Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden) - 4) Den matematiska geografien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den »nästan oändliga» mängd handskrifter, som
finnas kvar af honom. – Något bättre är RUFUS FESTUS
AVIENUS från senare delen af 4:e årh., som författat
en versifierad jordbeskriming stödd på grekiska
källor. Geografiska skalder voro äfven DEC. MAGNUS
AUSONIUS (död omkr. 392) och CL. RUT. NUMATIANUS
(början af 4OO-talet), hvarjämte några andra likaledes
obetydliga författare skulle kunna nämnas.
Till forntidens geografiska litteratur höra
äfven reseböckerna, itineraria, dels skrifna dels
målade. De förra angifva reserouter och stationer vid
vägen, de senare motsvara vår tids vägkartor. Bland
dessa är den namnkunnigaste den, som efter en af sina
ägare kallas Tabula Peutingeriana och härrör från
midten af 200-talet. Dock äga vi icke originalet
utan en på 1200-talet gjord, troligen mycket god
kopia, som nu finnes i Wien. Den liknar icke i
någon mån vår tids kartor, tager ingen hänsyn till
ländernas verkliga form och läge utan uppradar alla
i rad från öster till väster, endast med hänsyn till
vägsammanhanget. På detta sätt voro alla för romarne
mer bekanta länder hoppressade på en lång och smal
pergamentremsa, hvars längd var 24 1/2 gång större än
bredden, ehuru kopisten på 1200-talet delat denna i
12 stycken. För upplysningar af den art, som man kan
fordra af en reskarta, är denna tabula af stort värde.
4) Den matematiska geografien.
Huru de äldsta grekiska författarne Homeros och
Hesiodos tänkte sig jorden är redan omtaladt. Hon
var en rund skifva omfluten af floden Okeanos,
öfver henne höjer sig som ett hvalf himmelen med sin
västra kant hvilande på Atlas. Herodotos ogillade
den runda formen: »jag måste skratta» säger
han[1],
»när jag ser så många upprita jordens ring utan
att hafva riktigt begrepp därom. De afrita nämligen
Okeanos såsom flytande rundt omkring jorden, hvilken
de göra så rund som komme hon ur svarfstolen;» men
i själfva verket skiljer sig hans egen framställning
ej mycket från den äldre. Han förvandlar floden
Okeanos till världshafvet, Oceanen, och ger jorden
en mer långdragen form, det är allt. Dock hade, när
han lefde, redan nya åsikter uttalats, och frågan
om jordens utseende börjat göras till föremål för
spekulationer af de lärde, som grekerna kallade
filosofer och hvilka icke alldeles motsvarade hvad
man i våra dagar kallar så. THALES från Miletos
(640–omkr. 548 f. Kr.), hvilken redan förstod att
förutsäga solförmörkelser[2], ansåg, att jordskifvan
simmade på vattnet, som enligt honom var alltings
upphof, och att himmelen var en ihålig kula som
omslöt jord och haf såsom skalet omsluter äggets
inre. Hans landsman och samtida ANAXIMANDROS gaf
jorden formen af en cylinder, som sväfvade lugnt midt
i det omätliga världsalltet och hvars öfre yta vi
bebo. Dennes lärjunge ANAXIMENES var af samma åsikt,
men trodde, att hvad som uppbar den sväfvande jorden
var den sammanpressade luften i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
