Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra perioden (Den äldre medeltiden, omkr. 400-1250)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författarne nöjde sig väl i allmänhet äfven här
att blott upprepa de notiser, som de träffat hos de
grekiske och romerske geograferna, en och annan bjuder
dock på nya meddelanden, hvilka möjligen genom de mot
södern vandrande germanska folken kommit till deras
öron. En sådan är den grekiske historieskrifvaren
PROKOPIOS (död kort efter 562) hvilken i sin
»samtidshistoria», där han bl. a. skildrar östromerska
rikets krig mot östgoterna i Italien[1], berättar en
egendomlig historia om den germanska folkstammen
herulerna, hvilka, undanträngda från sin första
hemvist på de danska öarna omkring år 200, till en
del förirrat sig ända ned till kusten af Asovska sjön,
där de kommo i beroende först af östgoterna sedan af
hunnerna. Härigenom drogos de åt väster till norra
Donaustranden gent emot Pannonien och Noricum i
hvilka länder de företogo plundringståg, till dess
de besegrades af longobarderna (år 507?) och åter
måste lämna sitt nya hem. Nu, berättar Prokopios,
beslöt en del af dem att återvända till sitt gamla
hem i norden. Så vandrade de genom sklavonernas
och warnernas område[2] till danernas land och fingo
af dem fartyg, med hvilka de »öfver oceanen» kommo
till ön Thule, där de bosatte sig bredvid »gautarna»
(göterna)[3]. Här menas uppenbarligen med Thule den
Skandinaviska halfön, och om den lämnar Prokopios
några närmare underrättelser. Den var tio gånger
större än Brittanien, men till största delen öde. Den
bebodda delen innehades af 13 olika folk under
lika många kungar; vid sommarsolståndet gick solen
icke ned under 40 dagar, vid vintersolståndet icke
upp under lika lång tid, hvarför också invånarne
med stora fester firade hennes återkomst. I Thule
omtalar Prokopios särskildt skritifinerna, som förde
»ett lif ej olikt djurens», medan de andra stammarna
hade seder ej mycket olika andra folks. Prokopios är
den förste som omtalar skritifinerna, skridfinnarna,
hvilkas namn omkr. två hundra år senare af longobarden
Paulus Diaconus förklaras genom derivation ur ett
»barbariskt» ord som betydde hoppa, »ty medelst
en konst att hoppande springa med ett krokigt trä,
böjd som en båge, förfölja de vilddjuren». Tydligtvis
skildras här skidlöpningen, och första stafvelsen i
skridfinnarnes namn hänger samman med vårt ord skrida,
som i det gamla språket just användes i frasen »skrida
á skidum»[4]. Med sina skritifiner kan
Prokopios därför ej mena några andra än lapparne.
Prokopios omtalar, att han fått sina underrättelser om
Thule af personer, som kommit därifrån.
Den gotiske historieskrifvaren JORDANES, som skref
sitt arbete De origine actibusque Getarum (vanl.
Getica kalladt) omkr. år 550, och sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
