FRÅN ENGELSKAN
Lotten satte brickan på köksbordet och lät därvid undslippa sig något, som inte liknade vare sig ett skratt eller en klagan men kanske var litet av vardera i sällsam blandning. Hennes syster Hilma, som stod vid spisen och rostade brödskivor, såg upp, eldröd av värmen, och yttrade:
- Nå, vad hade hon att anmärka i dag?
- Jo, brödet var litet för hårt rostat.
Hilma suckade.
- I dag dröjde du så länge däruppe, att jag tänkte det dugde åt henne för en gångs skull.
- Nej, tyvärr, jag satte ned brickan framför henne och sprang därpå ögonblickligen ut och in i pappas rum för att se till honom en smula. Jag hyste den förhoppningen, att hon skulle äta i lugn och ro, när hon inte hade någon, som lyssnade till hennes klagovisor. Men när jag kom tillbaka, så låg hon och väntade på mig, bara för att få klandra anrättningen. Jag höll mig lugn och lovade komma igen med annat rostat bröd.
Nå, huru var det med pappa? Jag har ju själv inte haft tid att titta upp till honom ännu i dag.
- Åh, han föreföll vara bättre. Jag gav honom tidningen så länge och lovade, att vi skulle komma upp med frukosten litet senare.
- Se så! Sätt i väg upp till gumman med de här! Skulle tro, att hon inte kommer att klaga på rostningen nu.
Lotten gick och var tillbaka om en kort liten stund.
- Nå, hade hon någonting att säga nu?
- Inte precis. Hon frågte, om jag hade kaffet i ordning, och lyckligtvis kunde jag förklara, att jag hade det, eljest misstänker jag, att hon inte blivit god.
- Det misstänker jag med. Se här, Lotten, vill du ta' in dessa rostade brödskivorna till dem därinne i matsalen. De äro alldeles förtjusta i dem. Herr Häggström har satt i sig sju stycken redan.
Lotten smålog för sig själv på väg in i matsalen, varest den lilla skaran av inackorderingar som bäst var i färd, med att inmundiga de olika godsakerna. Redan i dörren mötte henne det hemtrevliga slamret av knivar och gafflar i förening med de spisandes skratt och muntra samtal.
- God morgon, fröken Lotten, hälsade de; hur mår frökens far i dag.
- Han håller på att bli bättre, synes det mig.
- Vänta bara, till dess han får smaka dessa rostade brödkakor, inföll herr Häggström. Då blir han fullt kry med en gång. Jag har då aldrig smakat några godare. Jag tror jag satt i mig ett helt dussin snart.
- Ja, och därmed har du förorsakat att fröken Lotten inte fått en smula matro själv, ingrep herr Häggströms fästmö, som också var bland inackorderingarna; du har ju bara fordrat dina rostade brödskivor. Sitt ner själv, fröken, och ät tillsammans med oss, medan maten är varm.
- Tack, tack för vänligheten, fröken Larson, men jag måste skynda mig upp till pappa. Jag är redan litet sen med frukosten till honom.
Och så fortsatte hon att ila upp och nedför trappan och ut och in genom dörrarna. Det var först ett gott stycke fram på förmiddagen, som de båda systrarna fingo tid att själva slå sig ner vid en enkel frukost. Hilma hade bränt sin hand och var för övrigt trött. Hon strök de av svetten fuktiga lockarna ur pannan och satte sig till bords.
- Stackars dig, sade Lotten, det artar sig att bli en svår dag för dig.
- Inte så farligt, svarade Hilma. Det var bara ledsamt, att jag gick åstad och brände mig i handen. Jag har strukit kalkliniment på; och jag hoppas, att det inte ska bli något men för framtiden. Men eftersom det var den högra, så är det klart, att jag blir åtskilligt hindrad i mitt arbete.
- Ja, det är så mycket, som kör i hop på en gång, menade Lotten. Om nu pappa äntligen skulle bryta sitt ben, varför skulle det ske just denna tid? Att mamma skulle insjukna och få lov resa på rekreation borde ha varit tillräckligt så länge. Båda ur räkningen på en gång, synes mig vara litet för mycket.
- Ja, det kan bli litet för mycket av både det ena och det andra. Minns du, vad den stackars fru Axnér sa', när du kom dit med en klänning, som du sytt åt hennes minsta flicka och förklarade, att du snart skulle komma med en åt den största också. Hon slog ihop händerna och sa' att det var för mycket.
De båda systrarna måste till att skratta mitt i allt. De hade icke så litet av sinne för humor, och det hjälpte dem genom mycket, som eljest skulle ha varit svårt nog.
