Det i den gamla kyrkan utlysta mötet höll just på att taga sin början. Man sjöng, åtminstone psalmen. Kyrkan var överfylld, och den gamle vaktmästaren var tillsagd att inte släppa in en själ mera. Flera hade också av denna anledning nödgats vända om, och vaktmästaren befann sig nu allena ute i den svagt upplysta förstugan. Då uppenbarade sig plötsligt en yngre kvinna i dörren. Hon var outsägligt blek, och dragen föreföllo tärda, men en betydlig intelligens lyste likväl därur, och själfullhet röjdes i de mörka, djupt liggande ögonen. Dräkten var torftig, och om veka skuldror var en ej alltför tjock schal sluten. Hon fäste en spörjande blick på kyrkovaktaren. »Fullt! Inte en plats återstår», försäkra denne med dämpad röst, ty där inne hade nu bönen vidtagit.
»Ja, men...» tillät sig, kvinnan att vädjande invända och riktade en meningsfylld blick mot en liten vitmålad dörr, den som ledde upp till läktartrappan. Den gamle stöten betänkte sig ett ögonblick. Med ens sade honom en röst i hans hjärta, att denna varelse icke borde avvisas från det föredrag, som här skulle hållas. Han gick fram till den lilla dörren, öppnade den och såg upp i den halvmörka trappan, varpå han åt kvinnan gjorde med huvudet en inbjudande rörelse. Med ljudlösa steg hjälpte sig den olyckliga varelsen upp för trappan och satte sig med mycken försiktighet ned på ett av de övre trappstegen. Den trånga läktaren var avsedd endast för. orgeln, vadan endast orgelnisten och orgeltramparen voro tillfinnandes däruppe. Ingenting hindrade emellertid, att vad som förehades där nere i kyrkan fullt ut uppfattades från den undangömda plats, Rut Adolfson intagit.
Kvällens talare var pastor Edgard Lind, och hans ämne var: »Äktenskap och äktenskapsbrytare». Föredraget utvecklade sig till en harmfylld protest mot alla lösligheter på familjelivets område.
»Ett ord vill jag säga till dem, som föröda äktenskapen», så ljödo orden, »till dem, som lägga hemmen öde genom svek och list. Jag hatar deras verk, ty i mitt folks skog fräta de trädens märg och fylla marken med vindfällen. De unga skottens rötter skada de, så att livssaften borttorkar, och själva fröna gnaga de sönder, innan de ens kommit i jorden. Det är sinnlighetens banérförare, mitt ord vill drabba, dem framför allt, som kalla sig siare och skalder och som dikta vårt folk till döden, dikta förrädiska lögner och med sin förledande sång locka Sveriges söner och döttrar bort från hederns fasta stig ned i vällustens stiglösa, stinkande träsk - - -»
Med dessa och mänga andra ord besvor talaren sina åhörare att öppna en oförsonlig strid mot lättsinnet i tiden.
Rut satt hopkrupen och orörlig i läktartrappan. Hennes hjärta var hårt och sinnet bittert.
»Vårt folk tage sin tillflykt till Gud», så slöt pastorn sitt anförande, »ty i ingen annan är frälsningen. Må de som nu lida, som i en eller annan mening blivit offer för det överhandtagande lättsinnet, se upp till honom. Där strålar hoppet ännu, men endast där.»
Vid föredragets slut sjöng skaran med genomträngande känsla och kraft på förslag av föredragshållaren:
»Vaka själ och bedoch till strids dig red.
Räds att frestarn lägger snaran,
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka själ och bed.»
Allvarsstämd drog skaran ut ur templet och skingrades. Bland de sista nalkades pastorn dörren. Han hejdades av kyrkovaktaren, som viskade honom i örat, att en kvinna dröjde i läktartrappan, och att hon uttalat önskan att få tala med föreläsaren.
