Jag vet icke om jag älskar eller hatar livet; men jag hänger fast vid det med hela min vilja och alla mina begär. Jag vill icke dö. Nej, jag vill icke dö: varken i dag eller i morgon, varken i år eller nästa år.
Likväl hade jag en gång för många år sedan en dröm, som kom mig att önska att jag aldrig blivit född.
- - - Jag gick ensam på en tyst och folktom gata. Det var en snösmältningsdag tidigt på förvåren, takdroppet glittrade i solen, på gatan bildades blanka sjöar, som speglade blått, och över husens skorstenar och tak lyste det blått av en blek vårhimmel. Den vårens luft jag andades in tycktes mig en balsam och ett läkemedel mot den hemliga sorg, som vid denna tid förgiftade min själ även i drömmen. Likväl kände jag en viss oro. Var jag verkligen ensam? Jag hade en känsla av att någon gick vid min sida, men jag såg icke klart vem det var, ty han höll sig oavbrutet ett halvt steg bakom mig; och då jag en gång vände mig om för att se hans ansikte, höll han just på att snyta sig och dolde därigenom större delen av sitt ansikte med näsduken, som spändes ut av vinden. Med ens slog det mig, att jag gick på solsidan av gatan, och att det kunde vara min skugga, som följde mig på den vita väggen. Jag hade själv fått en smula snuva av vårluften, varför skulle icke också min skugga ha fått det?
Jag hade aldrig förr känt mig generad av min skugga, men denna dag besvärade den mig en smula. Jag hade nya handskar och kläder; men min skugga var grå och blek och gjorde ett fattigt intryck. Varför skulle den följa mig just denna solskensdag, då jag gick för att möta henne som jag älskade?
Hon kom mig till mötes, och hon strålade och log, men det lyste också något som en tår i hennes öga. Hon bar två rosor i handen. Den ena var skär, den andra röd. Hon gav mig den skära rosen; men den röda, vars stängel var full av taggar, gömde hon vid sin egen barm.
- Varför ger du mig icke också den röda rosen? frågade jag henne.
- Icke ännu, svarade hon och log. Och det syntes mig i drömmen, att hennes löje var detsamma, med vilket Lionardos kvinnor le.
Jag ville taga hennes arm, men hon tog i stället min hand. Och som två barn gingo vi gatan nedåt hand i hand. Jag lät henne med flit gå på den sida, där min skugga var, så att hon trampade ned honom och han blev borta.
Men drömmen växlar snabbare än tiden.
Gatan, på vilken vi gingo, var densamma som nyss, med trähus och med trådgårdar bakom röda plank, men den var dock en annan, ty det var ingen snö och inga blanka sjöar, som speglade blått, det hade blivit verklig vår. Lönnarna stodod i full blomning och körsbärsträden i vår grannes täppa hade stora knoppar. Och det hade med ens blivit skumt; de små husens portar skymtade likt svarta hål genom drömmens osäkra dager, och en gammal man med ett bloss i handen gick omkring och tände en lykta här och en lykta där.
Vi stannade i porten till mitt hus. Det var det hus, i vilket jag bodde som barn och som nu för länge sedan var borta tillika med gatan och trädgårdarna och körsbärsträden. Vi stodo i skymningen och viskade och smekte varandras händer, och tiden blev borta i en kyss.
- Och den röda rosen? frågade jag henne. Har den kanske vissnat?
- Nej, svarade hon, ännu har den icke vissnat. Se här, den har stungit min barm till blods, och jag längtar efter att få giva dig den. Men jag vågar icke. Nej, jag vågar icke! Och hennes ögon stodo fulla av tårar, då hon räckte ut armen och höll rosen ut mot den strimma skymningsdager, som föll in genom porten. Jag kunde icke hejda mig, jag fattade hennes hand med mina båda, och jag tryckte den röda rosen till min mun och kysste den.
Det svindlade för mitt huvud, det blev svart för mina ögon, och jag glömde allt. Men då jag åter kom till mig själv, stod hon, som jag älskade, längre bort ifrån mig än nyss, hennes hy var blekare och hon hade något smärtsamt i uttrycket kring munnen. Jag ville närma mig, men se, då gled en skugga mellan mig och henne. Den var grå och blek, och den var märkt av Fattigdomens naglar. Jag ville skjuta den åt sidan, men den var starkare än jag; och medan vi brottades, jag och min skugga, gled min älskade allt längre bort i drömmens skymma - - -
Jag gick ut genom porten, och skuggan följde mig. Det var icke vår
längre där ute, det var vinterskymning, snön låg nyfallen och vit
under en mörk och grå himmel, och det snöade alltjämt. Jag hyste icke
längre något agg till min skugga, ty jag var gammal och böjd och hade
glömt allt.
