Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sundets västra del och sökte nu komma vidare genom
Foxkanalen, där man framträngde till Kap Comfort
på Southampton-ön, men nu spärrade is vägen både åt
väster och norr, hvarförutom land syntes åt nordost;
därför var intet annat att göra än att vända om. Detta
land som Baffin såg, kallade Parry, som 1821 for
samma väg, Baffins land. Man hade äfven observerat,
att flodvågen kom från öster, hvarför det icke var
någon sannolikhet för, att här fanns någon förbindelse
med hafvet i väster. Den 7 sept. var fartyget tillbaka
i Plymouth utan att hafva förlorat en enda man[1].
Följande år afgick Baffm med samma utmärkta
fartyg »Discovery» på sin sista och viktigaste
upptäcktsfärd. Som han var öfvertygad omv att
nordvästpassagen icke var att söka genom Hudsons
sund, ville han nu efterforska den i förlängningen
af Davis sund. Äfven detta år var Bylot kapten och
Baffin endast pilot. De lämnade Gravesends hamn den
26 mars 1616, och den 1 juni nådde de Upernivik,
som Baffin kallade Women Islands emedan de blott
träffade kvinnor där, ty alla män hade flytt vid
anblicken af fartyget. Hit hade förr Davis kommit, men
norr om denna punkt började de nya upptäckterna. Man
följde en smal ränna mellan packisen och den fasta
landisen (eller landet, såsom Baffin säger). Den 1
juli hade man nått 75° 40’ n. br., och följande dag
passerades Kap Duddley Digges, hvarpå Wolstenholme
Sound upptäcktes, och fartyget kastade ankar vid ön af
samma namn. Man fortsatte dock snart vidare och kom
den 4 juli till Whale Sound (77° 30’), följande dag
till Hakluyt ön, »som ligger mellan två stora sund,
det ena Whale Sound och det andra Sir Thomas Smith
Sound». Detta sund sträcker sig i norr till 78°,
och leder, som bekant, vidare mot norden; men längre
än till dess södra sida kom man icke. Här måste man
vända och seglade nu utefter västra kusten af den
nyupptäckta vattenbassinen, som har namnet Baffin
Bay. Härunder passerades den 10 juli ett sund, som
kallades Alderman Jones sund, och den 12 ett annat,
Sir James Lancaster sund. Nu befann man sig i själfva
verket vid ingången till den sökta nordvästpassagen,
men märkte det icke. »Här», säger Baffin[2], »började
vårt hopp att finna passagen blifva mindre för hvar
dag ty från detta sund mot söder hade vi en iskant
mellan oss och kusten, men klart utåt hafssidan
till. Vi höllo oss nära intill denna iskant till
den 14 juli, då vi voro på en latitud af 71° 16’ och
sågo landet mot söder ända till 70° 30’». De blefvo
nu tvungna att hålla längre mot öster och fördes af
isen till 65° 40’. Då upphörde man att söka den västra
stranden, och enär många om bord voro sjuka, satte
man kurs hemåt samt ankrade den 30 augusti i Dover.
I ett bref[3],
som han sedan skref till Wolstenholme,
uttalar Baffin som sin åsikt, att vattnet norr om
Davis sund vore en af land på alla sidor omgifven vik,
och att ingen passage där funnes. Han framhåller i
detta bref liksom i sin reseberättelse magnetnålens
stora deklination i dess trakter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
