Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarvid delar lösrycktes, som fortforo att
kretsa åt samma håll som den ursprungliga massan
roterat. På detta sätt uppkommo planeterna, och genom
liknande bildningar ur dem deras drabanter eller
månar. Ytterligare afsvalning har sedan småningom
bragt jorden till fullt fast form, minskat dess volym
och åstadkommit en del ojämnheter på dess yta, medan
andra framkallats genom vattnets och luftens inverkan
eller af de massor, som genom jordskorpan uppträngt
från jordens glödande inre.
För de naturvetenskapliga studierna, som ännu
under 1600-talet endast gått långsamt framåt till
följd af den från äldre tider kvarstående böjelsen
att mera röra sig med abstrakta teorier än med
forskningar i naturen, inträder, som bekant, en ny
tidsålder på 1700-talet, då man frigjorde sig från
denna gamla svaghet och i stället med öppna ögon
började studera naturen själf. Så gick det också med
geologien. En rad forskare studerade jordens byggnad;
allt tydligare framstod riktigheten af Stenos mening,
att de olika lagren daterade sig från olika geologiska
utvecklingsperioder och hopats på det underst liggande
urberget, en lära som ånyo framställdes af tysken
JOHAN GOTTLOB LEHMANN, (1756). Stödjande sig på dessa
förarbeten kunde slutligen ABRAHAM GOTTLOB WERNER
(1750–1817), lärare vid bergsskolan i Freiberg
i Sachsen, gifva geologien en ordnad, vetenskaplig
form, och sålunda på denna vetenskaps område utföra
samma värf som Linné inom botaniken. Af aldra
största betydelse var Werner inom mineralogien,
där han bl. a. införde systematiskt fixerade
benämningar, men han har äfven efter Lehmanns och
andras föredöme närmare bestämt begreppet formation
och ordningsföljden mellan de olika formationerna,
hvilken han lärde att man borde söka genom studium
af deras petrifikater. Den formation, som låg under
en annan vore alltid äldre än denna. Endast urberget
ansåg han vara af »plutoniskt» ursprung, alla öfriga
bergarter hade uppstått genom aflagring i hafvet samt
lagt sig i vågräta eller nästan vågräta hvarf, och
några större eller allmännare rubbningar hade icke
förekommit i dessa. Denna oriktiga uppfattning tvang
honom att äfven förklara t. ex. basalten vara afsatt
i vattnet, ty den vulkaniska verksamheten inskränkte
han till den aldra nyaste tiden. Snart framställdes
dock tvifvel härom, och en strid uppstod, först om
basalten vore lagrad eller vulkanisk, sedan om de
andra bergarterna, emellan Werners anhängare, som
hyllade den s. k. »neptuniska» uppfattningen och deras
motståndare, som å sin sida ofta gingo till liknande
öfverdrifter genom att öfverallt se inverkningar af
vulkaniska krafter eller elden (t. o. med i kalk,
sandsten och lerskiffer), och hvilka därför, kallades
»vulkanister» eller »plutonister». I allmänhet
segrade den vulkaniska uppfattningen, särskildt sedan
Werners två berömdaste lärjungar ALEX. VON HUMBOLDT
och LEOPOLD VON BUCH (1774–1853) slutit sig till
densamma. Så lärde den senare, att alla berg uppstått
genom vulkaniska krafters upplyftande inverkan. En
följd häraf blef, att man började anse, att bergen
bildats helt plötsligt genom naturrevolutioner. Till
en noggrannare kännedom om de skicktade bergarternas
ordningsföljd bidrogo väsentligen engelsmannen
WILLIAM SMITH (1769–1839) samt den franske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
