Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leguas ut. Dessutom skrämdes man af de gamla sagorna
om »det mörka hafvet», om hvilket redan Edrisi
berättar, att det sköljde Afrikas och Europas västra
kuster och hade sitt namn däraf, att dess mörker och
stormar hindrade sjömännen att framtränga därpå. En
bekräftelse på denna sägen trodde man sig se i den
alltid disiga luften väster om Afrika, hvars orsak i
själfva verket till största delen är de massor af fin
sand, som passaden drifver ut i hafvet från öknen,
till någon del äfven de vattenångor, som af olika
anledningar där bildas. Man befarade, då man såg
denna disighet ökas ju längre mot söder (och sålunda
ju närmare Sahara) man kom, att man slutligen skulle
råka in i mörkrets region. Därför var, säger Barros,
»fruktan för denna fart så stor, att det blef infanten
svårt att få personer i sin tjänst, isynnerhet då
folket började knota, att han ryckte landets invånare
från deras hemjord för att låta dem omkomma på hafven
eller i fjärran öde länder».
Henriks första expeditioner 1416 och 1417 hafva
icke kommit bortom den kuststräcka, som redan fanns
kartlagd å tidens portulaner. En ny, som afgick 1418
under JOÃO GONSALES ZARCO och TRISTÃO VAZ, blef af
stormen drifven till Porto Santo i Madeiragruppen,
hvilkens nya »upptäckare» de sålunda blefvo, såsom
ofvan nämnts. Likaledes återfann GONSALO VELHO CABRAL
år 1431 Azorerna, till hvilka under de följande åren
flera expeditioner gjordes. Mycket svårare var det
att komma fram i sydlig riktning. Hit sändes år efter
år expeditioner utan synnerligt resultat, i följd
af de orsaker vi redan berört, men först år 1434
gjordes något väsentligare framsteg. Då lyckades det
prinsens page GIL EANNES att passera Kap Bojador. Nu
var isen bruten. Följande år framträngde Eannes
och AFFONSO GONSALES BALDAGA 50 leguas längre bort
och året 1436 Baldaga ensam först till Rio d’Oro,
Guldfloden, nära vändkretsen, och sedan ytterligare
50 leguas, sålunda in i den heta zonen, där man fann
spår af människor, hvadan man fått bevis för att
den heta zonen, tvärt emot hvad många lärde ända
sedan forntiden försäkrat, var bebodd. De närmast
följande åren förhindrades upptäcktsresorna genom
viktiga tilldragelser i Portugal, krig mot morerna
m. m. Endast mindre expeditioner afgingo för att
fånga sälar, som i stor mängd funnos i de trakter,
dit man nu framträngt. Först år 1441 afgick en större
karavel under NUÑO TRISTÃO, hvilken nådde Kap Branco
(Blanco). Under denna resa tillfångatogos några
infödingar, med hvilka man genom en morisk tolk
kunde samtala, och af hvilka man fick upplysningar,
som ansågos så värdefulla, att de meddelades påfven
med anhållan, att, då den kristna trons utbredande
var hufvudändamålet med dessa resor, han måtte
tillförsäkra Portugal äganderätten till allt hvad som
upptäcktes bortom Kap Bojador. Detta beviljades genom
en påflig bulla af år 1452, hvilken 1454 utvidgades
därigenom, att påfven nu förbjöd alla andra furstar
att utan särskildt tillstånd befara dessa trakter;
äfven år 1455 blef för tredje gången åt portugiserna
tillerkändt herraväldet i Afrika[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
