hov.
De andra beskådade den svenske greven som ett underdjur --- det var onekligen litet kuriöst att träffa en svensk adelsman nere på Söderhavsöarna så där apropå.
När hans ögon föllo på Emil Grane ryckte greven hastigt till ---
--- Ni --- ni --- ni påminner mig starkt om en ung dam jag känner ---
--- Antagligen om min kusin, Nina Örnklo ---
--- Aha --- er kusin?
--- Ja
--- Vill du följa mig ned i min hytt innan jag går i land?
Carl Modig antydde med en gest greven att följa sig och denne, som önskade ett slut på uppvisningen, följde villigt med under däck.
--- Vad menar du med det här? frågade greven.
Rösten var retad och förargad.
--- Med vad?
--- Med att presentera mig som din tjänare.
--- Tjänare är väl starkt.
--- Ja, kanske; men som din förvaltare.
--- Å --- bara att underlätta saken en smula för dig. För att undvika prat, förstår du. Varför behövde jag stå där uppe och tala om våra affärsförbindelser?
--- Nej, nu nog med skämt. Du känner väl ordspråket: Den som kommer först till kvarn, får först mala.
--- Givetvis. Men vem äger så kvarnen?
--- En stockholmsbankir.
--- Nej.
--- Jo visst.
--- Du menar Viktor Armlöf --- jag vet det.
--- Vet du?
--- Ja. Men det är fel. Allt som var presens får sättas i imperfektum. Han är alltså icke ägaren av Meteorön --- han var, sade Modig.
Hugo Winterfeldt bleknade märkbart.
--- Det har jag intet hört om --- intet telegram intet --- och vem är den nye ägaren?
Carl Modig lade ett kontrakt framför honom.
Han läste igenom det.
--- Det vill säga, att --- att du ---
--- Just det, min vän. Jag har genom advokat Julin underrättat Viktor Armlöf om ditt bedrägeri att taga min fars papper --- du såg ju namnet --- Abel Modig --- till nytta för vissa syften --- jag har löst Armiöf från hans förbindelser mot dig för precis den summa han givit ut --- och nu är du min förvaltare, min bäste vän. --- Skulle du önska att begå självmord, så står det dig fritt. Du har orsak nog. Först bedrägeri och så detta på Lavaön, när du ville visa mig bort från Meteorön. Du får göra som du vill. Som adelsman har du intet val. Jag har revolvrar. Vill du däremot levande lämna »Hasard» behöver du blott giva mig ditt hedersord på att från och med denna minut i intet stå mina planer emot.
--- Men --- men --- Nina?
--- Överlåter jag till dig.
--- Överlåter?
--- Ja, och med nöje. Behöver du pengar, kan du till och med få en check, så att du kommer hem rik mot löfte att i så fall gifta dig med henne.
Här spelade Carl Modig ett högt spel. Han älskade själv Nina. Skulle han lyckas? Skulle greven resonera så, som Modig hoppades: att en flicka, som en annan låter löpa, intet är att äga?
Hugo \Vinterfeldt tänkte ett ögonblick.
Så reste han sig och sade:
Vet du, Carl, egentligen är jag inte ond. Och du och jag voro ju så goda vänner innan detta med Nina kom emellan oss. Jag kapitulerar. Jag var förälskad i henne, det är sant --- men det har svalnat, och nu, den senaste tiden, var det endast skammen att draga sig tillbaka, som hindrade mig från att göra det. Jag går in på dina villkor, det har du mitt hedersord på ---
De växlade ett handslag ---
--- Gott, Hugo. Och nu --- hur långt har du hunnit?
--- Jag har drivit ned ett schakt ---
--- Och ---
--- Och nått ----
--- Nått järnet?
--- Ja.
--- Det är då en järnkärna?
--- Ja --- fy tusan.
--- Hur så?
Å --- man får ju inte ut en flisa av den.
Carl Modig skrattade.
--- Nej, med den metoden går det nog inte. Hur har du burit dig åt?
--- Sprängt --- det gick inte. Sågat --- det gick sakta. Så började vi med mejslar och stora släggor.
--- Ja, på det sättet blir det järnet så dyrt som koppar. Till och med i de stora, amerikanska koppargruvorna, där det finnes gedigen koppar, äro de ej glada om de finna ett allt för stort block nere i gruvan. De ha så stort besvär med att få sönder det, att de helst se att de slippa. Nej, du hade aldrig fått för ett öre i förtjänst på det sätt du tänkt --- nej, då år mitt projekt styvare.
Och den uppfinningsrike ingenjören, som hade för avsikt att låta sig slungas ut i rymden, men för sin vän Jurell sagt, att han ville utvinna diamanter, fann för greve Hugos räkning upp ännu en historia.
--- Jag skall smälta ut järnet.
--- På vilket sätt?
