Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den kalla, och att flodernas söta vatten minskade
salthalten vid kusterna[1]. Likaledes kände man
redan vid denna tid, att de tropiska regnen minskade
ytvattnets sälta, under den tid de föllo. En följd af
salthalten var, att hafsvattnet vägde mer än det söta,
och icke lika lätt tillfröse som detta[2]. Orsaken, att
hafvet icke ökades, ehuru alla floder utgöto sig däri,
förklarade han icke blott därigenom, att vattnet åter
i gasform lämnade hafvet utan äfven genom antagande
af underjordiska kanaler, som förde det tillbaka till
flodernas källor.
Om hafvets rörelser har Varenius en ganska vidlyftig
undersökning. Tillfälliga sådana framkallas af
vindarne, men det funnes också »allmänna» och det
af två slag; den ena från öster till väster, den
andra utgjordes af ebb och flod. Den förra kunde
tydligast urskiljas i den tropiska zonen; dess orsak
vore ej säkert känd. Att ebb och flod berodde på
solen och månen, särskildt af den senare, var redan
förut kändt, någon ny utveckling af teorien härför
har han icke lämnat[3]. Men utom dessa båda slag af
rörelser i hafvet funnes ett tredje, som han kallar
»speciales seu proprii». Dit hörde först de strömmar,
som i Atlantiska hafvet gå från väster till öster,
och hvilka ej voro lätta att förklara; han ansåg dock
sannolikast, att hafvet stöttes tillbaka från Amerikas
kuster mot öster. Men liknande oregelbundenheter
funnos också i andra haf: i Bengaliska viken flöte
hafvet från söder mot norr med sådan kraft, att
det vore sannolikt, att denna ström bildat hela
viken och sålunda skiljt de båda Indiska halföarna
från hvarandra; han var ej viss på, om denna ström
berodde därpå, att hafvet kastades tillbaka mot norr
från kusterna af Terra Magellanica (= australis)
eller om det funnes någon underjordisk fördjupning
(alveus subterraneus) i denna vik. Vidare flyter en
ström (Agulhasströmmen) s. ö. om Afrika åt söder;
den berodde tydligen därpå, att landet icke lämnar
fritt lopp åt den regelbundna östliga hafsströmmen
hvilken därför måste böja sig åt söder; Peruanska
strömmen gick åt norr sannolikt i följd af de ständiga
sunnanvindarne där o. s. v. Att strömmarna i Indiska
hafvet ändrade riktning efter monsunerna var väl
bekant för honom[4].
Varenius begagnar icke namnet
hafsströmmar (currentes) utan det mera allmänna
uttrycket hafsrörelser (motus maris). Däremot möter
det förra namnet, som troligen redan användes af
sjömän, hos KIRCHERUS, som i sin Mundus subterraneus
mycket sysselsätter sig med detta fenomen. Han
lämnar de första kartorna öfver hafsströmmar,
en öfver strömmarna i världshafvet[5] en öfver dem i
Medelhafvet[6]. Kircherus känner, att ekvatorialströmmen
delar sig vid Brasiliens östra udde och sänder en
arm åt söder en annan mot norr in i Karibiska hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
