Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde perioden (De stora upptäckternas tid 1492 - omkr. 1600)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken liksom Mendoza slutit sig till de
sammansvurna. Dessa lyckades äfven tillfångataga
kaptenen på San Antonio, så att de följande dag
hade tre af skeppen i sina händer. Men Magalhães
var ej den man, som lät skrämma sig häraf. Han
lyckades först återtaga Mendozas skepp, hvarvid
denne blef dödad, därpå eröfrade han de båda andra,
afrättade Quesada samt lät de Cartagena och en
präst, som deltagit, stanna kvar på stranden,
när han sedan afseglade. Detta skedde dock först
fem månader senare, den 24 augusti 1520. Här i
Julianshamnen gjorde spanjorerna först bekantskap med
landets resliga invånare, som de kallade patagonier,
d. v. s. storfotade, ett för öfrigt orättvist öknamn,
då patagonierna icke hafva synnerligen stora fötter.
Då resan fortsattes, sändes skeppet Santiago i förväg
att rekognoscera, men det drefs af en storm mot
klipporna och strandade; endast med svårighet räddades
manskapet och en del af tåg och instrument. Svåra
stormar tvungo äfven de andra fartygen att söka
hamn i San Cruz-viken, där man stannade till den
18 okt. för att reparera två skadade fartyg. Därpå
passerades den 21 okt. på de 11,000 jungfrurs dag
udden Cabo de las Virgines, och därmed hade man kommit
till inloppet af den sökta passagen, till det sund,
som bär Magalhães namn. Han sände sin bästa seglare
skeppet San Antonio för att undersöka, om det var
ett sund eller en vik. Då det icke fann något land,
återvände det, och Magalhães var nu öfvertygad, att
han här kunde komma igenom. Under färden genom sundet
smög sig dock skeppet Antonio, på hvilket piloten
ESTEVAO GOMEZ genom ett myteri gjort sig till herre,
tillbaka samt återvände till Spanien, sedan det i
Julianhamnen hämtat de båda män, som Magalhães där
kvarlämnat. Så hade denne förlorat ännu ett af sina
fartyg, och äfven på de öfriges kaptener var ej mycket
att lita. Emellertid fortsatte han och uppnådde den 28
november det stora hafvet i väster efter en ovanligt
snabb resa af icke mer än tre veckor[1].
Det land, som man såg i söder under genomfarten, kallades
Terra del fuego (Eldslandet) i följd af invånarnes många eldar.
Magalhães styrde nu rakt mot norr utefter kusten
till 37° s. br., där han ändrade sin kurs till
nordvästlig. Han seglade på detta sätt emellan Paumotu
och Marquesas öarna, utan att se någondera gruppen,
samt vidare i samma riktning under fyra månader
alltjämt med goda vindar och utan att anfallas af
någon storm, hvarför han äfven kallade hafvet Stilla
hafvet (Mar pacifico). Men den långa resan hade ändå
sina mödor, proviant och vatten togo nästan alldeles
slut, hunger och skörbjugg, hvilken sjukdom alltid
utbröt under längre sjöresor i äldre tider, kräfde
många offer, och det fordrades anförarens hela energi
för att hindra förtviflan att alldeles bryta folkets
mod och kraft. Märkvärdigt är det, att eskadern under
sin 4,000 mil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
