När korperal Storm var i kronans kläder,
då geck han så stolt med sett stolta geväder,
på Trossnäs för konung och land,
gevädret det sken i hans hand,
bantlädret det var som ett blankskinnsläder,
på böxorna satt en reväder.
Han svor, satt han svor, satt det oste och brände,
och geck i exyss och med benena spände
i blåd och tjangtil ungeform
- se här kommer korperal Storm!
Rekrytorna skvatt och bevädringen rände
och själva kafftinerna vände.
Men nu är korpralen fäll kommen på kneken
och hans ungeform är fäll lagder på bleken
och varken tjangtil eller blåd
- nu bekar korperalen sin tråd
och är en skomakare, bekig av beken
och krokig och svag i knäveken.
