Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sibyllinerna och Völuspa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
henne, är för henne »mycket fröjdande» (#########),
ehuru det tillstånd, hvari den gudomliga ingifvelsen
försätter sierskan, är i kroppsligt afseende smärtsamt och
kraftuttömmande. I slutet af sången, sedan ingifvelsen
upphört, aflägger hon en fromt ångerfull bekännelse om
sina synder och ber att få hvila något ut, innan hon
fortsätter profeterandet. I sin bön kallar hon Gud:
»helige mannaregngifvare, det stora rikets konung!»
Sibyllinen III, 1 ff. Hon beder åter Gud om att få
hvila ut från sången. Gud kallar hon här »den
himmelske ljungaren från höjden, som tronar på kerubim».
Efter ingifvelsens slut berättar hon, att Gud utvalt henne
till sin profetissa, emedan hon varit delaktig af det
noakidiska husets öden och uppenbarelser. Är denna
utkorelse en nåd, som fröjdar och styrker henne, så är
den dock tillika förenad med pinsamma rön, ej allenast
därigenom, att inspirationen är en eld, som tär hennes
krafter, utan än mer därigenom, att folken icke vilja tro
henne, utan kalla »Guds stora profetissa» en galning
(v.816). Ordställningen i slutet af sången synes antyda,
att hon betraktar detta som en tuktelse för en begången
synd, hvarpå hon anspelar v. 826.
Sibyllinen IV, 4 ff. Sierskan låter Europas och
Asiens folk veta, att hon icke är den lögnaktige Apollos
profetissa, utan den osynlige evige Guds, som skapat
världsalltet.
Sibyllinen V. Midt i sången klagar sibyllan, att
hon måste uttala en svår dom öfver sin syster
Isis;[1]
men hvad hon måste säga om henne är gudomlig
profetia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