Ej just ovan med dylika framställningar från sina åhörare, lät sig pastorn helt lugnt ledas fram till läktartrappan, där den gamle kyrkovaktaren öppnade. Mitt i trappan hade Rut stannat. Hon hade med högra handen gripit om den grova ledstången. Den slitna schalen hade samtidigt vikits från skuldran, varigenom den marmorvita, nästan aristokratiskt formade armen blottats. Ryggen hade funnit stöd mot den åldriga kyrkomuren, och det obetäckta huvudet bar hon högt, nästan trotsigt. Det bleka men ännu vackra ansiktet framträdde omramat av en glänsande svart hårmassa. Nästan som en vålnad stod hon där, en sällsam uppenbarelse i varje fall. Rädd blev ej Edgard Lind, men väl fylld av undran.
»Förlåt, att jag besvärar er», började den unga kvinnan lågmält, »men - men jag undrar, om ni själv begriper de ting, varom ni talat. Det synes mig knappast vara så, ty då skulle ni ej ha talat ett så förblomstrat språk, som ni verkligen gjort här i afton. Jag menar, att ni borde säga rent ut, hurudana männen äro - att de äro ena - - - allihop.»
Vid det sista sänkte hon rösten nästan till en väsning. Gestalten lutade hon i detsamma betydligt framåt, och ur de stora mörka ögonen lyste en själ i uppror.
Den unga kvinnans ord och åtbörd hade kunnat skära vem som helst genom märg och ben; och även pastor Lind, ehuru van vid rätt mycket i den vägen, kände sig gripen. Han bibehöll dock sitt blida lugn.
»Se så, min vän», sade han och räckte henne sin hand, »var så god och stig ned och låt oss talas vid. Vore så kärt, om jag på något vis kunde tjäna er.»
Det milda svaret stillade med ens den olyckliga kvinnans upphetsning. Hon var, åtminstone sedan månader tillbaka, särdeles ovan vid att så tilltalas. Villigt räckte hon den vänlige pastorn sin hand, och lät sig utan motstånd dragas ned för trappan. En ström av medkänsla genomträngde Edgard Lind, då han slöt denna lilla, nästan späda hand i sin och kände dess fina darrning.
Komna ned i förstugan, höll han hennes hand fortfarande fast sluten i sin.
»Då ni kallat på mig», sade han, »förstår jag, att något är, som gör er beklämd till sinnes. Vi behöva talas vid, ni och jag, ni bereder därmed mig en glädje; och kanske Gud vill låta mig tjäna er till en smula tröst i eder bedrövelse. Se så, nu gå vi in i kyrkan och sitta ned i en bänk. Vaktmästaren vill säkert ha litet tålamod med oss.»
Denna senare förmodan uttalade pastorn med ett vänligt leende, vänd mot gamle »stöten». Denne gav endast en bifallande bugning till svar.
Rut, nu skamsen över sin nyss visade förivring, tvekade. Predikanten, som ännu ej släppt hennes hand, gav emellertid intryck av, att han ämnade göra sig åtlydd. Och Rut följde med, sakta och förödmjukad i sin känsla. Innanför dörren stannade de båda. Ett enda ljus lyste ännu därinne längst fram. Dess bleka skimmer belyste den enkla altartavlan. Denna föreställde Kristus consolator. Det var Thorvaldsens bild av frälsaren med den öppnade famnen och omätlig kärlek uttryckt i de majestätiska dragen. Där över lästes orden: »Kommen till mig, I alle, som arbeten och ären betungade»!
Allt detta föll Rut med ens i ögonen. I kyrkan hade hon icke varit på år och dag. Som barn hade hon gått där ofta. Och långt ifrån utplånade voro intrycken från denna tid. Tvärtom gjorde de sig mäktigt påminda just nu.
Högtidligt sakta började de sin vandring fram mot koret. Orgelnisten, som stannat kvar på sin läktare i väntan på allas avlägsnande, trodde sig nu lämnad ensam med sin gamle trampare och ville begagna tillfället att spela över ett nyfunnet stycke. Härav kom sig, att vandringen fram till koret, varunder pastor Lind alltjämt slöt den bedrövade Ruts hand i sin, skedde vid tonerna av en smäktande ljuv melodi. Så levande och varm tedde sig där framme den öppna frälsarfamnen, det var som om hon gått rakt in i den, för att känna hoppet strömma sig till mötes.
»Se här», sade pastorn, och bjöd kvinnan sitta ner på främsta bänken. »Nu vill ni säkert berätta om er själv och er sorg för mig, inte sant?»
