Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första perioden (Gamla tiden)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mest kända stammarna voro de ostgermanska, hvilkas
författning var monarkisk, under det att på
Taciti tid de västra stammarna icke hade något
ärftligt konungadöme. Borta vid nedre Weichseln
bodde gotherna[1], sydväst om dem mellan Weichseln
och Oder träffa vi burgunderna[2], hvilka
liksom gotherna troligen voro medlemmar i det folkförbund,
som bar vandalernas namn, och hvilket utom dem
omfattade flera andra stammar i dessa trakter. Den
mest utbredda stammen var på Taciti tid sveverna, som
hade sitt centrum hos de mellan Oder och Elbe boende
semnonerna, hvilkas land synes hafva varit hela detta
stora folks utgångspunkt[3]. Därifrån hade de spridt
sig till Rhen i väster, till Donau och Karpaterna
i söder, till Nordsjön och Östersjön i norr, och
därför kallar Tacitus äfven Östersjön det sveviska
hafvet, och namnet Suevia eller Suebia använder han
om större delen af Tyskland. Han omnämner ock på den
af honom otydligt kända Jutska halfön cimbrerna, som
vid denna tid voro ett ringa folk men med en lysande
historia[4]. Slutligen möta vi hos Tacitus för första
gången det svenska namnet i den korta skildring han
i 44 kap. gifver af i »Svionernas samhällen mäktiga
icke blott genom män och vapen utan äfven genom
flottor». Han räknade dem till en gren af sveverna,
tydligen pä grund af namnlikheten, och ansåg dem bo
på öar i Oceanen (in Oceano), ty han ägde lika litet
som Plinius någon kännedom om att Östersjön eller det
sveviska hafvet var en insjö. Han beskrifver deras
fartyg, säger att de högt skattade rikedomen, »och
därför härskar blott en, redan utan inskränkningar
och icke längre med villkorlig lydnadsplikt. Äfven äro
vapnen icke, såsom hos andra germaner i hvar mans ägo,
utan förvaras af en väktare, som är en slaf, emedan
oceanen hindrar oförmodade infall af fiender och en
sysslolös hop af beväpnade lätt kan begå ofog; det
är nämligen i konungens intresse att sätta hvarken
en ädling, eller en friboren eller en frigifven
att vakta vapnen.» På andra sidan svionernas land
finnes ett annat haf »trögt och nästan orörligt»,
hvilka benämningar vi igenkänna från Pytheas;
där var världens gräns[5]. På svionernas ö, alltså på
Skandinavien, har dock ännu ett folk bott, sitonerna,
som för öfrigt voro lika sina grannar svionerna utom
däri, att de behärskades af en kvinna, »så långt
hafva de nedsjunkit icke blott under de frie utan
äfven under slafvarne»[6]. Det är kanske icke omöjligt
att denna skildring framkommit i följd af ett längre
fram vanligt missförstånd af kvänernas namn[7]. Dessa
voro svenska kolonister i det nordliga Norrland,
icke som man förr antagit, finnar[8], och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
