Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på dess andra sida kom man till floden Sosswa som
utflöt i Ob; folket i dessa trakter kallades voguler
och ugrer. Floden Ob upprinner i sjön Kitaisko; går
man uppför floden kommer man till Irtysch, i hvars
närhet han uppräknar några fästen, bl. a. Tjumen;
vid Ob fanns den »gamla gyllene kvinnan» eller Slata
Baba, en mycket omtalad ostjakisk afgudabild, ehuru
han förlägger den till Obs utflöde i hafvet, medan
den skall hafva haft sin plats i trakten af Irtysch
inflöde. I ett annat sammanhang omtalar[1] han äfven
»provinsen Sibier», som gränsade till Permia och
Vjatka och i hvilken floden Jaik upprann.
En särskild uppmärksamhet väckte i västerlandet
namnet på sjön Kitaisko eller Kithai, om hvilken han
tillägger, att den »gifver sitt namn åt khanen af
Cathaia, hvilken ryssarna kalla zaren af Kythai»[2]. I
följd däraf lägger han på sin karta[3] »Cumbalick
regia in Kitay» vid Obs utflöde ur sjön, helt nära
Uralbergen. Denna villfarelse har, såsom vi sedan
skola se, framkallat planerna på att söka en kortare
väg till Kina norr om Europa och upp utefter Obfloden.
Sedan Herberstein lämnat en noggrann beskrifning på
tartarerna och deras land samt på Lithauen, redogör
han för några segelfärder på Ishafvet[4] från Ryssland
till Norge och kommer därvid att omtala Finlappia,
hvars invånare dock ej voro så vilda som lappi
feri. Slutligen redogör han for det sätt, hvarpå
ambassadörer mottogos och behandlades i Ryssland,
samt för sina egna båda resor till Moskva. – Hans
bok har icke blott själf ökat kännedomen om östra
Europa och västra Asien, utan äfven framkallat nya
resor till dessa trakter under forskningarna efter
»nordostpassagen», samt är därigenom ett verkligt
epokgörande arbete.
Den skandinaviska norden behandlades under denna
period först af JOHANNES SCHÖNER (1477–1547), hvars
glober vi förr omtalat, men hvilken äfven skref
flera geografiska arbeten, däribland Luculentissima
terræ descriptio (1515), en handbok i geografien,
där han skildrar norden med ledning af Claudius
Clavus. Äfven hos andra tyska geografer från denna
tid möta vi utdrag ur Clavus eller ur Schöner. Den
förste, som har något nytt att omtala, är JAKOB
ZIEGLER (1470–1539), som år 1532 utgaf ett större
geografiskt verk, omfattande Syrien, Palestina,
Egypten och Schondia[5]. Enligt hvad Ziegler, som
själf aldrig besökt norden, berättar, stödde han
sig på uppgifter af fyra nordbor, som han träffat i
Rom, nämligen ärkebiskoparna Erik Walkendorff, Olof
Engelbrektsson och Johannes Magnus samt Peter Magni,
hvilken sedermera blef biskop i Vesterås. Ziegiers
karta är af en alldeles ny typ: på den får
skandinaviska halfön första gången sin längsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