Orgelnisten, som nu upptäckt talaren och hans åhörarinna, avslöt sitt spel.
»Ja, men först må jag då säga», svarade Rut, »att jag var ohövlig därborta i läktartrappan; jag förivrade mig, jag, gör så ofta. Och nu är jag villig att bedja om ursäkt.»
»Det där tala vi icke mera om, min vän. Livet har, om jag förstår saken rätt, farit åtskilligt hårdhänt fram med er. Edert sinnes förbittring torde ha sina givna orsaker. Och så länge ni icke funnit er hjälp och er tröst i Gud, finner jag er tillfälliga upphetsning mycket förklarlig. Mig har ni icke sårat, och jag är alldeles viss om, att ni icke är någon dålig eller hård flicka.»
»Men då känner ni icke rätta förhållandet, herr pastor. Jag är en dålig flicka, en fallen. Det vet varenda en i detta samhälle. Men även min framtid var en gång ljus och mitt förflutna rent. Så kom förföraren en dag. Och olyckan ville, att jag då genom en tids läsning av Ellen Key och vissa s. k. skönlitterära böcker berett mig själv för fall. Åtminstone blev jag genom detta lättare ett rov för frestelsen, än jag annars skulle ha blivit. Verkliga förhållandet är dock, att den man, som fick mitt hjärtas tro, gick till väga med en förslagenhet utan like. Jag trodde på honom som på guld. Och så bringade han mig till underkastelse för sin vilja. När följderna började visa sig, övergav han mig; och senare fick jag veta, att han var gift och var fader till flera barn. Mina anhöriga nekade mig allt hägn hos sig, och alla mina vänner vände sig med avsky bort. Hit kom jag, omsider och mottogs av en avlägsen släkting, som visat förbarmande mot mig och min nu halvårsgamla flicka. Ni vet då nu likväl, herr pastor, att jag är en dålig och en olycklig kvinna.»
»En olycklig, det kan jag förstå, men en dålig därom är jag icke övertygad.»
»Ja, men alla människor här ha för det mesta endast hårda ord till mig.»
»Nåväl, det kanske också jag haft, om jag råkat samman med er den tid, då ni lekte med elden och ej ville se faran. Nu har ni drabbats av edert öde, och nu är det fåkunnigheten endast, som kan vara hård mot er. Nu förtjänar ni blott deltagande.»
Nu glänste tårar i de stora mörka ögonen.
»Ack, pastorn, ni kan omöjligen fatta, huru det kännes att vid tjugu års ålder se sitt livs sol ha gått ner i mörker. Jag är fri att säga er, att också jag en gång drömde om lyckan i eget hem och vid en älskad makes sida. Ja, tror ni icke, att jag i andanom sett mig själv möta min brudgum vid altaret? Och nu, vad är jag bliven? Säg, förvånar det er, att jag är bittert olycklig, och att jag stundom önskar mig döden?»
»Nej, visserligen icke. Men tänk, om det skulle bli min outsägliga förmån att få visa er, att ert livs sol alls icke gått ner i mörker. Må vara att mörka moln höljt henne. Dessa moln äro edra synder, men dem har Gud lovat utstryka samma ögonblick, ni i bekännelse och bön vänder er till honom. Nej, min vän, er framtid kan komma att stråla i ljus än en gång. Och den skall komma att göra det. Ni önskar er döden! Ack kära, vare det långt ifrån er! Ni har ännu så mycket, som gör livet värt att leva; och främst av allt har ni ert barn.»
»Mitt barn! Ett oäkta barn! Det är ju min skam!»
»Misstag, min vän. 'Oäkta' är ju visserligen, då det gäller barn födda utom äktenskapet, ett uttryck som vunnit användning, men det är icke desto mindre ett mycket oegentligt talesätt. Er lilla flicka är då så visst och sant lika äkta människa som något annat barn. Och vad er själv beträffar, så har ni samma rätt till aktning för edra moderskänslor som någon annan. I edert barns uppfostran har ni en den allra härligaste livsuppgift, som kan tänkas. Och i denna väntar er en välsignelse nog rik, för att ni skall tacka Gud för varje dag, ni får leva.»