Emellertid något så motigt, som det var för närvarande, hade de icke förut prövat. Modern insjuknande hade kommit som en blixt från klar himmel. Det hade känts som ett hårt slag. När doktorn förordnat några veckors vistelse vid rekreationsanstalt, ja, då hade bekymret växt ännu mera. Och när så kort därpå fadern halkade ute på vägen, föll och bröt sitt ena ben, ja, då kunde måttet anses rågat.
Dessa motgångar betydde en kännbar inskränkning i inkomsterna, de splittrade Hilmas dröm om att få gå in vid folkhögskolan och inledde för övrigt den hårdaste tid de någonsin haft. Men likväl förslösade de ingen tid i tårar och klagan. Så snart fadern hämtat sig någorlunda från den första svåra smärtan, började Lotten redogöra för situationen inför honom.
- Du behöver icke känna dig det minsta orolig, pappa, sade hon. Hilma och jag vill sköta om det hela, så det går ihop! För övrigt ha vi ännu en liten smula kvar av vår sparpenning, och Hilma har dessutom skrivit till moster Susanna.
Vid det senaste meddelandet lät fadern höra en suck av lättnad. »Moster Susanna» kunde ställa allt till rätta, om hon ville; och här fanns ingen orsak, varför hon inte skulle vilja. Hon var en moster till fru Winqvist, de båda systrarnas mor, och hon hade hägnat dennas barndom. Men sen dess hade åren gått, och någon närmare förbindelse uppehölls icke. Ett och annat brev växlades, det var allt. Systrarna hade blott hört talas om tant Susanna, de hade aldrig sett henne. Men »tant Susanna» var nu i varje fall ett namn att räkna med. Hon var en rik anhörig. Hon behövde blott göra några få penndrag, för att alla deras svårigheter skulle vara avhjälpta.
Båda flickorna kände sig fullt säkra på hennes hjälp, sedan Hilma tillskrivit henne och avgivit full redogörelse för läget. Brevet saknade ej heller sin ödmjuka vädjan; och denna vädjan kunde icke, därmed tröstade de sig själva, bli utan sitt svar. De räknade efter, huru många dagar det skulle ta', innan svaret kunde vara dem tillhanda. »Två dagar dit och två dagar tillbaka. För säkerhetens skull kanske man bör beräkna en hel vecka.»
Men t. o. m. innan veckan var gången, anlände tant Susannas svar. De öppnade det med spänning. En hundrakrona föll till golvet.
Hon har antagligen för avsikt att sända detta belopp varje månad, sade Hilma, och då bör det ju klara sig.
Men brevet var vid närmare efterseende icke ägnat att ingiva sådant hopp. Det var ingalunda något långt brev. Det anvisade kort och gott vägen, och den låg, menade moster Susanna, i dessa bevingade ord. »Hjälp dig själv, så hjälper Gud dig.» De suckade en stund över detta brev och tänkte, till dess tinningarna värkte, på vad de härefter egentligen borde företaga.
- Jag skulle ju kunna börja ge lektioner igen, sade Hilma, för att förtjäna litet extra, men det drar om, innan det blir någonting, och vi få ju lov att ha pengarna nu.
Och så en dag inträffade, att en åldrig liten dam infann sig hos systrarna och sporde, om de hade plats för henne som helinackordering, varpå Lotten svarade:
- Jag tror icke det är omöjligt.
- Och huru mycket begär ni?
- Vi ha hittills tagit 145 i månaden.
- Gott, jag ger 150, men jag fordrar god mat och god uppassning, anförde den gamla damen, och man kunde här ej misstaga sig på allvaret i hennes krav.
Och så var uppgörelsen träffad. En väg var öppnad, de annonserade och fingo ytterligare fem inackorderingar. Men ingen av dessa följde dock den gamla damens exempel att betala mera än vad som begärdes. Ett par lyckades t. o. m. betinga sig fem kronor billigare. På detta sätt kom den gamla damen att få heta »den förstklassiga inackorderingen».
De funno emellertid efter hand att, om också de andra inackorderingarna betalade mindre, så hade de så mycket mindre fordringar, vadan det smällde ungefär lika högt. Den förstklassiga var mycket svår att tillfredsställa. Systrarna voro bevisligen båda två mycket goda matlagerskor, men alltid fann hon anledning till anmärkning. För övrigt gjorde hon sig illa tåld även av de andra inackorderingarna. Rätt ofta fordrade hon att få sig frukosten serverad på sängen. Det fanns verkligen ett och annat, som gjorde benämningen »förstklassig» minst sagt omtvistad. Brännskadan i Hilmas hand visade sig vara mera svårartad, än man beräknat. Kalklinimentet hade strukits på litet försent. Handen blev för en tid nära nog obrukbar till arbete.
