Det är skrivet: du skall icke dräpa.
Vi veta visserligen alla, att det ofta är nödvändigt att döda. Men måhända ligger det likväl något i det gamla ordet. Trots det lager av damm, som under tillvarons ständiga krigstillstånd under årens lopp hunnit breda över mitt samvete, händer det stundom ännu att jag känner en rysning, då jag tänker på några av de mord jag begått. Jag erinrar mig icke alla. Några av dem voro också nödvändiga, och över dem känner jag ingen ånger.
Men bland dem som jag dödat av elakhet eller nyck, erinrar jag mig framför andra en liten fågel, en spindel och en räv.
De flesta barn äro elaka. Då jag var barn ungicks jag en tid med en gosse, som var ännu elakare än jag. Han lärde mig att skjuta med slangbåge. Då sommarlovet kom, gingo vi varje dag i skogen med våra bågar; och vi kunde icke se en liten fågel, som satt kvittrande på sin gren, utan att strax lägga en sten i bågen och skjuta. Men vi träffade nästan aldrig. Fåglarna liksom andra djur ha lärt sig att vara på sin vakt mot människan, och vi hunno knappast sikta förrän fågeln försvann som en prick i det blå. Denna ständiga otur gjorde oss så vidunderligt elaka, att vi till sist ansågo det vara en hederssak för oss att döda en liten fågel, på vad sätt det än skulle ske.
Så hände det en dag - och det var icke i skogen, utan i en vrå av trädgården, som hörde till lantstället där vi bodde - att vi i en buske fingo se en liten fågelunge, som ännu icke hade lärt sig flyga, utan bara kunde hoppa från gren till gren. Utan att betänka oss ett ögonblick, smögo vi oss så nära som möjligt och sköto av våra slangbågar. Fågelungen föll till marken; men den var icke riktigt död. Den låg där i gräset med vidöppen näbb, och i näbben rörde sig den lilla tungan. Också ögonen levde. Vi stodo villrådiga, blodröda av blygsel, och sågo på varandra. Vad skulle vi göra? Skulle vi döda den? Och sedan, vad skulle vi göra med en liten död fågel?
- Han dör snart av sig själv, sade min kamrat.
- Ja, svarade jag, han kna inte leva länge.
Vi kände, att ingen av oss vågade röra vid honom mera.
Solen hade icke gått i moln, och fåglarna sjöngo alltjämt i träden. Men vi smögo oss bort utan att se på varandra, och vi lekte aldrig mera i denna vrå av trädgården.
Varför dödade jag spindeln? Det var icke av elakhet, det var rent impulsivt, emedan den skrämde mig.
Det var i Hamburg. Jag satt ensam på ett hotellrum och läste i en bok. Det elektriska ljuset föll vitt och kallt över de vita bladen i min bok. Jag hade tänt alla glödlamporna i rummet. Det var tyst omkring mig, intet annat ljud än av pendylen, som pickade på kakelugnsfrisen, och av bladen, som jag vände. Det var en dimmig höstkväll, stadens alla osunda dunster trängde in i rummet och förgiftade mitt lynne. Då och då såg jag upp från boken och ut genom fönstret: den döda och tomma Alstern i dimma, gasblossen på Lombardbrücke...
Med ens kände jag något, som rörde vid min hand. Det var en jättestor spindel, luden och fet, som kröp över min hand och ned i boken, som jag läste. Då han såg, att jag betraktade honom, började han springa. Jag sprang upp från stolen och kastade boken långt ifrån mig, blek av fasa. Men spindeln hade redan hunnit springa utför mitt ena ben och ned på golvet; som ett trådnystan rullade han mitt över rummet med en fart, som om han haft eld i bakbenen. Jag måste döda honom, jag kände det som enkelt nödvärn. Jag tog upp boken från golvet, slungade den över spindeln och krossade honom.
Hur är det, finns det icke en gammal vidskepelse som bjuder, att man aldrig ska döda en spindel?
Jag vågade icke röra vid boken. Jag har aldrig läst i den sedan.
Jag måste se en människa... Jag gick bort mot dörren och ringde på kellnern.
Då han kom, stirrade jag förvånad på honom, innan jag kom mig för att improvisera:
- Skaffa mig litet whisky.
Räven dödade jag, emedan jag hade en bössa i handen, då jag mötte honom. Det föreföll mig självklart, att jag borde döda en räv, om jag mötte honom i skogen och hade en bössa i handen.
Det var på vintern. Det snöade varje dag och varje dag gick jag i skogen med en gammal dålig bössa och en svart pudel vid namn Gustav. Jag jagade icke. Stundom sköt jag till måls på grankottarna för att förströ mig och för att roa Gustav, som vid varje skott hoppade och skällde högt av förtjusning över smällen. Den skrämde honom icke, ty han hade ännu icke lärt sig, att en bössa är ett mordredskap.
En dag, då det redan började skymma, mötte jag en liten räv. Han hade varit nere i bygden i affärer och var nu på hemväg med en spräcklig höna i gapet. Jag stod gömd bakom en enbuske, och han sprang tätt förbi mig utan att se mig. Jag lade an och sköt. Varför? Det brukas så.
Räven sprang ännu några steg framåt, som om ingenting hänt. Därefter tvärstannade han plötsligt liksom förvånad och släppte hönan. Och med ett svagt, ängsligt läte sträckte han ut sig på snön och dog. Gustav, den svarta pudeln, som ännu nästan var en valp, rusade fram i vild förtjusning med sitt muntraste skall och nafsade honom lekfullt i ena örat. Men i nästa ögonblick förstod han att det främmande djuret var dött. Det kom en obeskrivligt skygg och rådvill blick i hans svarata glänsande ögon. Slutligen smög han sig med slokad svans tätt intill mig och gnällde sakta.
Jag lät räven ligga och gick hem, ty jag frös.
Nästa dag gick jag samma gångstig fram, ty den var min älsklingsväg. Jag gick småvisslande stigen framåt och tänkte icke längre på det som hade hänt dagen förut. Med ens ryckte jag till och tvärstannade: på marken framför mina fötter låg en död räv. Kråkorna hade hackat i det blodsprängda, uppåtvända ögat.
Jag stod ett ögonblick och betraktade räven, medan jag lyssnade till ljudet av två trädgrenar, som av vinden gnedos mot varandra.
- En levande räv är vackrare än en död, sade jag till mig själv.
Och jag uppsökte sedan andra vägar.
