Predikanten Arvid Henningsson och hans maka hade med stigande oro lagt märke till att breven från deras dotter Alma börjat bliva allt mera sällsynta. Till att börja med hade hon skrivit ända till två gånger varje vecka. Snart nog fingo de vara belåtna, om det kom ett var fjortonde dag, och nu, innan fullt ett år svunnit, sedan hennes avresa från hemmet, hade de icke haft ett meddelande från henne på cirka ett par månader.
Men nu kom det likväl ett. D. v. s. icke från Alma, men om henne. Brevskrivaren var en för de båda makarna helt och hållet okänd person. Han var i alla händelser en officiell personlighet, en representant för ordningsmakten, och den framställning han hade att göra herr Henningson var av synnerligen beklaglig innebörd.
Så här skrev han:
»Med anledning av att Eder dotter Alma Henningsson, som vistas här i staden men sedan en längre tid tillbaka saknar fast anställning, här beträtts med ett leverne, som påkallat myndigheternas ingripande mot henne, har jag förständigats att hos eder hemställa om hennes omhändertagande och avförande från staden. Flickan är nu i polisens vård, och hennes häktande för lösdriveri har varit ifrågasatt, men i anseende till hennes ungdom har prövats nyttigast att erbjuda eder såsom hennes föräldrar tillfälle att giva henne hem och fostran.»
Brevet gick som ett svärd genom föräldrarnas själar. Smärtan var obeskrivlig.
»Detta var dock mera, än vad man kunnat drömma om», utbrast fru. Henningsson och gömde ansiktet med de strida tårarna i sitt förkläde.
»Ja, inga förebråelser höves oss nu», svarade mannen, »men du torde dock kunna draga dig till minnes, att jag, då det var fråga om hennes avresa till H., hade mina starka betänkligheter. Vi ha ju alltid varit ense om, att Alma visat åtskilliga mindre vackra böjelser, och jag befarade, att livet i en större stad med dess mångskiftande frestelser skulle kunna bli ödesdigert nog för henne.»
»Ack, jag minnes det mer än väl, käre make, det var mitt oförstånd, jag inser det tillfullo, och jag förebrår mig själv.»
»Förebrå oss få vi göra båda. Men därmed ha vi i alla fall litet eller intet vunnit. Nu är frågan, huru det skall bli med barnet härefter. Det var i alla fall hyggligt av vederbörande myndigheter att på detta sätt underrätta oss.»
»Och du reser, Arvid?»
»Naturligtvis, i denna dag. Låt mig se, jag hinner med 4.20 och kommer till H. med sista tåget i kväll; och i morgon eftermiddag äro vi hemma. Inte sant Emma, det blir ju bra?»
Men fru Emma Henningsson satt tyst och endast stirrade såsom en drömmande framför sig. Det låg ett omätligt djup av vemod i hennes tåreglänsande ögon.
»Säg, Emma», fortfor maken och rörde milt vid hennes hand, »du hörde mig visst ej?»
»Ack, kära du, förlåt mig! Jag var så försjunken i tankar. Den stod så livslevande för mig den stund, då jag första gången likasom av egna krafter tog henne i mina armar. Jag hade just för första gången fått tillstånd att sitta uppe. Du var inne du med, Arvid; kan du minnas det? Du var så mån om att få stoppa alla filtar och kuddar du kunde få tag i omkring mig, men jag var ivrig, att de skulle räcka mig flickan. Jag minnes, huru jag tryckte hennes lilla ansikte till mitt eget och tiggde och bad henne, att hon skulle titta upp. När jag då fann, att hon hade bruna ögon, alldeles som du Arvid, ack, vad jag tyckte det var roligt. När vi så blevo för oss själva, du och jag, då föreslog jag, att du skulle böja dina knän och bedja Gud, att lilla Alma skulle växa upp till en Herrens tjänarinna. Och det gjorde du, Arvid. Jag skulle kunna upprepa en hel del av vad du sade i bönen, fastän att det nu är sjutton år sedan. Och jag skulle vilja fråga, Arvid: Har det under dessa sjutton år gått en enda dag, då vi icke bedit för henne?»
