Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligga sydligare, aldrig skola blifva
utforskade»[1]. Dock förnekar han icke alldeles
möjligheten af att gå längre mot söder[2], och i den resumé han gifver öfver sin resas resultat säger han:
»Om någon skulle ega beslutsamhet och ihärdighet
att utreda dessa punkter (de än sydligare trakternas
natur) genom att framtränga längre än jag gjort, så
skall jag icke afundas honom äran af hans upptäckt;
men jag är djärf nog att säga, att världen icke skulle
få någon nytta däraf» [3].
Det dröjde sedan i 45 år, innan en ny
sydpolsexpedition afgick frän Europa. Den var rysk och
leddes af VON BELLINGSHAUSEN och LAZAREV. De seglade
från Kronstadt i juli 1819 och återkommo dit i midten
af 1821. De styrde först kurs mot Syd-Georgien och
därifrån mot sydost, hvarvid de två gånger kommo i
närheten af 70° s. br., hvilken de dock aldrig kunde
öfverskrida. Under mars–november 1820 öfvervintrade
de i Port Jackson i Australien, hvarefter de fortsatte
mot öster på så hög bredd som möjligt. I januari 1821
nådde de sin största polhöjd (69° 53’ s. br., 92° 19’
v. Gr.) samt upptäckte här en hög ö, som de kallade
Peter-ön. På samma bredd, 20° östligare, funno de
rakt söder om Eldslandet det land, som de efter ryske
kejsaren kallade Alexander-land. Ehuru sålunda de båda
ryska sjömännen icke kommit så långt mot söder som
Cook, gick deras cirkumpolarresa – som omfattade 260
längdgrader – i allmänhet på högre bredd än hans; sex
gånger öfverskredo de polcirkeln. Härigenom hafva de
på ett berömvärdt sätt kompletterat Cooks upptäckter,
och visat, att man icke hade att finna någon kontinent
norr om 60° s. br. (utom möjligen mellan 150–160°
ö. Gr., där de icke seglat fram) samt icke ens under
65° s. br. på hälften af den sträcka, de passerat.
Samma år, som den ryska expeditionen afgick, 1819,
hade W. SMITH upptäckt Syd-Shetlands-öarna (61–63°
s. br., 55–65° ö. Gr.), hvilka snart blefvo ett
omtyckt tillhåll för hvaljägare. Samtidigt fann den
engelske kaptenen PALMER, med hvilken Bellingshausen
sammanträffade under hemfärden, Palmer-land beläget
söder om Syd-Shetlands-gruppen. En af hvalfångarna i
dessa trakter JAMES WEDDEL[4] företog 1822–24 viktiga
forskningsfärder söder om Kap Horn och kom i
febr. 1823 ända till 74° 15’ s. br. (35° v. Gr.),
en bredd, som endast Ross sedan öfverskridit. Han
fann här alldeles öppet vatten, hvilket dock var en
tillfällighet, ty Ross hindrades på samma område af
is redan vid 71 1/2°.
Några är senare (1830–32) seglade kaptenen
BISCOE[5], som förde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
