Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverlämnade påfvens bref. I Khanbalik byggde han en
kyrka och hade, när han afsände ett bref år 1306,
döpt 6,000 personer, men skulle hafva omvändt
många fler om ej nestorianerna uppträdt som hans
fiender. Härigenom blef Montecorvino grundläggare
af den kristna missionen i Kina, hvilken påfven
understödde genom att ditsända andra munkar till hans
hjälp. Själf utnämndes Montecorvino till ärkebiskop
i Peking med patriarkalisk makt (1307), kristna
kyrkor byggdes i Zaiton och på andra ställen, flera
suffraganbiskopar tillsattes under honom, af hvilka
åtminstone fem framkommit till Kina. Montecorvino
dog vid 81 års ålder 1328 högt ärad af både kristna
och hedningar. Vi äga från denna tid ett bref af en
bland de kinesiska biskoparna, ANDREAS AF PERUGIA,
biskop i Zaiton[1],
hvilket äfven talar om kristendomens utbredning. I
detta stora rike funnos människor af alla nationer
under himmelen och af alla religioner, och man tillåter
hvar och en att lefva fullkomligt fritt efter sin tro.
»Ty de hafva den åsikten eller rättare den oriktiga tron,
att hvar och en kan blifva salig i sin religion.» Så
kunde också de kristna predika utan svårigheter och
hinder. Bland judar och saracener hade de icke lyckats
omvända några, men många af afgudadyrkarne hade blifvit
döpta; dock vandrade många af de döpta icke rätt på
kristendomens väg. Samtidigt voro kristna missionärer
verksamma i Persien och Indien, där flera ledo
martyrdöden. Att kunskapen om de asiatiska länderna
härigenom skulle blifva allt fullständigare är tydligt,
och nya arbeten utgåfvos öfver dem. Ett sådant var Mirabilia[2] af
en biskop på Malabarkusten JORDANUS AF SEVERAC,
skrifvet mellan 1330–1336, i hvilket han skildrar
Armenien, Persien, Mindre och Större Indien samt India
Tertia. (Abessinien), Arabien, Stora Tartariet och
mer tillfälligt några andra områden. Ett annat är
»Boken om storkhanens rike»[3] (d. v. s. Cathay),
som på uppdrag af påfven Johannes XXII omkring
år 1330 utarbetades af en ärkebiskop i Sultania i
Persien. Författaren har icke själf rest i Kina, men
meddelar dock mera om själfva landet än de nämnda
missionärerna, hvilka mest sysselsätta sig med
sina missionsangelägenheter och med nestorianernas
fientligheter. Ärkebiskopen i Sultania berättar
om storkhanens väldiga makt och om hans ställning
till khanerna af Persien och Kiptshak, om den goda
ordning som råder i hans rike, om hans rättvisa,
frikostighet och välgörenhet, om hans kurirer, som
på 15 dagar kunde medföra budskap från länder, hvilka
lågo på ett afstånd, som kräfde tre månaders resa, om
Kinas »suveräne biskop sådan som påfven är hos oss»,
kallad »den Store Truitus»[4], om Cathays stora städer,
af hvilka icke få voro större än Paris eller Florens,
särskildt om Cambalec och Cassai (Quinsai), om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
