Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra perioden (Den äldre medeltiden, omkr. 400-1250)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgångspunkt. Då solen under vintern går öfver himmelen i
sydligare, lägre trakter, förefaller det oss, som
befinna oss långt ifrån detta berg, som om hon ginge
bakom detsamma nära dess breda bas, och sålunda dolde
sig längre; medan motsatsen äger rum om sommaren. –
Under firmamentet röra sig stjärnorna i en cirkel,
uppburna af änglar, hvilka Gud sedan skapelsen bestämt
till detta tunga arbete.
Denna egendomliga teori var icke något hugskott af den
alexandrinske munken, utan en åsikt som småningom
utbildats af flera författare, och som därför är
ett uttryck af tidens allmänna föreställningssätt,
åtminstone i Österlandet[1]. Äfven i västra Europa
träffa vi en i det hela liknande uppfattning, om
än detaljerna kunna vara olika. Ravennageografen
t. ex. tänker sig också jorden som en platt skifva,
ehuru rund, och öfver henne drager solen som ett
stort urverk, samt vandrar under nattimmarna öfver
norden tillbaka till östern. Om hon därvid kommer
bakom ett berg eller under hafvet, det vågar han
icke att afgöra, hur böjd han än är för bergteorien,
utan förklarar det vara ett problem, som endast vore
kändt för skaparens vishet[2]. Dicuil har icke bestämdt
uttalat sig i denna fråga, men möjligen kan man af ett
hans uttryck misstänka, att äfven han var anhängare
af åsikten om att jorden vore en skifva[3]. Men från
det åttonde århundradet träder denna mening allt
mer tillbaka, tack vare Aristoteles auktoritet, och
träffas sedermera lika sällan som under de första
kristna århundradena läran om jordens klotform.
Ty äfven under dessa äldsta tider hafva icke alla
omfattat skifteorien, Basilius den store (330–379)
antog, att jorden hade klotform, Gregorius af
Nyssa (d. c:a 395) likaså, Johannes Philoponos,
en alexandrinsk grammatiker från 7:e årh., skämtar
öfver änglarnas svåra arbete, som än likt lastdjur
spännas framför stjärnorna, än stöta dem rundt,
än på båda dessa vis få sätta dem i rörelse, än
måste bära dem på skuldrorna såsom forntidens Atlas
bar jorden. Augustinus (354–430), som kände bevisen
för jordens klotform, uttalar sig mycket försiktigt
och söker på sätt och vis medla mellan denna lära
och bibelns. Däremot uttala sig både Isidorus af
Sevilla och hans lärjunge Beda alldeles bestämdt för
att jorden är ett klot. Det 46 kap. i Bedas arbete
»De natura rerum» har till öfverskrift Terram globo
similem. Han stöder denna uppfattning dels därpå
att jord och vatten sträfva till ett centrum, dels
på stjärnornas upp- och nedgående. Endast jordens
klotform kan förklara, att vissa stjärnor synas i
norden, men icke i södern. Jordens ojämnheter störde
ej i någon väsentlig grad denna form. – Efter hans
tid har ingen nämnvärd kosmograf betviflat, att jorden
är ett klot, om också den motsatta åsikten någon gång
dyker fram ända in på nyare tiden[4].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