- Vi få lov skaffa någon, som hjälper dig, till dess jag blir bättre i handen, förklarade Hilma en dag till Lotten.
- Nej, jag tror jag skall vara i stånd att klara upp det alltsammans själv, svarade Lotten. Vi ha ej råd att ta' extra hjälp. Räkningarna börja komma i oroväckande grad. Jag har inte velat oroa dig, därför har jag tegat med att räkningen hos matvaruhandlaren är obetald ännu. Slaktarens var också större, än jag väntat.
- Ja, jag har förstått, svarade Hilma. Och det är nog heller inte så litet i mjölkboden och hos grönsakshandlaren. Vi ha ju visserligen litet pengar inne nu för tillfället, men vara huru det vill, så måste vi sända mamma det belopp hon behöver för månaden. Vi få undvika allt, som skulle låta henne ana, att det hänt pappa någonting. Om vi bli efter en smula med betalningarna just nu, så är det ingenting att säga om. Jag tror, det skall klara upp sig, bara pappa kommer sig igen.
Lotten hade sålunda fullt upp och mer att göra med hushållet. Hilma hjälpte till så mycket hon för sin sjuka hand var i stånd till. I synnerhet kom det på hennes lott att sköta om fadern och så »den förstklassiga», när hon ville ha maten till sig på rummet. Hon tycktes för övrigt inte ta' hänsyn till någonting. De andra däremot visade stort deltagande med de båda unga kvinnorna i deras kamp mot hårda öden. Under allt förde systrarna sin kamp vidare utan klagan och knot. Ibland voro de, när kvällen kom, så trötta, att de knappast förmådde förtära sin enkla måltid. Likväl försummade de aldrig att sända modern alla de uppmuntrande meddelanden de kunde. De hade också förmånen att från henne mottaga den glada nyheten, att hennes tillfrisknande fortgick fullt normalt.
- Om en månad ha vi mamma hemma igen, sade de, och nog hålla vi stånd till dess.
Men det var så mycket att hålla stånd uti, såsom de ökade göromålen och de växande skulderna i diverse affärer. Dessutom gällde det att hålla frid ibland inackorderingarna. Fröken Laney, »den förstklassiga», var ansvarig för gruffet ibland dessa. Icke en av de övriga undgick att taga anstöt av hennes skarpa tunga. Så väl Hilma som Lotten brukade, när de märkte något slikt mellan gästerna, söka ställa allt till rätta med vänliga ord och glada leenden. En dag, medan systrarna voro som mest ivriga med att få desserten i ordning och inburen, hörde de från matsalen en häftig ordväxling. De hörde ock bullret, såsom då en stol häftigt skjutes tillbaka från bordet och en person avlägsnar sig. Hilma skyndade in i matsalen och fann samtliga gästerna se ytterst indignerade ut. Fröken Laney var icke på sin plats. Herr Häggström gjorde sig till tolk för de övriga och talte:
- Fröken Winqvist, yttrade han, vi äro allesammans synnerligen tacksamma, för vad vi här njuta. Vi se med beundran, huru ni och er syster anstränga er till det yttersta för att göra allt åt oss så angenämt som möjligt. Och vi ha sannerligen våra skäl att känna oss belåtna. Ett sådant bord kunde vi ingenstädes eljest få för den betalning vi erlägga. Det är bara rörande en sak vi känna oss allt annat än belåtna. Och det rör sig om den gamla damen. Vi ha nu alla kommit till det oryggliga beslutet, att antingen ska' hon i väg härifrån eller också vi.
- Jag är ledsen att höra detta, svarade Hilma, men jag lovar att gå upp och tala med fröken Laney.
Utan att ens dröja, till dess hon talat med Lotten, sprang hon upp till den gamla fröken. På vägen uppför trappan var hon bekymrad över, i vilka ordalag hon lämpligast borde delge henne de övrigas ultimatum. Hon knackade på dörren och bjöds att stiga in. Hilma var knappast i stånd att se upp, medan hon talade. Emellertid föreställde hon den gamla utan omsvep, huru det faktiskt låg till.
Fröken Laney tycktes inte bli överraskad. Hon betänkte sig ett ögonblick, därpå sade hon i en varmt vädjande ton:
- Barn, är det då er mening att köra bort mig, gamla skröpliga varelse?
