Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje perioden (Den senare medeltiden, omkr. 1250-1492)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid mongolernas uppträdande hade kristenheten redan
börjat tröttna på korstågen, och påfvens uppmaning,
att man skulle gripa till svärdet mot dessa nya
fiender, förklingade därför utan resultat. Han har då
beslutat sig för att mot dem använda andliga vapen,
att omvända dem till kristendomen. Till den ändan
vädjade han till tiggarordnarne, som nyss grundats
och som ännu eldades af en stark trosglöd. Kristna
element funnos för öfrigt redan i mongolerriket,
icke blott i Ryssland utan äfven i Asien sedan
nestorianernas tid, och ett annat stöd kunde man
hoppas af prästkonungen Johannes, hvars rike man ännu
förlade till Asien. Detta påfvarnes sträfvande blef
första uppslaget till det inre Asiens genomforskande.
Vid denna tid hade dock européerna genom arabernas
skrifter, som börjat öfversättas eller kompileras,
fått några underrättelser om Asien, äfven om Kina. En
kristen resande hade till och med redan kringströfvat
i södra Asien, nämligen BENJAMIN AF TUDELA, som
reste där under åren 1159–1173, och som omtalar,
att man från Indien kunde nå Kina på 40 dagar till
sjös, ehuru han knappast vet mera därom än dess namn,
hvilket dock hos honom första gången hos en kristen
författare möter oss i den nu vanliga formen. Eljes
var den senare medeltidens namn på Kina Cathay. Ännu
i våra dagar är Kitag landets namn hos nästan alla
folk, som känna det från landsidan, såsom ryssar,
perser och Turkestans folk[1], och dock har namnet från
början tillhört ett icke-kinesiskt folk. Khitanerna
voro nämligen en mandschustam, som för länge sedan
bebodde nordöstra Kina, öster om Khinganbergen, och
som i början af 900-talet gjorde sig till herrar
öfver landet mellan Korea och Altai. Sedermera
kufvade de äfven norra Kina och angränsande delar af
Tartariet, men uppgingo småningom i den kinesiska,
allt uppslukande nationaliteten. Men under deras
härskartid, som slutade 1123, måste detta namn Khitan,
Khitat eller Khitai blifvit det vanliga namnet på Kina
hos folken i väster, och från dem hafva européerna
fått sitt namn Cathay.
Det var på 1240-talet, som de första sändebuden till
det inre Asien afgingo från Europa. År 1244 hade en
turkisk hord, som undan mongolerna flytt åt väster,
fråntagit de kristna Jerusalem, och troligen var det
denna tilldragelse, som förmådde påfven Inocentius
IV att från kyrkomötet i Lyon år 1245 afsända tvenne
beskickningar till mongolerna, eller som de i Europa
kallades, tartarerna (riktigare tatarer)[2]. Den ena
bestod af fyra dominikanermunkar, med hvilka munken
ANDREAS AF LONJUMEL och en annan resande förenade
sig, och den gick öfver Syrien, Mesopotamien, Persien
till det sydöstra hörnet af Kaspiska hafvet, där man
träffade en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