»Det tror jag icke, Emma, att det gjort.»
»Och ändock vederfares oss detta?»
»Väl, min kära lilla hustru, nu skola vi icke öka vår prövnings bitterhet genom att knota mot Gud. Sjutton års bönekamp får under inga omständigheter anses som förspilld möda. Nej, nej! Tvärtom, skriften säger, att vi hava de böner vi bedit. Låtom oss villigt erkänna, det vi icke samtidigt med, att vi bedit, övat den tuktan i hemmet, som vi bort. Det är följderna av vår slapphet, som nu äro över oss, det är saken. Låt oss i ödmjukhet bära vårt straff, men upphöra att bedja? - Aldrig! I alla händelser reser jag 4.20 i e. m., det var det jag sade nyss, fastän du icke hörde.»
»Ack ja, kära, res och kom hem så fort du kan med flickan.»
Henningsson grep sig härefter genast an med förberedelserna till resan. Dessa behövde för övrigt ej bli så vidlyftiga. De båda makarna avskilde en god stund före avresan till en brinnande bönekamp för det vilselupna barnet. Och den bönekampen gav öppen väg för hoppets strålar att tränga till hjärtats djup. Att ett så många böners barn icke kunde gå förlorat, syntes dem nu mera visst.
Med denna visshet i sin ande for ock herr Henningsson åstad att hämta hem sorgebarnet. Till H. hann han rätt sent på kvällen. Det kändes smärtsammare än han ville tänka på att få lov styra sina steg till polisstationen för att där finna sitt barn. Men han gick med samlat mod, ännu styrkt av bönekampen före avresan.
På polisstationen mottogs den prövade familjefadern med mycken hänsynsfullhet. Man meddelade honom, att de haft flickan i förvar under dagens lopp, men på hennes enträgna begäran och sedan hon högtidligen förbundit sig att gå till en väninna för att stanna hos henne över natten, hade man låtit henne gå. Något verkligt bindande skäl att hålla henne kvar hade ju icke heller förelegat. Emellertid hade man senare förvissat sig om, att hon aldrig inträffat hos den uppgivna väninnan, varför det kunde tagas för tämligen säkert, att hon nu befann sig ute på äventyr igen.
»Gott, då går jag naturligtvis ut och söker upp henne», förklarade predikanten.
Den tillstädesvarande poliskommissarien bugade gillande och sade sig vilja sända med herr Henningsson en civilklädd poliskonstapel. För detta tillmötesgående uttalade Henningsson sin tacksamhet, så mycket mera som han ju föga kände de ställen inom staden, på vilka hon kunde tänkas ha hamnat.
När predikanten, väl utkommen på gatan, började övertänka det ärende, i vilket han nu var stadd, behövde han uppkalla all sin kraft för att icke uppgivas av smärta. Detta var dock något, som gått utöver alla hans föreställningar rörande hans dotter. Men var hans prövning smärtsam, så var den även lärorik. Aldrig hade liknelsen om herden, som gått ut att söka sitt förlorade får, synts honom mera talande.
Detektiven i hans sällskap var tydligen rätt snart på det klara med, var den bortlupna borde sökas. Vägen styrdes sålunda till ett redan sedan länge illa anskrivet kafé. Det visade sig genast, att konstapeln gissat rätt. Ingen i den av gäster till större delen fyllda lokalen fäste sig vid de båda herrarnas inträde. Osedda slogo de sig ned vid ett bord innanför dörren. Det blev herr Henningsson snart nog möjligt att från sin plats upptäcka sin dotter. Hennes enda sällskap vid bordet var en medelålders man, vars hela uppsyn var ämnad att ingiva äckel. Hans blickar, hans miner och hans åtbörder vid det lilla bordet lät betraktaren osökt tänka på katten, som fångat en fågel och i njutning över sin fångst leker med rovet, innan han äter upp det. Emellan dem stodo tvenne ölflaskor av allt att döma nyss tömda. De båda herrarna vid dörren sågo förföraren beställa en ny flaska, som den slamsiga uppasserskan snart infann sig med.
