Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte perioden (Från förra delen af 1600-talet till förra delen af 1800-talet)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl säga, att intet så stort, nyupptäckt
land på en gång blifvit så väl kändt som Nya
Zeeland.
Den 31 mars 1770 lämnade Cook Nya Zeeland vid Kap
Farewell och styrde mot väster, därvid han höll en
något nordlig kurs. Den 19 april kom land i sikte på
37° 58’ s. br. och 149° 21’ ö. Gr. Det var Australiens
sydöstra kust[1],
och med rätta ansåg Cook, att han nu
icke kunde vara långt ifrån Tasmans van Diemens land,
men det var ej detta han ville söka, utan hans mål
var att följa den förut alldeles okända östra kusten
mot norr. Han passerade därför Kap Howe, där kusten
böjer sig mot norr, och fortsatte seglingen till den
27 mars, då han såg några infödingar på stranden och
därför gick i land med Banks, Solander och Tupia. Som
emellertid australnegrerna flydde, då båten nalkades,
återvände man ombord, efter ett kort besök i land, och
fortsatte färden. Men följande dag upptäcktes en väl
skyddad vik, i hvilken fartyget gick för ankar. Här
lyckades man komma i beröring med infödingarna, men
Tupias språkkunskap räckte ej längre till för att
förstå dem; det var ett annat släkte än det, man
träffat på öarna. På grund af de många nya växter,
som Banks och Solander funno på vikens stränder,
fick hon namnet Botany bai, och dess höjd bestämdes
till 34° s. br. Den 6 maj seglade man vidare mot
norr; på aftonen samma dag passerades en annan vik,
som Cook kallade Port Jackson, den 15 maj dublerades
Cap Byron (28° 37’ s. br.), Australiens östligaste
udde, två dagar senare Moreton bay, den 21 Hervey
bay och den 10 juni, Treenighetssöndagen, nåddes
Trinity bay. »Hittills», säger Cook[2], »hade vi utan
olycka seglat utefter denna farliga kust, där hafvet
öfverallt döljer grund, som oförmodadt utgå från
stranden, och klippor, som resa sig tvärbrant som
en pyramid från botten, men här (vid Trinity-vikens
norra ända) blefvo vi bekanta med olyckan, och vi
kallade därför den udde, som vi nyss sett längst åt
norr Kap Tribulation» (16° 6’ s. br.). Cooks fartyg
hade länge seglat mellan det stora Barrier-refvet
och kontinenten, men afståndet mellan dem minskas
mot norr, djupet aftager, och grunden inne i lagunen
blifva allt flera. Den 10 juni, en klar månskensnatt,
aftog djupet på en gång från 20 till 17 famnar,
och innan man hunnit hejda fartyget, som gick för
en god bris, hade det stött mot grund och stod
orörligt. Man refvade seglen, nedtog masttopparna,
kastade däckskanonerna, järnbarlasten och annat öfver
bord samt sökte med ankarnes hjälp varpa sig loss,
hvarjämte man med pumparne sökte få bort det vatten,
som strömmade in genom en svår läcka, som uppstått vid
grundstötningen. Efter många fåfänga ansträngningar
fick man fartyget åter loss på aftonen följande dag,
läckan modererades genom ett segel, som drogs under
skeppets botten, och man började leta efter någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
