Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallats perusta och torrida samt ansetts vara
obeboelig, men häremot stred det faktum, att
indier och etiopier bodde mellan vändkretsen och
ekvatorn. Alltså kunde den heta zonen icke vara
alldeles uttorkad; man finge i stället lof att skilja
på olika områden inom den. Endast vid vändkretsarne
ansåg han, att klimatet möjligen vore outhärdligt
strax före och efter solens zenitalläge öfver dem,
men däremot vore ekvatorn en behaglig boningsplats
året om (et continua et delectabilis habitatio). Baco
var i denna fråga af samma mening. Dock voro, menade
Albertus, äfven vändkretstrakterna beboeliga, då solen
befann sig vid den motsatta vändkretsen, och han höll
därför troligt, att invånarne vandrade från det ena
området till det andra mot solen. Följaktligen har
Albertus antagit, att äfven den södra hemisfären var
bebodd, hvilket gjorde honom till en motståndare
till dem, som lärde, att den var betäckt af
vatten. Likaledes trodde han, att de kalla zonerna
blott under en eller några månader voro obeboeliga;
icke blott människor, utan äfven fiskar draga då mot
sydligare trakter. – Medeltiden ägde en hel mängd
fabler om dessa trakters ihållande köld och mörker,
då under ett halft år hvarken sol eller stjärnor
där voro synliga. Albertus sökte förklara detta
genom det antagandet att kölden förtätade luften
till en tjock dimma som hindrade ljuset att tränga
igenom. Solstrålarna falla nämligen här så snedt
mot jorden, att de blott kunde höja vattenångan ur
hafvet, men icke absorbera henne. Därför vågade sig
icke heller sjöfarande in i detta mörker, ur hvilket
de aldrig skulle kunna finna vägen tillbaka. Därtill
kom den mängd af drifis, som fanns i hafven däruppe.
Både Albertus och Baco hafva först insett, att
ländernas naturbeskaffenhet inverkade på deras
invånare, och särskildt har den förre i De natura
locorum ägnat stor uppmärksamhet häråt. Hafvet vore
till sin natur varmt, eftersom solstrålarne blanda
sig med det. Emellertid kunde andra omständigheter
motverka denna hafvets värme, såsom den kalla dimman
i norden. Länder vid kusterna kunde därför hafva
olika klimat. I den varmare zonen reflekteras de
heta solstrålarne mot land och uttorka detta; här
vore sålunda kusten varm och torr. I den tempererade
zonen vore kustländerna varma och fuktiga, emedan
solen ej där mäktar absorbera all den fuktighet, som
stiger upp ur hafvet, hvilket ofta gjorde dessa kuster
sumpiga och feberalstrande (vaperosa et pestiferosa
habitantibus), så att antingen människorna måste
draga sig ifrån dem, eller också förekomma där
talrika dödsfall bland människor och djur. Långt
i norden slutligen vore kusten fuktig och kall,
och den täta dimman verkade afkylande på landet. –
Äfven väderstrecken inverkade på klimatet. Orter,
som lågo mot öster, hade ett angenämt klimat, så
vida de ej voro belägna för långt mot norr eller
söder. Här blåste äfven en frisk vind, som mildrade
solens hetta. Däremot vore de platser, som lågo öppna
åt väster, mindre väl lottade, då den nedgående
solen framkallade en bitande nattvind; äfven de,
som bebo orter, hvilka lågo mot söder, voro utsatta
för häftiga, fuktiga och feberbringande vindar. Ett
ställe, som i norr hade ett berg, skyddades härigenom
mot kölden, medan det var kallt, om ett berg låg
i söder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
