Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nästan alla floder; vi hafva förr talat om, hur Nilen
af några ansågs hafva ett dylikt lopp. Äfven trodde
man allt för mycket på flodförgreningar; så lät,
som nämndt, Eratosthenes Istros (Donau) sända en arm
till Adriatiska hafvet, och efter den har Istrien
fått sitt namn.
Ingen del af den fysiska geografien hafva grekerna
mer sysslat med än med oceanografien. Vi hafva
redan på flera ställen haft tillfälle att tala
om vissa åsikter om hafvet, vi hafva sett, hur
Homeros och Hesiodos gjorde Okeanos till en flod,
som flöt rundt jorden, men huru man senare kom till
en riktigare åskådning. Om det var ett sammanhängande
helt eller genom land deladt i flera skilda bäcken
var omtvistadt, ehuru de förnämsta geograferna slöto
sig till den förra meningen. Att den stora oceanen
hvarken längst i norr eller i söder var segelbar,
troddes allmänt, och äfven om oceanens västra del hade
fenikerna utspridt liknande berättelser, som funno
ett stöd i tånganhopningarna där (Sargasso). Plato
trodde, att ön Atlantis’ sjunkande i djupet och
delvisa förstöring hade så igenslammat detta haf,
att det vore ogenomträngligt för skeppen.
Öfver hafvens djup gingo åsikterna mycket i
sär. Några ansågo den stora oceanen omätligt
djup, men äfven Svarta hafvet var det på vissa
ställen. Medelhafvet hade man här och där mätt,
och träffat djup af 10–15 stadier. Hafvet vore
om sommaren kallare, om vintern varmare än landet,
varmare vid kusten än långt utpå, och i den varma
zonen mycket varmare på ytan än på djupet. På grund
af sin salthalt var hafsvattnet tyngre än sött
vatten. Orsaken till denna salthalt förklarades
olika. Anaximandros trodde, att då det vatten,
som från början betäckt allt, bortdunstat, hade
alla finare och sötare delar förflyktat, så att
blott de salta och bittra funnos kvar, och häri
instämmer Plinius, som emellertid tillägger, att
hafsvattnet, kokadt af solen, mistat alla feta och
söta ämnen; därför vore det ock saltast på ytan. De
flesta ansågo dock, att det fått sin salthalt genom
blandning med saltaktiga jordpartiklar, som floderna
medförde. Att olika haf hade olika saltmängd var äfven
kändt. Hafvets färg kallas än svart, än purpur, än
blått och blågrått. – Många ansågo det i sig själft
lugnt, endast vindarne upprörde det, men dock blott
ytan. Men Aristoteles och Strabo trodde, att det höjde
och sänkte sig, liksom om det andades. Ebb och flod
iakttog man i Atlantiska hafvet, ty i Medelhafvet
äro de mycket obetydliga. Det var därför fenikerna,
som först lärde känna dessa fenomen, och de skilde
mellan en dubbel daglig höjning och sänkning och en
extrem sådan två gånger i månaden (springflod). De
trodde sig också, ehuru med orätt, hafva funnit en
särskild vid sommarsolståndet hvarje år återkommande
stigning. Redan fenikerna hafva satt tidvattnet i
förbindelse med inverkan från solen och månen, och
likaså många greker, ehuruväl arten af denna inverkan
förklarades på olika sätt. Den rätta förklaringen,
solens och månens attraktion, har ingen funnit. –
Hafsströmmarne ansågos i allmänhet bero därpå, att
vattnet flöt från högre delar till lägre; därför
kommo de flesta hafsströmmar från norr.
I luften urskilde Homeros den lägre (aer),
i hvilken vi lefva, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