»Nu tror jag det är tid för mig», sade halvhögt herr Henningsson till konstapeln.
»Gott, och när ni tagit hand om flickan, haffar jag den där gynnaren. Vi ha verkligen åtskilligt otalt med honom i polisen.»
Just nu tömde mannen flaskan i Almas glas. Det låg över hela skådespelet en infernalisk ondska, som för ett ögonblick bragte den eljes mycket besinningsfulle predikanten alldeles ur jämvikten. Darrande av undertryckt rörelse gick han fram till bordet och stod om ett ögonblick bakom sin dotters rygg. Beslutsamt grep han det för dottern ämnade ölglaset och slog det med kraft i golvet så att glasskärvorna flögo golvet omkring. Mannen i Almas sällskap blev utomordentligt förbluffad, men retad tillika som en hund, från vilken man rycker en läckerhet. Han reste sig och mättade med knuten hand ett slag åt »inkräktaren».
Men bredvid honom stod i samma ögonblick detektiven. Denne var en i sitt yrke mycket beprövad man, mycket godmodig tillika och ej heller så litet humoristisk.
»Hör hit, min gosse», sade konstapeln med ett nog så bastant grepp om mannens lyftade arm. »Det där är en historia mellan far och dotter, och den böra du och jag helst icke lägga oss i. För övrigt gör du mig sällskap härefter. Vi ha visst litet att klara upp, du och jag.»
Mannen slokade genast till och fann för gott att utan vidare finna sig i denna omläggning av kvällens festprogram.
Även ställets beskäftiga gamla värdinna hade skyndat till, synbarligen ytterst upprörd över förlusten av sitt glas. Henne klappade den välvillige detektiven på axeln:
»Vi göra inga omständigheter av det där, lilla frun, jag garanterar, att ni får betalt för det där glaset.»
Denna skiljedom var till full belåtenhet, och den rotrunda gumman försvann lika fort som hon kommit.
Även Alma hade rest sig upp och mötte under obeskrivlig häpnad sin fars blickar. Då denne såg ni i de stora bruna ögonen, över vilka nu tydligen något av rusets glans vilade, förbyttes hans nyss utbrutna vrede i den djupaste smärta.
Alma Henningsson var ytterligt karaktärssvag och rov för en olycklig njutningslystnad, men hon var dess bättre icke bliven någon hård eller fräck ung kvinna. Hennes hjärta kunde sägas ligga öppet för snart sagt vad som helst. Hennes olycka hade varit, att hon icke rustats för kampen mot stadslivets frestelser. Det oförmodade mötet med fadern verkade nästan tillintetgörande på flickan, eller rättare, det väckte till liv hennes ännu lånat ifrån dödade bättre känslor. Hon sträckte båda sina händer emot honom, men allt vad hon förmådde framstamma, så var det: »Pappa, o, pappa»!
»Se så, mitt barn», svarade fadern och tryckte hennes händer, »nu följas vi, du och jag.»
Därmed trädde de ut på gatan, dit poliskonstapeln och hans »kund» hade kommit omedelbart förut.
»Tack för i afton, herr Henningsson», yttrade detektiven och tillade: »Nu är det nästan som det heter i leken: 'När vann ta'r sin, så ta'r jag min'.»
»Tack, tack för hjälpen, konstapeln», svarade predikanten och kunde, trots den smärta han kände, icke alldeles avhålla sig från att le åt polismannens lilla rolighet.
