Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Jakob Keith
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11. Jakob Keith.
General Keith och ryska armén ryckte in i Åbo. Det
var en här ovanlig syn: hela regementen, som
marscherade med ljudlös ordning, folkmassor till flera
tusental, som med stum nyfikenhet sågo därpå. Ingen
triumf å ena, ingen förtviflan å andra sidan. Dock såg
man på den ryske soldatens nöjda uppsyn, att han här
hoppades få hvila ut efter det besvärliga fälttåget.
Astrachanska regementets grenadierer redo partals och
buro till segertecken en afbruten tallkvist på tschakåerna.
Komna till stora torget, gjorde trupperna halt och
mönstrades ännu en gång af sin general. Keith höll
till dem ett kort tal: de hade förtjent att hvila och de
skulle få det; ingenting skulle fattas dem. Men ett lade
han dem på sinnet: de skulle glömma, att de vore uti
ett eröfradt land; tapperhet i striden vore oskiljaktigt
förenad med mänsklighet mot den öftervunne. De visste
hans vilja i detta afseende; han hoppades, att de skulle
ställa sig den till efterrättelse och så göra deras kejsar-
innas namn lika älskadt som fruktadt.
Trupperna besvarade detta tal med ett hurra. Om
det från alla läppar var uppriktigt, kan vara osäkert.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