Edgard Lind hade talat med tilltagande värma, och Rut lyssnade. Så hade ingen förut talat till henne, och pastorns ord underlät icke att beröra hennes hjärtas djup. Något av tron på livet började spira i hennes bröst.
Pastorn förnam, att han icke talat förgäves och beslöt sig för att vinna ett omedelbart resultat.
»Hör, min vän», fortfor han och fattade därvid båda hennes händer i sina och tryckte dem ömt. »Edert en gång begångna felsteg har helt visst och väsentligen omlagt planen för eder framtid, men icke nödvändigtvis olyckliggjort den. Nej, alls icke! Ännu strålar er hoppet till möte, strålar från korset. Hör, min vän! Nyss sade ni, att också ni en gång drömde om att få vandra till altaret för att där möta er brudgum. Nåväl, ni är där nu och er brudgum väntar er med öppnad famn, er själs brudgum. Han, som i osläcklig kärlek gav sitt liv för syndare. Ni kan få förenas med honom här i kväll, förenas för livet. Det vill säga, ni uppger er bitterhet och kännes vid er synd. Ni ger er Guds kärlek till rov och försöker förlåta även den man, som en gång bedrog er. Ni kommer som den skuldbelastade, den i sig själv intet varande, och just sådan faller ni till mästarens fötter. Säg, vill ni?»
Nu kände han, huru de späda små händerna märkbart darrade i hans. Stora tårar sköljde de bleka kinderna, och huvudet med den glänsande svarta hårmassan böjdes djupare, till dess den vita pannan stödde sig mot pastorns skuldra. Pastorn kände en glädje såsom vid mognad skörd. Varsamt reste han sig och lyfte samtidigt Rut upp på hennes fötter. Båda stodo vända mot altaret.
Pastor Edgard Lind var frikyrkoman. Väl var den gamla landskyrkan upplåten för hans föredrag. Att han vid dess altarrund skulle knäböja i bön, var dock något, som aldrig legat för hans tanke, men där han nu stod vid den ångerfulla synderskans sida och såg hennes tårar, hörde hennes snyftningar, ack, huru fullständigt förföll icke varje fördom, och huru av sig själv vek icke all trångsynthet. Pastor Lind knäböjde, och honom följde Rut, synderskan, nu vorden en brud vid altarrunden, ej med myrtenkrans vid tinning, ej med slöja, ej i tärnors ring, men krönt likväl, krönt med barmhärtighet och nåd, och omsusad av Guds änglar, utsända nu till tjänst för henne, som saligheten ärva skulle.
Från sin plats på läktaren hade orgelnisten, en gudfruktig gammal man, uppfattat hela sammanhanget med den unga kvinnans kvardröjande i kyrkan. Och då han såg henne vid predikantens sida nedfalla i bön, greps han i sitt hjärtas djup och liksom därtill förmådd av en osynlig makt, vred han sig till rätta mot tangenterna och började spela, och till de veka vädjande tonerna sjöng han med röst, så känslig och mild:
Du kallar mig så ljuvt,min frälsare, till dig,
att renas i ditt dyra blod,
som rann på Golgata för mig.
Med min synd jag flyr,
frälsare, till dig.
Två mig i ditt dyra blod
och rena även mig.
I den sången fann ock botgörerskan sina känslor tolkade.
*
En stund senare och då det redan var midnatt, smög Rut in på sitt rum. I den grovt tillhuggna vaggan sov sött liten Signhild. Rut lade skyndsamt schalen av från skuldran. Hon strålade av lycka, strålade som den brud, hon nu var. Hon hastade fram till vaggan och knäböjde. Hon såg på sitt barn såsom hon aldrig förr sett. En omätlig kärlek steg ur hennes själ upp till barnet.
»Du slumrar», viskade hon, och kysste den oskuldsfulla
pannan. »Ja slumra, Signhild! Slumra, min älskling.
När du vaknar igen, skall du finna din mor, för första
gången riktigt din mor i känsla och gärning.
Tänk du, barnet mitt, din mor har funnit sin brudgum, har haft
sitt bröllop. Vi skola leva, du och jag, leva och fröjdas,
ty hoppet står oss åter.
