PÅ DEN TIDEN, då kung Fredrik den andre av Danmark regerade över Bohuslän, bodde i Marstrand en fattig fiskmånglare, som hette Torarin. Han var en svag och ringa man. Hans ena arm var lam, så att han dugde varken till fiske eller rodd. Han kunde inte vinna sitt uppehälle på sjön som alla andra skärgårdskarlar, utan han for omkring och sålde saltad och torkad fisk till folk på landbacken. Han var inte hemma många dagar på året, han reste jämt från by till by med sitt fisklass.
En februaridag, då det led mot skymningen, kom Torarin åkande på vägen, som från Kungshäll ledde upp till Solberga socken. Det var alldeles ödsligt och folktomt på vägen, men Torarin behövde inte därför hålla sig tyst. Han hade bredvid sig på lasset en fullgod vän, med vilken han kunde språka. Det var en liten svart hund med yvig päls, som Torarin kallade Grim. Han låg mestadels stilla med huvudet nedtryckt mellan benen och bara blinkade åt allt, vad husbonden sade. Men om han fick höra något, som inte behagade honom, så reste han sig upp på lasset, satte nosen i vädret och tjöt värre än en ulv.
»Nu skall jag berätta för dig, Grim, min hund,» sade Torarin, »att i dag har jag fått höra stora nyheter. Både i Kunghäll och i Kareby talade de om för mig, att havet hade frusit. Det har varit vackert och lugnt väder nu en tid, det vet du bäst, som har varit ute alla dagar, och havet lär ha lagt sig inte bara i vikar och sund, utan långt utåt Kattegatt. Det finns ingen väg för båtar och skepp nu mellan holmarna, det är bara stark, hård is överallt, så att man kör med häst och släde ända ut till Marstrand och Paternosterskären.»
Allt detta hörde hunden, och det tycktes inte misshaga honom. Han låg stilla och blinkade åt Torarin.
»Vi ha inte synnerligt mycket fisk kvar här på lasset,» sade Torarin liksom övertalande. »Vad skulle du säga om att vika av vid nästa vägskäl och fara västerut mot havet? Vi fara förbi Solberga kyrka och ner på Ödsmålskil, och sedan tror jag inte att det är stort mer än fem fjärdingars väg till Marstrand. Det vore en stor sak att kunna komma hem en gång utan att behöva begagna varken båt eller färja.»
De åkte fram över den långa Kareby hed, och fastän det hade varit lugnt väder hela dagen, kom ett kallt drag strykande fram över heden och gjorde färden obehaglig.
»Det kan synas vekligt att fara hem så här mitt i bästa arbetstiden,» sade Torarin och slog ut med armarna för köldens skull. »Men vi ha dock legat ute på vägen flera veckor, du och jag, Och kunna väl behöva att få sitta hemma ett par dagar och smälta kylan ur kroppen.»
Då hunden alltjämt låg stilla, tycktes Torarin bli mer säker på sin sak, och han fortfor i glättigare ton:
»Nu har mor suttit ensam hemma i stugan i flera dagar. Hon längtar nog efter att få träffa oss. Och i Marstrand går det präktigt till nu på vintern. Gator och gränder, Grim, äro fulla av främmande fiskare och köpmän. I sjöbodarna hålles det dans varje kväll. Och så mycket öl, som flödar på krogen! Det kan du aldrig begripa.»
Då Torarin sade detta, böjde han sig ned över hunden för att se efter om han hörde på vad han sade till honom.
Men då hunden låg där alldeles vaken och inte gjorde något tecken till missnöje, vek Torarin av på första väg, som ledde västerut mot havet. Han klatschade till hästen med tömlyckan och lät det gå raskt undan.
»Eftersom vi fara förbi Solberga prästgård,» sade Torarin, »skall jag ändå ta in där och fråga om det är säkert, att isen bär ända ut till Marstrand. Där måtte de väl ha reda på den saken.»
Torarin hade sagt detta med låg röst utan att tänka på om hunden hörde honom eller inte. Men knappt voro orden sagda, förrän hunden reste sig på lasset och upphävde ett förfärligt tjut.
Hästen gjorde ett språng åt sidan, och även Torarin blev skrämd och såg sig om för att se om det kom ulvar jagande efter honom. Men då han fann, att det var Grim, som tjöt, försökte han lugna honom.
»Käre,» sade han till honom, »hur många gånger ha inte du och jag åkt in på Solberga prästgård! Inte vet jag om herr Arne har någon reda på hur det år med isen, men det är jag viss om, att han ger oss en god kvällsvard, innan vi skola börja vår sjöresa.»
Men hans ord kunde inte lugna hunden. Han satte upp nosen och tjöt allt hiskligare.
Då var det inte långt ifrån, att Torarin kände sig hemsk till mods. Det hade nu blivit nästan mörkt, men Torarin kunde dock se Solberga kyrka och den vida slätten däromkring, som låg skyddad av breda skogshöjder åt landsidan och av runda, skoglösa klippkullar åt havet till. Där han åkte fram alldeles ensam på den vida, vita slätten, tyckte han sig vara ett ringa och litet kryp, men från de mörka skogarna och de ödsliga bergkullarna ryckte det ut stora odjur och troll av alla slag, som vågade sig ned på öppen mark, sedan det hade blivit mörkt. Och på hela slätten fanns ingen annan, som de kunde kasta sig över, än den fattige Torarin.
Men på samma gång försökte han att tysta på hunden.
»Käre, vad har du emot herr Arne? Han är den rikaste man i landet. Han är högättad, och om han inte hade varit präst, skulle han ha blivit en stor hövding.»
Men inte kunde han med detta få hunden att tiga. Då brast Torarins tålamod, så att han tog hunden vid nackskinnet och kastade honom ned från lasset.
Hunden följde inte efter honom, då han for vidare, utan stod
stilla på vägen och tjöt, ända tills Torarin körde in genom ett mörkt
portvalv och kom in på prästboställets gård, vilken var omgiven av
fyra långa längor av låga trähus.