Det var åtskilliga tankar och beräkningar, som i detta nu korsade Hilmas hjärna. Hon jämförde 150 kronor med närmare 1,200 som de andra tillsammans betalade. Hon tänkte på räkningarna, som de närmaste dagarna måste betalas och på beloppet, som måste sändas modern till hennes hemresa. Och ändå var det ingen lång paus, innan hon svarade sitt:
- Nej, jag ville icke, jag kan icke köra bort fröken. Litet senare sade hon till Lotten:
- Jag kunde icke svara henne annorlunda. Och ändå gick jag faktiskt upp för att säga henne, att hon fick lov ge sig i väg. Men, kära, hon såg ju så vädjande på mig och - - - Ja nu är det sagt och vi få lov att stå vid det. Men vad ska vi ta' oss till?
- Ja, icke vet jag, svarade Lotten.
- Ja, kanske jag bittert får ångra mig. En mot de många, det var ej förståndigt av mig. Men hon såg ju på mig med en blick, som om hon berott helt och hållet av oss.
- Var ej ledsen, kära Hilma, jag kan så väl förstå, huru du kände det. Det är tämligen säkert, att jag handlat precis som du. Och på ett eller annat sätt måste det komma att klara opp sig. Mamma är snart hemma, och pappa blir bättre dag för dag.
De övriga inackorderingarna satte sitt beslut i verkställighet och gingo sin väg varenda en. Det blev därefter sa ovanligt stilla och tyst i huset. För de båda systrarna var det så högst ovanligt att nu sitta där nära nog sysslolösa i stället för att skynda ut och in, ur matsalen och in i köket och tvärtom. Det var en lättnad i viss mening, men den lättnaden förspordes åtminstone icke i de unga kvinnornas anletsdrag.
»Vad ska' vi ta' oss till?» det var den fråga, som kunde läsas i deras blickar.
Så sutto de en gång under tysta reflexioner, då fröken Laney plötsligt kom till dem, stilla och försynt:
- Huru är det fatt, mina vänner? sporde hon. För några ögonblick kom ingen sig för att svara, detta av pur förvåning.
- Ja, det är inte något vidare bra, svarade slutligen Lotten med ett försök att höras munter trots allt.
- Ni är bekymrade för mor, kanske?
- Nej, hon befinner sig nu utmärkt, enligt vad vi fått veta.
- Nå, det är då pappa, bekymret gäller?
- Nej, icke heller det. Han är snart på benen igen.
- Gott, om det då är dagens middagsbestyr det gäller, sa var inte ledsna. Nu är det ju bara vi tre eller med er far äro vi fyra, förstås, men i alla fall, vi kunna ju ta' saken enkelt och lätt nog. Låt mig laga middagen i dag!
- Oh nej, nej! Huru skulle vi kunna göra det. Vi ska' nog sköta om middagen, och den ska' vara klar i en handvändning.
- Men ni behöva vila för en gångs skull, vidhöll hon. Och därmed bredde hon plötsligt ut sina armar och famnade dem båda på en gång.
- Kära mina små flickor, sade hon i en ton, som de förr icke hört. Ni ha länge nog behövt vila och ro, och nu ska' ni ha det, och allt annat därtill, som ni ha behov av. Ha ni då ingenting förstått? Ha ni ingenting gissat? Kände du inte på dig själv, kära Hilma, att, då du lät de andra gå och behöll mig, du handlade i överensstämmelse med blodets röst. De var frändskapets band, som drog dig att göra så.
- Frändskapet!? utropade systrarna i förvåning.
- Ja, just det. »Den gamla damen», som hos er kallat sig fröken Laney är ingen annan än moster Susanna. När jag fick ditt brev, kära Hilma, var jag fullt på det klara med min plikt. Tror ni för övrigt att jag skulle ha kunnat lämna er i sticket i en sådan situation? Men jag sade intet vidare. Jag ville lära känna er, sådana ni verkligen voro. Jag har gjort så mycket jag kunnat för att göra livet surt för er denna tid. Jag medger det. Jag har satt er på allehanda prov jag kunnat, och ni ha uthärdat och visat en sinnesbeskaffenhet av guld, just vad jag föreställt mig skulle vara fallet med Nellys döttrar. Och nu, fortfor moster Susanna, låt oss gå upp till pappa för att ge oss tillkänna för honom. Jag har längtat oerhört efter att få träffa honom. Gång på gång har jag stått utanför hans dörr och varit färdig att knacka och stiga in, men jag har avstått, ty jag har trott han inte skulle kunna bevara hemligheten. Tänk va' överraskad han ska' bli!
- Och glad sedan! svarade flickorna, som de följde »första klassens inackordering» uppför trapporna.
