Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redan nu en tanke på att gå uppför Davis sund eller
åt väster till Frobisher sund, men öfvergaf den för
att återvända till Gravesend, där han ankrade den
26 augusti.
Genom dessa båda resor hade Hudson vunnit ett berömdt
namn, och då det ryska kompaniet icke vidare ämnade
använda honom, kallades han öfver till Holland. Här
sökte både det ostindiska kompaniets motståndare och
kompaniet själft att få honom till ledare för ett nytt
försök att upptäcka nordostpassagen, men efter längre
underhandlingar inträdde han i kompaniets tjänst
och afseglade den 6 april 1609 från Texel på sin
tredje resa till dessa trakter. Han skulle enligt sin
instruktion följa Barentsz idé att söka vägen norr om
Novaja Semlia. Han framträngde också till denna ö, men
långt innan han uppnått dess norra ända, tvangs han af
sin besättning att vända. Redan den 19 maj passerade
han under återvägen Nordkap, men beslöt att fortsätta
åt väster för att i stället efterforska en genomfart
åt detta håll. Sålunda ändrades målet för denna resa;
det blef nu ett letande efter nordvästpassagen, och
vi skola i sammanhang med öfriga försök i denna väg
återkomma till Hudsons tredje färd.
Det ostindiska kompaniets fiender, hvilkas ledare
var ISAAC LE MAIRE, beslöto att icke låta det snappa
åt sig den nordöstra vägen till Indien, och då de
icke kunnat vinna Hudsons tjänst, utrustade de en
annan expedition under MELCHIOR VAN KERCKHOVEN, som
afseglade en månad efter Husdon den 5 maj 1609. Han
kom dock endast ett stycke in i Jugorsundet, där han
hejdades af ishinder.
Trots de erfarenheter, man sålunda vunnit om Norra
Ishafvets ismassor, hade den åsikten många anhängare,
att detta haf var fullt segelbart. Skälen, som
anfördes härför, voro af teoretisk art. Vi hafva ofvan
nämnt Mercators, att flodens våldsamhet skulle hindra
isbeläggning; en holländare PLANCIUS framhöll, att
solen, som under sommarmånaderna lyste utan afbrott
här uppe, smälter isen, och år 1610 framställde en
tysk läkare RÖSLIN (eller ROSLIN) astrologiska bevis
för att Gud ville, att nordpolen skulle upptäckas. Det
ena med det andra föranledde amiralitetet i Amsterdam
till ännu en expedition. Den bestod af två fartyg
under JAN CORNELISZ. MAY och afgick den 18 mars
1611. Men i stället för att gå rakt åt norr, såsom han
bort, slog denne in på vägen åt Novaja Semlia, men kom
icke öfver 76° n. br. Skeppen hade så skadats i isen,
att man måste anlöpa ön Kildin för att reparera, och
därifrån togs kurs mot Amerika. Det är denne Jan May,
som vanligen uppgifves som upptäckare af den vulkanö,
som bär hans namn, Jan Mayen, men i hans skeppsjournal
omtalas icke denna upptäckt, som skulle hafva gjorts
1611, och vi hafva förut påpekat, att det troligen
var Hudson, som var upptäckaren. – May kom fram till
Amerika, hvars kust han undersökte mellan 47° och 42°
30’ n. br. Följande år hemsände han sitt ena fartyg,
men gick själf åter mot norden, där han vid 77°
n. br. vände den 14 juli och styrde mot Novaja Semlia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
