När advokat Julin lämnat sin för detta myndling steg denne upp från stolen, i vilken han suttit, och gick ett par slag av och an på golvet.
--- Jag behöver vara ensam, mumlade han, ja, i sanning ensam. Mina tankar löpa utan ordning omkring i mitt huvud --- och klockan tio i morgon förmiddag har hon lovat att möta mig ute på Djurgården. Det tycks emellertid ej vara så hett med kärleken, då hon ej vill se mig förrän då. Nå --- jag längtar efter ett slut på det här --- ett ja eller ett nej --- denna ovisshet är alldeles outhärdlig --- den förstör mig.
Han tände en cigarr och hans tankar fingo en ny riktning.
--- Nej! Jag känner att jag måste ha litet förströelse --- om jag skulle åka upp till Hasselbacken ett slag.
Han telefonerade efter en droska och ringde så upp sin vän, doktor Jurell, som visserligen var tio år äldre men i alla fall sedan ett par år varit Modigs synnerligen gode rådgivare och vän. De hade korresponderat flitigt under den unge ingenjörens frånvaro i utlandet.
På Hasselbacken var det livligt, och de många vita studentmössorna livade upp humöret. Carl Modig kom snart ut ur sin litet tryckta sinnesstämning, och det var först vid supén, som ett par ord från doktor Jurell kommo honom att återvända till sina dystra tankar.
Doktor Jurell råkade nämligen säga, att greve Winterfeldt sedan ett och ett halvt år varit försvunnen från Stockholms horisont.
Carl Modig blev blossande röd.
--- Försvunnen?
--- Ja, så säger malisen.
--- Vad vet malisen mera? Har han rymt --- eller finns något annat skäl till hans försvinnande.
--- Mja --- man vet egentligen just ingenting.
Greve Hugo Winterfeldts namn förde med sig en hel här av minnen för den unge ingenjören, huvudsakligen bittra hågkomster.
Ty greven, ett par år äldre än Carl Modig, var den direkta orsaken till ingenjörens hastiga sortie för ett par år sedan och stod även i samband med vad han nyss halvt motvilligt medgivit inför sin farbror.
Greve Hugo Winterfeldt var Carl Modigs rival.
Han och greven gjorde båda den vackra Nina Örnklo sin kur. Det var här den grevliga titeln å ena sidan, den stora rikedomen å den andra som styrde tungans utslag på vågen, ty Nina Örnklo var en ovanligt kall och beräknande ungmö och kärlek spelade en mycket liten roll i hennes sökande efter en man. Hon föreföll att gynna båda lika mycket eller lika litet, och säker om skönhetens och ungdomens herravälde ännu i många år vid sina 21 år ansåg hon ej att det hastade med det slutliga valet.
--- Jaså, man vet ingenting? När reste då Winterfeldt?
--- Låt mig se, sade jag ett och ett halvt år sedan?
--- Ja ---
--- Det var nog längre sedan --- ja, så sannerligen var det inte strax efter din egen avresa.
--- Och man vet ingenting om orsaken till hans avresa?
--- Det glunkades en tid något om att han rest ut för att tjäna sig rik i Australien.
--- Såå.
--- Ja --- ja, jag kan ju tala om vad jag hört. Du har väl kommit över historien? Det vägde ju mellan dig och Hugo? Var det inte så?
--- Jo --- berätta du bara --- jag är kurerad, ljög Carl Modig.
--- Man visste, att du var rik, men utan ett adligt namn medan greve Hugo Winterfeldt var fattig, men bar en uråldrig grevekrona. Man antog, att Nina Örnklo, när hon väl en gång band sig --- Herre Gud hon är ju så ung ännu för resten, men man trodde det i alla fall --- att hon ville se båda dessa fördelar förenade i en och samma person. Nå --- detta sade man. Så reste ni båda. Malisen påstod, att du for ned till kontinenten för att köpa dig ett litet furstendöme och återvända med en klingande titel under det att greve Hugo reste ut för att bliva rik.
Modig betraktade sin vän eftersinnande.
Han reste strax efter mig, sade du? Och till Australien. Hur kom han på den idén?
--- Ryktet påstår att --- fröken Ornklo ingav honom den idén.
Fröken Örnklo!
--- Ja --- men det pratas ju så välsignat mycket. Man kan inte lita på hälften.
--- Nej det där kan man då nästan gå ed på, att det är lögn, förstås.
Carl Modig skrattade, ehuru icke riktigt hjärtligt. Han lämnade snart sin vän --- fast besluten att känna sig utsövd och i full vigör tills dagen därpå då han skulle möta sitt hjärtas dam.
Ty hon var det ännu.
Aldrig hade en kvinna korsat Carl Modigs väg, vilken så i sin person förenade allt ljuvt och behagligt som Nina Örnklo --- aldrig. Allt vackert, förfinat, nobelt trodde han sig finna hos denna unga flicka. Och det besynneriga var, att Carl Modig, som annars ej lät sig imponeras av något, varken av personer eller av händelser, inför denna unga flicka totalt förlorade huvudet. Hennes kurtis med andra märkte han ej ens; det enda lidandet beredde honom greve Hugo genom sin enträgenhet, vilken han dock helt och hållet tillskrev denne och ej Ninas inviter vilka han icke lade märke till.
--- Ett litet furstendöme, skrattade han för sig själv. Ett litet furstendöme! Så egendomligt! Och Nina yttrade verkligen även något sådant vid vårt sista samtal för ett par år sedan. Ett litet furstendöme! Och jag, som har för avsikt att erövra en hel ny värld. »Fursten av månen» --- »Hans majestät Carolus den förste av månen» --- »Månkejsaren» --- nej, det går inte, det blir flintskalliga titlar hela högen.
Med ens blev han tankfull.
--- Idén har han fått av Nina, säger ryktet. Ja --- ingen rök utan eld. Men jag begriper ej huru hon skulle kunna ingiva en man en dylik idé! Nå - jag skall försöka att få veta något om saken i morgon.
Och astrognostikern slumrade in, fjärran i sina tankar från månen
som lyste på natthimlen, men närmare två lysande stJärnor som tindrade
emot honom och vilkas stilla glans i drömmen tycktes närma sig honom
mera och mera för att till slut utbytas mot ett par strålande
kvinnoögon --- Ninas.