--- Jag använder ditt schakt och låter syra cirkulera på järnet, tills det uppstår ett allt större och större hål där nere. Så slår jag dit kalk, kvarts och kol och drar, genom sidohål, på bläster. Det smälta järnet får så genom sidohål rinna ut i mindre tackor --- förstår du?
--- Genialiskt --- snillrikt --- på mitt hedersord --- ja, då kan det bli något av Meteorön ---
De bägge herrarna gingo nu upp på däck --- greven ännu imponerad av ingenjörens storslagna plan: att urholka järnmassivet medelst syror och på så sätt göra det till dess egen ugn.
Denna sista idé, den, som han nu delgivit Hugo Winterfeldt, blev den officiella, som ingenjören nu i ett tal meddelade alla, församlade framme på fördäcket, dit han låtit kalla dem.
Och under det att hela besättningen och alla ombord jublade över den jättelika planen att smälta ut järnet ur ett helt berg, stego Carl Modig, greven, doktorn, professorn, Josef Smitt och Emil Grane ned i Hugo Winterfeldts väntande båt och roddes iland på den länge eftersökta Meteorön --- Carl Modigs furstendöme både som arv och som förvärvat.
Greve Hugo kunde knappast taga sina ögon från kajutpojken.
Vore hans by ej så brun, hans hår ej svart och stubbigt utan guldgult och lockigt, så skulle han vara Nina Örnklo upp i dagen ---
Just nu törnade roddbåten mot den sandiga stranden, och grevens tankar fingo annan sysselsättning, där han följde Meteoröns nye och rättmätige herre för att visa det arbete, han under sitt uppehåll på ön utfört.
Han gav en viskande order åt en av de arbetare, som rott båten. Denne avlägsnade sig springande uppåt ön och några minuter senare svajade den blågula flaggan över schaktbyggnaden.
Den sänktes och firades tre gånger.
Det var hälsningen till öns herre.
Det var jubel och en mäktig stämning hos alla.
Endast gamle professorn var ej riktigt nöjd.
Han mumlade:
--- Sablar i det, sablar i det snuset.
--- Vad menar farbror?
--- Mina observationer, gosse! De gå ej alls med denna starka magnet under våra fötter. Den kommer att influera på de fina instrumenten.
--- Tror farbror det?
--- Alldeles säkert.
--- Då har jag ett förslag.
--- Vilket?
--- Att farbror ägnar sin tid åt att studera, vilka verkningar denna jättemeteor kan hava haft på jorden i allmänhet vid dess hastiga och kraftiga nedslag.
--- Det var inte dumt, du Carl.
--- Nej, visst. Och vill farbror höra hur bästa vägen är efter min mening?
--- Det vill jag visst det. Du har en massa uppslag: Säg du bara hur du tänker.
--- Innan denna meteor föll ned till jorden, sade Carl Modig, kretsade den antagligen runt vår jord.
--- Mycket plausibelt.
--- Som en andra --- måne.
--- Ja --- a --- tänkbart.
--- Så störtade den ned. Varför kan inte jorden hava haft två månar? Mars har ju två, Jupiter fyra, Saturnus åtta. Kan för resten inte månen hava haft en måne? En liten måne som kretsat kring den? Om därför farbror inställde sina undersökningar just på månen, finge man kanske ett uppslag. Kan inte denna meteor hava ryckts bort från månens bakre sida? Och efterlämnat en kavitet där? Jag tycker farbror bör väga månen. Det går väl för sig trots Meteoröns magnetism?
--- Ja visst --- mycket väl.
--- Men väg den då! Så få vi se om något fattas.
På detta sätt ledde Carl Modig den gamle professorn precis dit han ville få honom --- till att studera månen --- utan att astronomen anade minsta oråd.
Emil Grane hade emellertid varit en intresserad åhörare till samtalet.
--- Förlåt, herr professor, inföll han då de bägge andra slutat.
--- Vad vill du, min unge vän?
--- Jo. Jag har lagt märke till något så besynnerligt med månen.
--- Såå.
--- Gubben står på huvudet!
--- Vad --- vad behagas.
--- Jag vet inte. Men vid ekvatorn där låg gubben i månen alldeles på sidan. Och när vi kommo längre söderut ställde den sig på huvudet ---
--- Du pratar
Men plötsligt höll professorn inne.
--- Sannerligen, sade han, gossen har rätt. Medan Sverige sågo »gubben» rätt, så se våra antipoder, det vill säga de som bo söder om ekvatorn, denna »gubbe» upp och ned --- sannerligen --- sannerligen --- det har jag då aldrig tänkt på förr ---
I detta ögonblick dånade ett skott, så åter ett och ett igen.
Skott på skott detonerade och ljudet rullade över ön, slog an mot korallrevets stränder, ekot mångfaldigade sig, rullade fram, skakande trumhinnorna.
Det var tjuguett dynamitskott som avfyrades för att salutera
Meteoröns herre ---