På ett fridfullt hem för resande återfinna vi en stund senare herr Henningsson och hans arma dotter. Den senare har redan förmåtts att kläda av sig och gå till sängs, varpå hon så gott som genast insomnat. Hon sov tungt, det var ej barnets stilla oskuldsfulla sömn, det var en sömn i rus. Det fylliga, välformade ansiktet var nu präglat av en rödbrusighet, som, jämte de torra läpparnas oupphörliga rörelser såsom av brännande törst, tydde på den vällustigas sömn. De vackert och kraftigt formade armarna höllo sig ovanpå täcket, trots det att fadern gång på gång stoppat dem därinunder.
Ja, sådan låg hon där, barnet, kring vars huvud varma böner susat i sjutton år. Vid sidan av hennes bädd stod hennes fader. Med korslagda armar och sänkt huvud betraktade han sin arma flicka. Det låg ett omätligt djup av sorg i hans blick.
I mer än tjugu år har jag predikat för andra och manat till vaksamhet över ungdomens stigar; och så har detta hänt mig själv, suckade han. Väl, må jag lida, fortfor han, för den del även jag har i den föräldraflathet, som är ett av tidens lyten - ja, som är ingenting mindre än en riksolycka; men jag kallar tillika, o Gud, din hämnd över rusdrycks- och osedlighetstrafiken i landet, som till det uppväxande släktets fördärv så ohejdat välver fram över land och stad.
Allt djupare försjönk den förkrossade fadern i sina tankar och drömmar, och allt mera smäktande betraktade han de väl av lasten tecknade men ändock kära anletsdragen. Ack, han mindes nu så väl även han den där oförgätliga stunden, då, sedan han hjälpt sin hustru att sitta upp i bädden och stoppat kuddar och filtar om henne, han lagt Alma i hennes ännu svaga armar. Han mindes hennes oförställda glädje, då hon upptäckt, att flickan hade bruna ögon precis som han. Själv hade han satt sig på sängens kant, och med obeskrivlig fadersglädje hade han lyssnat till den oändliga modersfröjd, som hans maka endast förmådde jollra fram. Ja, han mindes allt så väl - och nu, detta!
Utan att han själv visste det, hade han börjat gå fram och tillbaka i rummet, medan han höll sina händer krampaktigt slutna.
Han stannade plötsligt. O Gud, förlåt mig, utbrast han, förlåt min överilning. Jag borde veta det, att du allt förmår, och att ingenting är dig för svårt. Du kan, du skall frälsa min dotter.
Henningsson hade satt sig ned på en stol, han ville söka några timmars vila i den bädd, som var honom tämligen enkelt beredd på en soffa i rummet. Dessförinnan ville han dock, sin vana trogen, uppehålla sig en stund vid något av Herrens ord. Han läste Lukas 7 om synderskan vid Jesu fötter, och han greps som aldrig förr vid talet om den omätliga kärlek, som kunde gå fram ur denna kvinnas hjärta, en gång så besudlat, så skuldbelastat.
Detta var då möjligt. »Hans blod den sämste rena kan». Ännu en gång stod han med korslagda armar och sänkt huvud och betraktade sitt barn. Därvid uppflammade en aldrig förnummen kärlek till henne i hans hjärta. Våg efter våg av denna kärlek slog genom hans själ, och för dessa vågor slogos tvivlets skuggor bort, och hoppet lyste in i hans hjärta, hoppet, som nyss utstrålat från gudomligt löftesord. »Hans blod den sämste rena kan».
Han kunde ej längre motstå sitt hjärtas kärlek. Han böjde sig över sin ovärdiga dotter och slog sina armar omkring henne, medan han tryckte en innerlig kyss mot hennes läppar.
Då slog, Alma upp sina stora bruna ögon och stirrade på fadern. Denne smekte hennes panna och viskade: »Mitt barn, 'Hans blod den sämste rena kan'.»
Men Alma slöt genast sina ögon igen, hon hade ingenting förstått, ty hon hade icke egentligen vaknat.
Då gick herr Henningsson till sängs även han. Han
var glad nu, ty han visste, att hans dotter skulle bli frälst.
Han visste det och fröjdades, även med utsikt om att
få med sin maka kämpa bönens kamp i sjutton år
till.
