Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fädernas gudasaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Odens ene ulfhund och sof; den andre var vaken och
upphof ett skall. Midt emot Svipdag reste sig en
guldsirad hall högt bakom en lustgård, hvars träd skuggade
en blomsterhöljd kulle. På kullen sutto diser. En var
den förnämsta; de andra syntes i en krets kring hennes
knän. Svipdag igenkände Fröja: hon liknade en
bildstod, orörlig och som försjunken i drömmar. De diser,
som sutto henne närmast, voro Glans, Vän, Frid, Blid,
Hjälp och Eir, läkedoms-asynjan.
Med häpnad såg Svipdag världsträdet, som i
Midgard är osynligt, utbreda öfver Asgard och hela himmelen
sin krona med luftiga bladverk, i hvilka frukter skimrade.
Högt uppe i grenarne glänste den gyllene hanen
Vidofner-Gullenkamme.
Mannen vid porten gick fram till Svipdag. Han
låtsade icke veta hvem denne var och emottog honom på
det sätt, som bland väktare är brukligt när de finna en
främling på förbjuden mark. »Hvem söker du här? Ingen
kringstrykare kommer inom denna port. Drag du hädan
på fuktiga vägar!»
»Drag du själf din kos med dina ovänliga ord!
Hvem, tror du, vänder sig bort från det, som tjusar hans
blick? Här ser jag gårdplanerna gifva återsken af gyllene
salar. Här vill jag stanna och njuta sällhet.»
»Hvad heter du?» sporde väktaren.
»Vindkall. Min fader hette Vårkall, min farfader
Hårdkall. Hundarne där bakom portgallret synas mig
vara bistrare väktare än du. Men nog torde man kunna
komma dem förbi.»
»Omöjligt. Den ene vakar, då den andre sofver,
och trogen vakttjänst skola de bestrida, så länge världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
