Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med rätta ansågo, att man hade att skrifva den
gamla geografien utan hänsyn till den nya, endast
efter de forntida författarnes egna skrifter,
hvarvid man noga borde skilja på olika tider
och källor, ty endast härigenom kunde man få en
inblick i, huru jordkunskapen småningom utvecklade
sig i forntiden. Denna nya princip blef fullt
fastslagen af JOH. HEINR. VOSS (1751–1826), som
enligt den i flera afhandlingar behandlade forntida
geografiska ämnen. Härigenom gaf han anledning till
ett nytt och mer systematiskt forskningsarbete
i den gamla geografien, hvilket hufvudsakligen
utförts af tyskarne KONRAD MANNERT (1756–1834) och
FRIEDR. AUG. UKERT (1780–1851) samt fransmannen PASCAL
FRANS JOSEPH GOSSELIN (1751–1830). Naturligtvis
hafva följande tider icke låtit detta intressanta ämne
ligga nere, utan det har tvärtom med mycken förkärlek
behandlats både af filologer och historieskrifvare,
så att vi nu ega en utomordentligt rik litteratur
däröfver.
Den mest betydande geografen under 1600-talet var
utan tvifvel BERNHARD VARENIUS (Varen), om hvars
lefnadsöden föga mer är kändt, än att han verkat som
läkare i Amsterdam[1], där han afled år 1660. Han utgaf
år 1550 sin berömda Geographia generalis. hvilken
var en länge mycket använd handbok i den astronomiska
geografien, och hvilken ISAK NEWTON lade till grund
för sina föreläsningar samt år 1674 utgaf i en
öfversedd och tillökad upplaga. Varenius har först
delat geografien i allmän och speciell (generalis sive
universalis och specialis sive particularis)[2]. Den
allmänna behandlar jorden »in genere» och förklarar
företeelserna på densamma utan hänsyn till de enskilda
trakterna; den speciella lär oss de enskilda områdenas
beskaffenhet. Den allmänna geografien sönderfaller
enligt Varenius vidare i tre delar: pars absoluta.
som behandlar jorden såsom himlakropp, dess delar
och på henne själf beroende företeelser (proprias
affectiones) såsom form, storlek, rörelse,
land, haf och floder etc.; pars respectiva. som
omfattar sådana företeelser, hvilka härröra från den
omgifvande atmosferen (a coelestibus causis); pars
comparativa. som lämnar förklaring af de egenheter,
hvilka framstå vid en jämförelse mellan jordens olika
delar[3]. Arbetet,
till hvars innehåll vi återkomma,
är till mycket stor del fotadt pä själfständiga
forskningar.
PHILIPPE BUACHE (1700–73) var näst d’Anville
den viktigaste af Frankrikes geografer under
1700-talet. Han utgaf en Atlas physique (1754)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
